Ja, visst går det att träna upp sitt gehör så att man känner igen tonarter och ackord. Däremot är total harmoni något som inte går att eftersträva. Vårt tempererade system är en kompromiss. Ett piano eller en gitarr kan aldrig stämmas perfekt. Det finns alltid toner mellan tonerna, tills vi stöter på Plancks konstant. En människa kan bara höra en minsta skillnad. Det finns indisk musik som har dessa minsta intervaller. Det är jättekonstigt för våra västerländska öron. Det finns andra kompromisser än det tempererade systemet. Kan se ut såhär:
http://www.osirisguitar.com/wp-conte...emperament.jpg
http://i.imgur.com/eRZra37.jpg
http://i.stack.imgur.com/t2DP0.jpg
Citat:
Ja, naturligtvis är gehör gehör, på samma sätt som synen är synen ...Det är samma sorts gehör, däremot skiljer det naturligtvis mellan t.ex en jazzgitarrists förmåga att snabbt urskilja färgningar i t.ex altererade ackord jämfört med en hårdrockgitarrists förmåga i just det fallet.
Det beror på att dessa ackord inte låter bra med en massa distorsion, så hårdrockaren har helt enkelt inte övat upp örat för att snabbt kunna avgöra vilka altereringar han hör där på "toppen" av ackordet.
Däremot hör han med lätthet olika kvintackord som spelas med kromatiska figurer i grundtonen eftersom han dagligen sysslar med detta (om det är modern hårdrock). Den typen av gitarrspel är dessutom extremt nära besläktat med basgångar. Den enda skillnaden är att du tar bort kvinten.
Praktexemplet här är bröderna Young i AC/DC.
Malcolm är den perfekta kompgitarristen då han har extremt utvecklad timing och sväng.
Enligt uppgifter från ett ej namngivet Svenskt band som turnerat med ovan nämnda orkester
så är Mal en minst lika bra sologitarrist som lillebrodern. Han har valt att stå lite i skymundan för sin utåtriktade, energiske bror som tackar för detta genom att benämna honom som klippan han står på.
Utplockande av solon är oftast en mekanisk svårighet då solisten i stort sett aldrig följer skalor och sekvenser slaviskt. De största problemen brukar vara när solisten använder sig av mycket kromatik, med andra ord när tonerna ligger "utanför" den diatoniska skalan och lätt kan förväxlas med tonen som ligger en halvton över eller under.
Ditt sista resonemang är konstigt rent teoretiskt sett. När man gör en analys på vad som spelas så utgår man ifrån den tonart som just då råder. Det finns med andra ord bara en grundton att analysera färgningarna med i ett givet ögonblick. Ackordföljderna kommer normalt i "block" (tonart) som man direkt kan analysera som "klicheér" II-V-I, I-IV-V eller I-VI-II-V o.sv..
Ovanstående används inte så mycket (
) inom modern hårdrock utan tillhör mer jazz och vis/popharmonik, men konceptet utgör ändå stommen till vad som låter "rätt" för de flesta människors öron.
Problemet med ditt synsätt är att man inte tar ut solot om man inte tar ut varje ton det innehåller, det blir lite meningslöst med andra ord.
Däremot stämmer ditt resonemang sett till att man snabbt kan säga "den där Kirk Hammett spelar nästan uteslutande pentatonisk skala, dels utgående från grundton men även utifrån en grundton en kvint högre".
Det beror på att dessa ackord inte låter bra med en massa distorsion, så hårdrockaren har helt enkelt inte övat upp örat för att snabbt kunna avgöra vilka altereringar han hör där på "toppen" av ackordet.
Däremot hör han med lätthet olika kvintackord som spelas med kromatiska figurer i grundtonen eftersom han dagligen sysslar med detta (om det är modern hårdrock). Den typen av gitarrspel är dessutom extremt nära besläktat med basgångar. Den enda skillnaden är att du tar bort kvinten.
Praktexemplet här är bröderna Young i AC/DC.
Malcolm är den perfekta kompgitarristen då han har extremt utvecklad timing och sväng.
Enligt uppgifter från ett ej namngivet Svenskt band som turnerat med ovan nämnda orkester
så är Mal en minst lika bra sologitarrist som lillebrodern. Han har valt att stå lite i skymundan för sin utåtriktade, energiske bror som tackar för detta genom att benämna honom som klippan han står på.
