Nu gäller det! (ska bli pappa)

Hej!ska bli förälder för första gången nu i år och vet inte riktigt vad som ska förväntas...av mig? Jag har alltid varit rädd för det med att bilda familj,ta ansvar för ett litet barn tills vuxen 18 års ålder. Har inte själv vuxit upp med mina föräldrar som nu båda är döda. Det har varit nära många gånger innan med olika partners men denna gång finns INGEN återvändo.Försöker hitta "längtan"till den rådande situationen och faders feelingen men det vill liksom inte krypa fram!! Ber till högre makter att mina känslor ska vända in i det sista,älskar min fru och det mesta för övrigt men det känns som att jag jobbar i motvind. Snälla ge mig tips på hur jag ska kunna vända på tänket mvh.

Vänta tills du håller i barnet vid förlossningen, då kommer pappafeelingen

Lycka till!

Pappa- och mammakänslorna kommer sällan på en gång. Det tog för mig som mamma några veckor innan de kom och då med full kraft. Kanske ör det naturens sätt att skona oss om barnet dör, vilket inte har varit så ovanligt tidigare.
Dina funderingar är inte ovanliga, många blivande föräldrar har dessa funderingar. "Hur ska jag kunna älska det här barnet, en främling". Oroa dig inte, det kommer, inte säkert att de kommer direkt, men plötsligt en dag får du känslan att stå vid ett stup, tanken svindlar, du blir alldeles kall för tanken slår dig att något ont kan hända ditt barn. Det är då du tar ditt barn i famnen och känner att du alltid vill hålla det för att se till att inget ont händer.
Du kommer att bli en jättebra pappa, för du funderar över din föräldraroll. Jag kan citera Astrid Lindgren som skrev ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

Det du beskriver känner nog många förstagångsföräldrar. Det kommer att ändra sig och du kommer förmodligen senare inse att detta barn är det bästa som hänt dig.

Som personen ovan skrev; du blir troligtvis en bra förälder, eftersom du funderar över din föräldrarroll.

Precis så. Precis så är det. Väldigt väl beskrivet!

Tillägg i rubrik: "ska bli pappa".

/Mod

Tror du blir en jättebra pappa eftersom du funderar över din föräldraroll. Det går inte att helt förbereda sig innan hur det blir att få barn. Det är en helt ny upplevelse som inte går att jämföra med något annat. som Det är såklart läskigt också med allt som ska hända och den ständiga oro man känner för sitt barn. Den relation man får till sitt barn tror jag inte man kan uppleva på något annat sätt, det ansvar man har och den kärlek man får. Det låter helt naturligt att du känner en viss rädsla, tror de flesta känner så. Lycka till med allt.

Lånar tråden lite.

Jag ska också bli pappa, men det är väl inte riktigt en traditionell "jag ska bli pappa" situation.

Är själv uppväxt med separerade föräldrar varav jag växte upp med min mamma. Har alltid trivts med det och aldrig haft en tanke på att jag vill ha barn. Är nu snart 30 år fyllda och ser fler och fler vänner skaffa barn, tanken har ju slagit mig "Ska inte jag skaffa barn någon gång?".

Haft en del längre förhållanden med tjejer jag verkligen älskat men som i slutändan inte varit speciellt bra. Efter förra förhållandet tog slut träffade jag en tjej som är väldigt bra (jag vet så säger man om alla till en början) MEN jag är inte kär i henne, har aldrig varit och kommer nog aldrig vara. Men för en gångs skull tänkte jag vara strategiskt i mina livsval.

Hon arbetar som förskolelärare, är väldigt skötsam, knarkar inte - dricker knappt. Jag själv är lite mer av en vilding, jag jobbar heltid och har universitetsexamen och gör väl vad man får kalla karriär - fast jag gillar att festa till det och när jag börjar gå loss då kör jag all-in

Nu är det så att denna tjejen är gravid, och barnet ska behållas. Jag ska bli pappa. Jag är 100% säker på att hon kommer bli en väldigt bra mamma (jobbar med barn, är skötsam) men jag är däremot osäker på om jag kommer bli en bra pappa. Jag är inte speciellt intresserad av varken henne eller barnet faktiskt. Men hon har gått med på att hon kan vara hemma-mamma så mycket det går och jag själv, tänker väl att jag kan leva på som vanligt - jobba vidare, festa åtminstone varannan helg och i övrigt inte mycket skillnad.

