Vad är "lättast" - ta ut solon, eller ta ut ackordsföljder?

När det komemr till att "ta ut/plocka ut" låtar finns det väl främst 3 delar att fästa upmärksamhet vid.

Dels ackordsföljden,
men även bas-gången
och slutligen gitarr-solot

Sången förväntar jag mig att de flesta kan "ta ut" ...

Och det jag har tänkt på är vilken skillnad det kan vara mellan dessa?
Vilken del upplevs som svårast att "ta ut", och vilken som "lättast"?

Jag vet inte vad du menar vara logiskt?

Det är ju det jag undrar om med frågan.

Så varför tycker du att det alltså är enklare att ta ut solot, än bas-gången och/eller ackordsföljden?

Beror nog på musiken, är det metal så ta några powerchords och du är hemma, spela samma på basen och sist lära sig solo men använd en wahpedal så behöver du inte lära dig exakt 🐷

Använd songsterr.com så behöver du inte fundera.

Vilket väl inte riktigt var vad jag frågade efter ...

Vad tycker NI (du, et al alltså) är lättast -
- att ta ut ackordföljden
- att ta ut bas-gånge
- att ta ut solot

Varför tycker ni alternativ X är lättast/svårast?

Nej du har helt rätt,det var ju faktiskt inte vad du frågade efter. Ville bara ge ett tips om du höll på mycket med att försöka ta ut olika låtar. Själv tycker jag att basen är jäkligt svår att få grepp om i vissa låtar med mycket o snabba bas-gångar. Tex, Geddy Less sätt att spela är inte det enklaste att följa.

För att inte tala om jazzens utsvävningar. För mig helt obegriplig. 😜

Beror väl på musikern samt hur bra gehör denne har. Personligen tycker jag att ackordföljder är lättare att ta ut, men det är väl mest för att mitt gehör inte är så bra samt att jag är en riktig amatör när det kommer till gitarr/bas. Plinkar mest för skojs skull när jag har tid över, då mitt huvudinstrument är trummor.

Beror ju helt och hållet på vad det är för genre, låt etc. I regel kan jag säga att mer avancerade solon är det svåraste att plocka ut not för not, helt enkelt eftersom det är mest toner på kortast tid.

När det gäller pop/rock tenderar ackordföljden att vara relativt enkla att plocka ut men det är dock långt ifrån alltid fallet, särskilt när olika ackordfärgningar används. Popmusik kan ofta vara pianoskriven, och då används ackord som inte är konventionella att spela på gitarr, ofta byts tex bastonerna ut från grundtonen till någon annan i skalan, detta gäller tex Abba och Elton John. När det gäller en del tex jazz/bossa-nova och liknande med många ackordbyten och otaliga ackordfärgningar är det givetvis en utmaning. Detsamma gäller när olika stämningar använts på gitarren, tex Nick Drake.

Med lite vana vad gäller att lokalisera tonarter osv på halsen så är basen i regel inte särskilt svår att plocka ut, ibland kan den dock ligga väldigt lågt i mixen och vara svårare att höra helt enkelt. Samtidigt finns band som Iron Maiden där basen tar ett större tonalt utrymme med mer komplexa riff, skulle dock säga att detta hör till undantagen.

Det jag mest var ute efter var om det kan finnas "olika former" av gehör.

Som kanske då var relaterade till tex hur ackord upplevs, jämförts mot hor tonföljder (solon) upplevs.
Bas-gångar är ju tonföljder också, likt solo och melodier, men jag bara föreslog det.


Det finns ju en traditionell uppdelning mellan komp-gitarrist och solo-gitarrist.

Men är det en uppdelning baserad på sakernas nödvändighet, eller är det en uppdelning som baseras på gitarristernas olika, individuella"förståelse" för sitt "uppdrag"?

För ofta brukar man höra att tex vissa komp-gitarrister är väldigt bra som just komp-gitarister.
Som om det krävs en särskild form av talang/färdighet alltså.
Som skiljer sig från tex solo-gitarristens talang/färdighet.

Det är ju vanligare att man får höra om just solo-gitarristens skicklighet faktiskt.