Utplockande av solon är oftast en mekanisk svårighet då solisten i stort sett aldrig följer skalor och sekvenser slaviskt. De största problemen brukar vara när solisten använder sig av mycket kromatik, med andra ord när tonerna ligger "utanför" den diatoniska skalan och lätt kan förväxlas med tonen som ligger en halvton över eller under.
Ditt sista resonemang är konstigt rent teoretiskt sett. När man gör en analys på vad som spelas så utgår man ifrån den tonart som just då råder. Det finns med andra ord bara en grundton att analysera färgningarna med i ett givet ögonblick. Ackordföljderna kommer normalt i "block" (tonart) som man direkt kan analysera som "klicheér" II-V-I, I-IV-V eller I-VI-II-V o.sv..
Ovanstående används inte så mycket (
) inom modern hårdrock utan tillhör mer jazz och vis/popharmonik, men konceptet utgör ändå stommen till vad som låter "rätt" för de flesta människors öron.Problemet med ditt synsätt är att man inte tar ut solot om man inte tar ut varje ton det innehåller, det blir lite meningslöst med andra ord.
Däremot stämmer ditt resonemang sett till att man snabbt kan säga "den där Kirk Hammett spelar nästan uteslutande pentatonisk skala, dels utgående från grundton men även utifrån en grundton en kvint högre".
Men det var inte iktigt det jag hade i tankarna.
Som jag skrev har jag svårt för att förklara vad jag menar.
Det är svårt att sätta ord på något när man inte ens vet vilken verktygslåda man ska leta i.
Men, som tråd-titeln angav, så funderade jag på hur folk kan uppfatta en eventuell skillnad mellan ackord och toner, ackordsföljder och tonföljder.
Att jag försökte ge en liknelse med att referera till uppdeningen komp- vs sologitarrist behöver väl inte betyda något, det var mest ett försök att förklara ...
En i tråden skrev tex att han trodde det var lättare att "ta ut" solon.
Men jag fick ingen förklaring till varför, och hur han menade att det var svårare med ackord.
Och då gäller det alla - är det för alla lättast att ta ut solo, eller finns det de som tycker det är lättare att "höra rätt" med ackord/ackordsföljder ??
Det där med "strukturer" i musiken var mest ett försök att förklara hur jag själv "hör" musiken.
Jag "hör" musiken i "hela strukturer", hela stycken liksom. Där tex "stycke 1, 2, 3 etc" uppfattas av mig som En enda helhet - med allt sitt innehåll alltså.
Och det är i den "helheten" jag återger det också.
Men jag får väldigt, väldigt svårt om jag tex ska försöka "sakta ner" stycket ifråga, för att spela det ton för ton (tex om jag vill transkribera det).
Då blir det hopplöst svårt för att ens minnas, ens få det att bli förståeligt.
Men som Hel Helhet, då är det helt som det ska.
Och tex dessa "solon" eller melodislingor, de spelas ju över en "grund". Den bakgrunden förändras ständigt, och melodin måste förhålla sig harmoniskt till den - trots att den skiftar.
Det var det jag menade med "grundtoner".
Som sagt, jag försöker förklara mina upplevelser, men utan något gemensamt språk (som tex musikteori).
För att tex kunna "ta ut" tex ett solo, krävs det ju att man har ett minne. Man måste kunna komma ihåg/känna ihåg/höra ihåg inte bara melodins tonföljd, utan även dess relation till bakgrunden.
Visst, jag vet att många istället bara memorerar solot/melodin helt separat, helt för sig själv, helt utan relation till dess kontext, och de"samlar på sig" massor av olika sådana "licks" och "solon".
Men det är inte så Jag gör, utan för mig är det "helheten" jag hör, och "tar ut", så att säga. (och med "helheten" menar jag alltså inte "det ungefärliga", utan själva "samspelet"melodierna, instrumenten, emellan ... ).
"Rätt" eller "fel" struntar jag högaktningsfullt i, eftersom det helt enkelt är så jag gör.
Du jämför mycket med Kirk Hammet när du skriver, men hur han gör vet jag inte.
Det Ser Ut som att han gärna "prövar sig fram" tycker jag förvisso, men jag vet inte omd et stämmer. Ngt slags trial and error typ, där han går "upp och ner" och testar olika versioner, olika följder, tills något hörs rätt.