Min likgiltighet till situationen har fått mig att känna att jag kanske är sjuk i huvudet.
Är det normalt att känna sig så här "avstängd" när man väntar barn?

Ja, helt friskt är du nog inte så dina misstankar stämmer ju.

Nej det skulle jag inte säga. Det som verkar vara normalt i Sverige är inte i närheten av det normala i andra länder och har väl inte varit i Sverige heller förrän relativt nyligen. Det som många svenskar nu ser som normalt med pappor som är hemma med barnen, sitter på golvet och leker med dom i flera timmar osv är väldigt ovanligt. I många andra kulturer är det vanligt att pappan har ett ganska omfattande liv utanför familjen.

Samma sak gäller nog även Sverige idag. Det är nog ganska många män både i och utanför förhållande som inte är så intresserad egentligen utan mest ser ut att vara det när man betraktar dom utifrån. Det syns tydligt sen när par börjar göra slut och det blir delad vårdnad. Det är rätt sällsynt att papporna tar större delen av tiden med barnen.

Det kommer att vända, men du måste kanske hjälpa till lite.
Om du vill ut och festa och dra runt med polarna (eller sitta och lira playstation) istället för att vara med ditt barn, så är det kanske läge att fundera på vad du hade velat om du vänt på situationen?

Ditt barn har ingen annan än sina föräldrar. De är absolut allt som finns i hela universum som spelar roll. Att då kasta bort detta på att "roa sig själv" är en kass väg att gå.

Sen är det inget att sticka under stol med att det är en jobbig tid med småbarn. Det kommer att bli nätter utan sömn, barnskrik som aldrig tar slut (jag skojar inte, du hade aldrig orkat skrika lika länge som ett barn även om du fått en miljon för det) och mobiltelefoner nerspolade i toaletten. All möjlig skit. Men vet du, det där glömmer man direkt när man sitter med sitt barn och det kryper upp närmare i ens famn, tittar på en och ler stort och man vet att det är ren och pur kärlek man ser.

(Notera att det inte lär ske innan ungen är ett år, men innan dess finns många andra härliga stunder. Missa inte dom för allt i världen. Att få höra barnets första "pa-pa" är inte dumt exempelvis.)


Men för att återgå till din ursprungsfråga TS. Det är mig veterligen vanligt att pappan faktiskt har svårt för att förhålla sig till situationen. Man är ju mer eller mindre bara åskådare och det sitter i fram tills ungen är nånstans 6-12 månader och slutar amma. Din roll under den tiden är alltså en mer stöttande roll av barn+mamma. Sen lär du kanske upptäcka situationer när du helt plötsligt växer i mental ålder. För mig var en sådan när jag första gången var ute med barnvagnen själv och kände hur jag där och då tog ett rejält kliv i vuxentrappan. Så det kommer om inte annat, ge inte upp om du nu skulle känna så.

Och se till att vara föräldraledig. Ta de tio dagarna vid födseln och minst ett halvår sen själv med ungen. Det är det värt. Jag lovar.

Nu börjar det ju närma sig verklighet, och under tiden graviditeten har pågått har min kärlek börjat växa. Svårt att förklara men helt plötsligt kom det en dag när jag började se fram mot att ha en familj.

Detta låter ju i det stora hela rätt gay, men vad jag försöker säga är att jag har nog börjar bli lite blödig. Jag kommer leva i en situation där jag och min kvinna inte bor ihop, hon kommer ta hand om barnet och jag kommer vara där så mycket jag kan.

Vet inte riktigt vad jag ville säga med detta, men BetongBarn kanske blivit vuxen?

MVH PZ / BB