Citat:
Ursprungligen postat av
Ankdammsman
Vad säger då den nya syntesen? Är ytligt bekant med Heather men inte alla hans teorier.
Detta är off topic för tråden och kanske bör flyttas, men:
Heather vänder sig mot det narrativ som dominerat forskarvärlden sedan 90-talet vilken försöker tona ner migrationens roll för romarrikets kollaps och formandet av det tidigmoderna Europa.
Denna förklaringsmodell är, som han redogör för, en reaktion på en äldre föreställning om
Völkerwanderung som dominerade i historieskrivningen före andra världskriget. Efter -45 blev den politiskt inkorrekt eftersom folkvandringstiden hade (surprise) var särskilt populär hos nazisterna som lyfte fram germanernas erövringar för att legitimera sin expansion och rätt till lebensraum. Denna skepsis riktade sig inte enbart mot folkvandringstiden utan mot i stort sett all historisk migration, vilket sedan decennier legat som en våt filt över forskningen (denna problematik tas också upp i Karin Bojs välförtjänt hyllade bok
Min europeiska familj).
Även om kritiken mot Völkerwanderung-narrativet har sina poänger menar Heather att pendeln har svängt lite väl kraftigt åt motsatt håll, där somliga historiker har grävt ner sig i sina skyttegravar och kategoriskt vägrar att ändra ståndpunkt om forntida migration (också Karin Bojs berör detta). Några punkter som sammanfattar Heathers kritik mot det revisionistiska lägret och som återfinns i hans bok
Empires and Barbarians: The fall of Rome and the birth of Europe (2010):
* Migrationskritikerna underkänner romerska källor som Ammianus, Prokopios m.fl. vilka vittnar om storskalig migration under senantiken. Man menar att dessa har varit smittade av ett romerskt
migrationstopos som sammanblandar mindre krigarföljen med hela folk på marsch. När goterna sköljer över Balkan är det alltså i själva verket mindre krigarföljen vars storlek och sammansättning romarna överdriver menar man. Heather demonstrerar med en kritiskt genomgång av källmaterialet att romerska källor visst var förmögna att skilja på rena plundringsexpeditioner av olika storlekar och storskalig migration av krigare och deras familjer. Något stöd för att romarna skulle ha styrts av ett stereotypt
migrationstopos finns inte heller utan det förblir en obekräftad hypotes.
* I de fall då man tvingas medge förekomsten av migration har kritikerna gärna velat tona ner antalet "barbarer" som bröt in i romerska riket, vilket hör ihop med punkten ovan. Även om det stämmer att många av dessa folk var organiserade i mindre, rent militära grupper, lyfter Heather fram exempel på betydligt större strömmar av folk som var tillräckligt många för att utmana romerska fältarméer och som i egenskap av
foederatri kunde tilldelas omfattande jordbruksområden för dem och och - nota bene - deras medföljande familjer. Ett väldokumenterat exempel är goterna (tervingier, greutungier) som flydde med sina familjer undan hunnernas framfart. Att tiotusentals vapenföra män skulle ha lämnat sina fruar, barn och gamla utelämnade åt hunner och fientliga germanstammar för att kriga mot eller för Rom är inte sannolikt.
* Arkeologiska lämningar bekräftar skriftliga vittnesmål om folkvandringar i form av bland annat främmande gravskick som dyker upp på tidigare romerskt territorium. Dessa gravar har tillhört stora grupper av människor av varierande status och inte bara en mindre militariserad elit. De sammanfaller också med nya (germanska) ortnamn i Britannien och Nordfrankrike. I Britannien försvinner alla spår av det romerska godssystemet och ersätt av en helt ny, småskalig markindelning som överlever normandernas erövring ett halvt årtusende senare. Den senare slaviska folkvandringen i Central- och Östeuropa sammanfaller också med spridningen av en ny arkeologisk kultur (Korchak). Intressant nog påvisar arkeologin att stora områden utanför romarnas limes avfolkas vid samma tid som romerska källor talar om invasion av "barbarer" och germanska gravar ploppar upp i väst. Pollenanalyser visar på minskad jordbruksproduktion öster om Elbe och de arkeologiska fynden blir färre och mer primitiva i sin karaktär. Slump? Ett par sekel senare domineras området av helt nya grupper som talar slaviska språk.
* Språkligt sett germaniseras områden som tidigare var latin- och keltisktalande. De främsta exemplen är Britannien och nordöstra Gallien (Beneluxländerna idag). I ett senare skede på 600-talet slavifierades stora områden i Centraleuropa och Balkan som tidigare varit germanska och latin- och grekiskspråkiga. Som Heather förklarar är det ytterst ovanligt att äldre typer av samhällen byter ut sitt modersmål mot ett annat även när en främmande elit tar över. Språkbyten på den nivån förutsätter storskalig migration av både kvinnor och män. I de fall där de främmande grupperna var för få och/eller till största del utgjordes av en krigarelit assimilerades dessa in i den latintalande majoriteten, varför större delen av f.ö. Västromerska riket ännu idag är romanskspråkig och saknar germanska ortnamn.
* Heather är noga med att påpeka att folkvandringar inte innebar att ett helt folk som till siste man lämnade sina bopålar för att slå sig ner på främmande mark. Inte heller hade migrationen karaktär av stora enstaka händelser. Heather beskriver istället de typiska folkvandringarna i flera faser där opportunistiska pionjärer av krigare åtföljdes (om de var framgångsrika i sina plundringståg) i ett senare skede av större och mer blandade grupper från samma trakt som i typfallet kom i separata strömmar över en tidsperiod på flera år.
* Han vänder sig även mot den populära uppfattning som vunnit gehör i det postmoderna väst och som menar att "barbarernas" gruppidentitet ska ha varit svag och plastisk. Man har velat påskina att beteckningar som "got", "burgund", "saxare" etc var öppna och fria att använda av vem som helst efter eget gottfinnande och på opportunistiska grundval. Heather visar dock att detta påstående inte håller streck, och att gruppidentiteter vanligtvis var stabilare och mer seglivade än vad vi ofta tror och kunde överleva både förkrossande nederlag och assimileringstryck från större allianser i vilka de periodvis ingick.