Men jag tror inte det är typiskt för just rocken, utan typiskt kanske för just honom.
Dvs det finns skickliga improvisatörer även inom rocken
Citat:
Enskilda ackord kan ses som "frysta" i tiden när de analyseras. Svårigheten här är att utskilja toner som ligger nära varandra. De enskilda tonernas funktion analyseras gentemot grundtonen. Meloditonen kan även den ingå i ackordet och ligger då oftast överst. Beroende på musikstil så överlåter man ofta till basisten att ta grundtonen för att undvika "grötighet". Inom hårdrocken uppskattas denna "grötighet"
. Gitarrer och bas spelar ofta unisont (särskilt inom doom), gitarren spelar ofta powerchords, grundton-kvint.
Citat:
Att jag försökte ge en liknelse med att referera till uppdeningen komp- vs sologitarrist behöver väl inte betyda något, det var mest ett försök att förklara ...
En i tråden skrev tex att han trodde det var lättare att "ta ut" solon.
Men jag fick ingen förklaring till varför, och hur han menade att det var svårare med ackord.
Och då gäller det alla - är det för alla lättast att ta ut solo, eller finns det de som tycker det är lättare att "höra rätt" med ackord/ackordsföljder ??
En i tråden skrev tex att han trodde det var lättare att "ta ut" solon.
Men jag fick ingen förklaring till varför, och hur han menade att det var svårare med ackord.
Och då gäller det alla - är det för alla lättast att ta ut solo, eller finns det de som tycker det är lättare att "höra rätt" med ackord/ackordsföljder ??
Enskilda melodi/solotoner analyseras mot grundtonen i det ackord som just i det ögonblicket spelas.
Själva analysen av tonen borde vara enklare, men ibland kan det vara precis lika svårt att höra vad som händer eftersom solisten sällan är ensam i mixen. Dessutom är tonernas längd ofta mycket kortare än ackordens (åtminstone när det gäller solon), som dessutom ofta är återkommande och därför lättare att analysera.
Citat:
Det där med "strukturer" i musiken var mest ett försök att förklara hur jag själv "hör" musiken.
Använder sig solisten av sekvenser och hela passager direkt hämtad ur skalor och arpeggion (brutna ackord) så kan man med lätthet "gissa" sig till vad som spelas även om solot "krockar" med kompet. Ibland märker man att man lyckats ta ut rätt först när man lärt sig spela hela frasen i rätt tempo, och inte hör några som helst avvikelser.
Citat:
Jag "hör" musiken i "hela strukturer", hela stycken liksom. Där tex "stycke 1, 2, 3 etc" uppfattas av mig som En enda helhet - med allt sitt innehåll alltså.
Och det är i den "helheten" jag återger det också.
Och det är i den "helheten" jag återger det också.
Den enklaste formen av dessa strukturer är uppdelning i vers, refräng, stick o.sv.
Sedan finns det stukturer där ackorden hänger ihop i "block" sett till tonart.
Du tar alltså de ackord som du analyserade ett och ett och gör en harmonisk analys av vilka funktioner ackorden har inom tonarten, alternativt om tonarten byts (modulation) och du måste analysera ackorden mot den nya tonarten.
Varför ska man göra analys?
Ett förenklande av harmoniska skeenden som för den oinvigde ter sig som orelaterade ackord i en lång följd blir helt plötsligt en fråga om att kunna hålla sig inom en eller flera tonarter beroende på låtens komplexitet. Många jazzlåtar byter t.ex tonart vart tredje ackord (II-V-I) eller t.om kvintgångar (II-V) vilket kan vara nog så jobbigt, men inget jämfört med att byta skala för varje ackord.
Ofta kan det vara svårt att göra en "korrekt" analys då låtskrivarna ofta använder sig av ackord som kan ha funktioner i flera tonarter (secondary dominants, tritonus-substitut o.sv) eller använder sig av t.ex modal harmonik. "korrekt" analys är nåt professorer kan ägna sig åt medan vi musiker spelar och har kul istället.
Citat:
Och tex dessa "solon" eller melodislingor, de spelas ju över en "grund". Den bakgrunden förändras ständigt, och melodin måste förhålla sig harmoniskt till den - trots att den skiftar.
Det var det jag menade med "grundtoner".
Som sagt, jag försöker förklara mina upplevelser, men utan något gemensamt språk (som tex musikteori).
Det var det jag menade med "grundtoner".
Som sagt, jag försöker förklara mina upplevelser, men utan något gemensamt språk (som tex musikteori).
I blues gör man direkt analysen att du kan spela bluesskalan/penta över I-ackordet trots att ackorden t.ex går I-IV-V. Analysen ovan fungerar på exakt samma sätt, man lär sig känna igen "blocken" med ackord i olika funktioner direkt med hjälp av gehöret.
Citat:
För att tex kunna "ta ut" tex ett solo, krävs det ju att man har ett minne. Man måste kunna komma ihåg/känna ihåg/höra ihåg inte bara melodins tonföljd, utan även dess relation till bakgrunden.
Visst, jag vet att många istället bara memorerar solot/melodin helt separat, helt för sig själv, helt utan relation till dess kontext, och de"samlar på sig" massor av olika sådana "licks" och "solon".
Men det är inte så Jag gör, utan för mig är det "helheten" jag hör, och "tar ut", så att säga. (och med "helheten" menar jag alltså inte "det ungefärliga", utan själva "samspelet"melodierna, instrumenten, emellan ... ).
"Rätt" eller "fel" struntar jag högaktningsfullt i, eftersom det helt enkelt är så jag gör.
Visst, jag vet att många istället bara memorerar solot/melodin helt separat, helt för sig själv, helt utan relation till dess kontext, och de"samlar på sig" massor av olika sådana "licks" och "solon".
Men det är inte så Jag gör, utan för mig är det "helheten" jag hör, och "tar ut", så att säga. (och med "helheten" menar jag alltså inte "det ungefärliga", utan själva "samspelet"melodierna, instrumenten, emellan ... ).
"Rätt" eller "fel" struntar jag högaktningsfullt i, eftersom det helt enkelt är så jag gör.
Det finns precis som du säger inga rätt och fel, det finns heller ingen som inte har Licks utan påstår sig uppfinna hjulet varje kväll!
Miles Davis sa att han var nöjd om han spelade en enda ny "grej" under en spelning, och han ansträngde ändå sig grymt mycket för att vara "fresh".
Citat:
Du jämför mycket med Kirk Hammet när du skriver, men hur han gör vet jag inte.
Det Ser Ut som att han gärna "prövar sig fram" tycker jag förvisso, men jag vet inte omd et stämmer. Ngt slags trial and error typ, där han går "upp och ner" och testar olika versioner, olika följder, tills något hörs rätt.
Men jag tror inte det är typiskt för just rocken, utan typiskt kanske för just honom.
Dvs det finns skickliga improvisatörer även inom rocken
Det Ser Ut som att han gärna "prövar sig fram" tycker jag förvisso, men jag vet inte omd et stämmer. Ngt slags trial and error typ, där han går "upp och ner" och testar olika versioner, olika följder, tills något hörs rätt.
Men jag tror inte det är typiskt för just rocken, utan typiskt kanske för just honom.
Dvs det finns skickliga improvisatörer även inom rocken
Det är bra att han försöker förnya sig, men mycket av det han får fram låter "fel" i mina öron.
Jag kanske borde köpa revaxör?
Vad som är "lättast" beror till stor del på vilken musik du oftast spelar.
Varför ska du kunna höra altererade ackord på en mikrosekund om du bara spelar powerchords?
Varför ska du kunna höra hur tonarter byts i kvintgångar om du enbart spelar pop som kanske på sin höjd har en tonartshöjning på slutet av låten?
Jag är ganska bra på ackordföljder eftersom jag skriver själv. Det har alltid varit en utmaning att hitta kombinationer som "inte finns", bla i övergångar "bridges".
Rent filosofiskt är det ett mirakel att 8 toner går att blanda i en oändlig kombination. Men är blandningarna oändliga? Ja, om man inte bryr sig om det ska låta vackert men å andra sidan: vad är vackert? Det ligger i åhörarens öra.
Personligen älskar jag de obestämda tonerna i maj7-skalan/ackorden. När tiderna begav sig skrev Burt Bacharach låtar som nästan uteslutande bestod av Xmaj7
r och X6r.
För att "ta ut" en låt krävs såväl kunskap som erfarenhet. För att skriva en egen låt krävs ingenting annat än att man känner till ackorden och att lägga solon i boxar. Men å andra sidan, solon kan låta spännande just för att de inte håller sig till det konventionella.
När jag var yngre experimenterade jag så mycket så att ingen gillade låtarna. Så för att bli lite mer kommersiellt accepterad såg jag fördelarna med att skapa musik innanför boxen.
De allra bästa låtarna jag har gjort har ändå varit de lite mer udda (eller "svåra").
Ackordföljder är absolut lättast att ta ut. Att reproducera exakta solon är rena tortyren.
Rent filosofiskt är det ett mirakel att 8 toner går att blanda i en oändlig kombination. Men är blandningarna oändliga? Ja, om man inte bryr sig om det ska låta vackert men å andra sidan: vad är vackert? Det ligger i åhörarens öra.
Personligen älskar jag de obestämda tonerna i maj7-skalan/ackorden. När tiderna begav sig skrev Burt Bacharach låtar som nästan uteslutande bestod av Xmaj7
r och X6r.För att "ta ut" en låt krävs såväl kunskap som erfarenhet. För att skriva en egen låt krävs ingenting annat än att man känner till ackorden och att lägga solon i boxar. Men å andra sidan, solon kan låta spännande just för att de inte håller sig till det konventionella.
När jag var yngre experimenterade jag så mycket så att ingen gillade låtarna. Så för att bli lite mer kommersiellt accepterad såg jag fördelarna med att skapa musik innanför boxen.
De allra bästa låtarna jag har gjort har ändå varit de lite mer udda (eller "svåra").
Ackordföljder är absolut lättast att ta ut. Att reproducera exakta solon är rena tortyren.
Citat:
Jag gillar själv mycket mer tex Tom Morello än tex Kirk Hammet.Enskilda ackord kan ses som "frysta" i tiden när de analyseras. Svårigheten här är att utskilja toner som ligger nära varandra. De enskilda tonernas funktion analyseras gentemot grundtonen. Meloditonen kan även den ingå i ackordet och ligger då oftast överst. Beroende på musikstil så överlåter man ofta till basisten att ta grundtonen för att undvika "grötighet". Inom hårdrocken uppskattas denna "grötighet" . Gitarrer och bas spelar ofta unisont (särskilt inom doom), gitarren spelar ofta powerchords, grundton-kvint.
Enskilda melodi/solotoner analyseras mot grundtonen i det ackord som just i det ögonblicket spelas.
Själva analysen av tonen borde vara enklare, men ibland kan det vara precis lika svårt att höra vad som händer eftersom solisten sällan är ensam i mixen. Dessutom är tonernas längd ofta mycket kortare än ackordens (åtminstone när det gäller solon), som dessutom ofta är återkommande och därför lättare att analysera.
Använder sig solisten av sekvenser och hela passager direkt hämtad ur skalor och arpeggion (brutna ackord) så kan man med lätthet "gissa" sig till vad som spelas även om solot "krockar" med kompet. Ibland märker man att man lyckats ta ut rätt först när man lärt sig spela hela frasen i rätt tempo, och inte hör några som helst avvikelser.
Den enklaste formen av dessa strukturer är uppdelning i vers, refräng, stick o.sv.
Sedan finns det stukturer där ackorden hänger ihop i "block" sett till tonart.
Du tar alltså de ackord som du analyserade ett och ett och gör en harmonisk analys av vilka funktioner ackorden har inom tonarten, alternativt om tonarten byts (modulation) och du måste analysera ackorden mot den nya tonarten.
Varför ska man göra analys?
Ett förenklande av harmoniska skeenden som för den oinvigde ter sig som orelaterade ackord i en lång följd blir helt plötsligt en fråga om att kunna hålla sig inom en eller flera tonarter beroende på låtens komplexitet. Många jazzlåtar byter t.ex tonart vart tredje ackord (II-V-I) eller t.om kvintgångar (II-V) vilket kan vara nog så jobbigt, men inget jämfört med att byta skala för varje ackord.
Ofta kan det vara svårt att göra en "korrekt" analys då låtskrivarna ofta använder sig av ackord som kan ha funktioner i flera tonarter (secondary dominants, tritonus-substitut o.sv) eller använder sig av t.ex modal harmonik. "korrekt" analys är nåt professorer kan ägna sig åt medan vi musiker spelar och har kul istället.
I blues gör man direkt analysen att du kan spela bluesskalan/penta över I-ackordet trots att ackorden t.ex går I-IV-V. Analysen ovan fungerar på exakt samma sätt, man lär sig känna igen "blocken" med ackord i olika funktioner direkt med hjälp av gehöret.
Det finns precis som du säger inga rätt och fel, det finns heller ingen som inte har Licks utan påstår sig uppfinna hjulet varje kväll!
Miles Davis sa att han var nöjd om han spelade en enda ny "grej" under en spelning, och han ansträngde ändå sig grymt mycket för att vara "fresh".
Det är bra att han försöker förnya sig, men mycket av det han får fram låter "fel" i mina öron.
Jag kanske borde köpa revaxör?
Vad som är "lättast" beror till stor del på vilken musik du oftast spelar.
Varför ska du kunna höra altererade ackord på en mikrosekund om du bara spelar powerchords?
Varför ska du kunna höra hur tonarter byts i kvintgångar om du enbart spelar pop som kanske på sin höjd har en tonartshöjning på slutet av låten?
. Gitarrer och bas spelar ofta unisont (särskilt inom doom), gitarren spelar ofta powerchords, grundton-kvint.Enskilda melodi/solotoner analyseras mot grundtonen i det ackord som just i det ögonblicket spelas.
Själva analysen av tonen borde vara enklare, men ibland kan det vara precis lika svårt att höra vad som händer eftersom solisten sällan är ensam i mixen. Dessutom är tonernas längd ofta mycket kortare än ackordens (åtminstone när det gäller solon), som dessutom ofta är återkommande och därför lättare att analysera.
Använder sig solisten av sekvenser och hela passager direkt hämtad ur skalor och arpeggion (brutna ackord) så kan man med lätthet "gissa" sig till vad som spelas även om solot "krockar" med kompet. Ibland märker man att man lyckats ta ut rätt först när man lärt sig spela hela frasen i rätt tempo, och inte hör några som helst avvikelser.
Den enklaste formen av dessa strukturer är uppdelning i vers, refräng, stick o.sv.
Sedan finns det stukturer där ackorden hänger ihop i "block" sett till tonart.
Du tar alltså de ackord som du analyserade ett och ett och gör en harmonisk analys av vilka funktioner ackorden har inom tonarten, alternativt om tonarten byts (modulation) och du måste analysera ackorden mot den nya tonarten.
Varför ska man göra analys?
Ett förenklande av harmoniska skeenden som för den oinvigde ter sig som orelaterade ackord i en lång följd blir helt plötsligt en fråga om att kunna hålla sig inom en eller flera tonarter beroende på låtens komplexitet. Många jazzlåtar byter t.ex tonart vart tredje ackord (II-V-I) eller t.om kvintgångar (II-V) vilket kan vara nog så jobbigt, men inget jämfört med att byta skala för varje ackord.
Ofta kan det vara svårt att göra en "korrekt" analys då låtskrivarna ofta använder sig av ackord som kan ha funktioner i flera tonarter (secondary dominants, tritonus-substitut o.sv) eller använder sig av t.ex modal harmonik. "korrekt" analys är nåt professorer kan ägna sig åt medan vi musiker spelar och har kul istället.
I blues gör man direkt analysen att du kan spela bluesskalan/penta över I-ackordet trots att ackorden t.ex går I-IV-V. Analysen ovan fungerar på exakt samma sätt, man lär sig känna igen "blocken" med ackord i olika funktioner direkt med hjälp av gehöret.
Det finns precis som du säger inga rätt och fel, det finns heller ingen som inte har Licks utan påstår sig uppfinna hjulet varje kväll!
Miles Davis sa att han var nöjd om han spelade en enda ny "grej" under en spelning, och han ansträngde ändå sig grymt mycket för att vara "fresh".
Det är bra att han försöker förnya sig, men mycket av det han får fram låter "fel" i mina öron.
Jag kanske borde köpa revaxör?
Vad som är "lättast" beror till stor del på vilken musik du oftast spelar.
Varför ska du kunna höra altererade ackord på en mikrosekund om du bara spelar powerchords?
Varför ska du kunna höra hur tonarter byts i kvintgångar om du enbart spelar pop som kanske på sin höjd har en tonartshöjning på slutet av låten?
Och Morello illustrerar kanske kanske det där problemet med "komp-/sologitarrist".
Dvs vad är han egentligen ...
Det han gjort har ju haft en "komp-funktion", men trots det så väldigt långt från det man vanligtvis förknippar med "komp."
Och jag gillar det experimenteradet han gör, där han försökt använda ig av gitarren som ett slags alternativ till "elektroniska instrument" (synt etc).
JAg vet inte, men han låter nästan som en synthare istället för en rockare.
En konstig jämförelse kanske, med tanke på att när Depeche Mode började använda gitarr, så använde de ju itne gitarren som "synth-redskap", utan gitarren var där samma som det var för rocken överallt (kanske beroende på att de inte gär gitarrister såklart).
Men som sgt, jag gillar verkligen Morello och jag inspireras massor av synth-komp, och gillar att göra synthliknande komp etc med min gitarr.
Men även inom sk "competetive jazz" finns det denna "kvalitativa" uppdelning mellan komp- och sologitarrist.
Och då behöver det alltså sällan handla om improvisationsskickligheter.
Dvs alla spelar färdiga, kompletta stycken. Efter notor.
Och den individuella skickligheten hos samtliga deltagare måste vara väldigt hög.
Ändå bedöms de enskilda musikerna i enlighet med en kvalitativ skala (dvs det förväntade är att alla har samma kvantitativa nivå).
Och det borde väl visa att jag har en poäng i att"vissa" har en enskild "talang" för just "komp", för just "solo."
"Gehör" kan ju inte bara handla om att "ta ut", utan visar även hur man förhåller sig till musiken helt enkelt.
Du skrev tex om "tonsäkerhet", något jag tolkar somhur väl man förhåller sig till de toner, den musik, man spelar.
Och då Är det alltså en skillnad mellan att spela ackord, och att spela "toner" (solon/melodier).
Dvs den som alltså anses "vara bäst" på tex jazz-komp, den borde väl också ha "lättare" att förhålla sig till den musiken ... Ha ett "individuellt gehör" som är "fokuserat" på just "komp".
Och motsvarande för "solo-varianten" såklart.
"Allätare", eller såna som är lika bra på allt, brukar ju sällan vara de som anses som "allra bäst".
Utan det verkar som att när någon "drar ifrån", så sker det liksom på bekostnad av den övriga, relaterade talangen.
Det borde väl isf peka påsamma sak - att den som tex är bättre på det ena av detta, även kommer att vara sämre på det andra. Att tex den som är riktigt bra "komp-gitarrist" kommer att vara sämre på "solo-biten", haa bättre "gehör" rent "komp-mässigt" och sämre gehör "solo-mässigt."
Och vice versa.
Zlatan tex, han har "gehör" för målspelet, men har sämre gehör för försvarsspelet.
Citat:
Men även inom sk "competetive jazz" finns det denna "kvalitativa" uppdelning mellan komp- och sologitarrist.
Och då behöver det alltså sällan handla om improvisationsskickligheter.
Dvs alla spelar färdiga, kompletta stycken. Efter notor.
Och den individuella skickligheten hos samtliga deltagare måste vara väldigt hög.
Ändå bedöms de enskilda musikerna i enlighet med en kvalitativ skala (dvs det förväntade är att alla har samma kvantitativa nivå)..
Och då behöver det alltså sällan handla om improvisationsskickligheter.
Dvs alla spelar färdiga, kompletta stycken. Efter notor.
Och den individuella skickligheten hos samtliga deltagare måste vara väldigt hög.
Ändå bedöms de enskilda musikerna i enlighet med en kvalitativ skala (dvs det förväntade är att alla har samma kvantitativa nivå)..
Inom improviserad jazz så improviserar man även kompet. En bra ackompanjatör kan "hjälpa" solisten genom att ge denne en intressant bakgrund att spela över (solisten hjälper givetvis även ackompanjatören genom att spela intressanta fraser som ger "tonala förslag" om hur kompet ska utformas).
Det är inte ovanligt att man arrangerar om låtens ackordföljder "on the fly".
Sedan är det en fråga vem som är bäst ackompanjatör, den som kan göra så många substitut som möjligt eller den som svänger skönast med originalackorden. Musik är en konstform, så det finns givetvis inget entydigt svar på denna fråga. "Beauty is in the Eye of the beholder".
I exemplet där musiken är noterad är det nog lättare att avgöra vem som är bäst, men det är fortfarande en fråga om smak.
Citat:
Och det borde väl visa att jag har en poäng i att"vissa" har en enskild "talang" för just "komp", för just "solo."
Självklart finns en poäng i det. Vissa musiker specialiserar sig på att kompa.
https://www.youtube.com/watch?v=BXuf...=RDNWOH6e5UXpg
https://www.youtube.com/watch?v=NWOH6e5UXpg
Citat:
"Gehör" kan ju inte bara handla om att "ta ut", utan visar även hur man förhåller sig till musiken helt enkelt.
Du skrev tex om "tonsäkerhet", något jag tolkar somhur väl man förhåller sig till de toner, den musik, man spelar.
Och då Är det alltså en skillnad mellan att spela ackord, och att spela "toner" (solon/melodier).
Du skrev tex om "tonsäkerhet", något jag tolkar somhur väl man förhåller sig till de toner, den musik, man spelar.
Och då Är det alltså en skillnad mellan att spela ackord, och att spela "toner" (solon/melodier).
Läran om harmonier är i grunden densamma när det gäller improvisation/melodi (det finns faktiskt ingen "melodilära" motsvarande harmoniläran) och ackordsspel,
men eftersom ackord innehåller fler toner än en ensam ton så ställs högre krav på förmåga att "lösa" dissonanser (voiceleading) inom ackorden på ett snyggt och intressant sätt.
På samma sätt måste en solist kunna förstå vad ackompanjatören håller på med, men det blir lite lättare om denne endast kan spela en ton på t.ex trumpet medan pianisten lägger ett ackord innehållande 10 toner.
Komplexitet KAN vara bra, men behöver nödvändigtvis inte vara det.
Citat:
Dvs den som alltså anses "vara bäst" på tex jazz-komp, den borde väl också ha "lättare" att förhålla sig till den musiken ... Ha ett "individuellt gehör" som är "fokuserat" på just "komp".
Och motsvarande för "solo-varianten" såklart.
Och motsvarande för "solo-varianten" såklart.
Man bukar säga att de som kan spela har "koll".
Att ha "koll" innebär så mycket. En förmåga att veta var i "formen" man befinner sig (vers, refräng, stick...), ha en "tight" rytm, svänga: vara "in the pocket", ha koll på låtens harmonier för att hålla sig inom och även utom tonarten för att skapa spänning så lyssnarna inte somnar av brist på intresse plus en uppsjö andra förmågor som utgör grunden till vad som innebär att vara en kompetent, intressant musiker.
Citat:
"Allätare", eller såna som är lika bra på allt, brukar ju sällan vara de som anses som "allra bäst".
Utan det verkar som att när någon "drar ifrån", så sker det liksom på bekostnad av den övriga, relaterade talangen.
Det borde väl isf peka påsamma sak - att den som tex är bättre på det ena av detta, även kommer att vara sämre på det andra. Att tex den som är riktigt bra "komp-gitarrist" kommer att vara sämre på "solo-biten", haa bättre "gehör" rent "komp-mässigt" och sämre gehör "solo-mässigt."
Och vice versa.
Utan det verkar som att när någon "drar ifrån", så sker det liksom på bekostnad av den övriga, relaterade talangen.
Det borde väl isf peka påsamma sak - att den som tex är bättre på det ena av detta, även kommer att vara sämre på det andra. Att tex den som är riktigt bra "komp-gitarrist" kommer att vara sämre på "solo-biten", haa bättre "gehör" rent "komp-mässigt" och sämre gehör "solo-mässigt."
Och vice versa.
Konstigt nog brukar riktigt duktiga sologitarrister (nu tänker jag på hårdrockare) vara riktigt usla låtskrivare.
__________________
Senast redigerad av LaurentiusLucidor 2016-06-18 kl. 10:43.
Senast redigerad av LaurentiusLucidor 2016-06-18 kl. 10:43.
__________________
Senast redigerad av Norrlandsmuppen 2016-06-19 kl. 03:26.
Senast redigerad av Norrlandsmuppen 2016-06-19 kl. 03:26.
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