Det du skriver i början av inlägget får mig också att fundera på hur olika gehör kan upplevas.
Du skriver där att "snabbare" solon var svårare att ta ut, pga att de innehöll fler toner i följd.
Men är du säker på att det inte mest är något du Tänker dig?
Dvs snabbare solon innehåller av naturlig orsak många toner.
Men dessa "många toner" är ju oftare "strukturer", som baseras på "en grundton" - där alla dessa "många toner som spelas snabbt" mest är "utfyllnad.
Man kan istället se det som ett lika litet antal grundtoner (med utfyllnad) som om de hade spelats sakta med bara grundtonerna.

Förstår du?

Så på det sättet behöver man ju inte "placera/identifiera korrekt varje enskild not, utan det räcker att man hör hela "strukturen", så får man hela innehållet gratis på köpet.

Jag kan inget om musikteori så jag kan inte förklara bättre än så tyvärr

Men det har ju också med "gehör" att göra, att man kan höra vilka olika "strukturer" det är som spelas

Det är samma sorts gehör, däremot skiljer det naturligtvis mellan t.ex en jazzgitarrists förmåga att snabbt urskilja färgningar i t.ex altererade ackord jämfört med en hårdrockgitarrists förmåga i just det fallet.

Det beror på att dessa ackord inte låter bra med en massa distorsion, så hårdrockaren har helt enkelt inte övat upp örat för att snabbt kunna avgöra vilka altereringar han hör där på "toppen" av ackordet.
Däremot hör han med lätthet olika kvintackord som spelas med kromatiska figurer i grundtonen eftersom han dagligen sysslar med detta (om det är modern hårdrock). Den typen av gitarrspel är dessutom extremt nära besläktat med basgångar. Den enda skillnaden är att du tar bort kvinten.



Praktexemplet här är bröderna Young i AC/DC.
Malcolm är den perfekta kompgitarristen då han har extremt utvecklad timing och sväng.
Enligt uppgifter från ett ej namngivet Svenskt band som turnerat med ovan nämnda orkester
så är Mal en minst lika bra sologitarrist som lillebrodern. Han har valt att stå lite i skymundan för sin utåtriktade, energiske bror som tackar för detta genom att benämna honom som klippan han står på.




Utplockande av solon är oftast en mekanisk svårighet då solisten i stort sett aldrig följer skalor och sekvenser slaviskt. De största problemen brukar vara när solisten använder sig av mycket kromatik, med andra ord när tonerna ligger "utanför" den diatoniska skalan och lätt kan förväxlas med tonen som ligger en halvton över eller under.

Ditt sista resonemang är konstigt rent teoretiskt sett. När man gör en analys på vad som spelas så utgår man ifrån den tonart som just då råder. Det finns med andra ord bara en grundton att analysera färgningarna med i ett givet ögonblick. Ackordföljderna kommer normalt i "block" (tonart) som man direkt kan analysera som "klicheér" II-V-I, I-IV-V eller I-VI-II-V o.sv..

Ovanstående används inte så mycket ( ) inom modern hårdrock utan tillhör mer jazz och vis/popharmonik, men konceptet utgör ändå stommen till vad som låter "rätt" för de flesta människors öron.




Problemet med ditt synsätt är att man inte tar ut solot om man inte tar ut varje ton det innehåller, det blir lite meningslöst med andra ord.

Däremot stämmer ditt resonemang sett till att man snabbt kan säga "den där Kirk Hammett spelar nästan uteslutande pentatonisk skala, dels utgående från grundton men även utifrån en grundton en kvint högre".

Givetvis känner jag till de vanligaste skalorna som sologitarrister brukar hålla sig inom, som sagt är det dock väldigt få av de mest tongivande gitarristerna som håller sig slaviskt inom 1 skala, och deras unika frasering gör att det kan bli svårt eller åtminstone tidskrävande att plocka ut not för not. Vanligtvis skiter jag därför i att spela solot not för not eftersom jag inte har tålamod att sitta och nöta det, utan håller mig helt enkelt inom grundstrukturen av skalorna och spelar de viktigaste melodierna i solot, samtidigt som man har lite marginal att improvisera. Det är väl också så de flesta kända gitarristerna gör live, dvs de håller sig till grundkänslan i solot som det spelats in i studion men lämnar marginal åt viss improvisation.

Vad gäller att plocka ut ackord kan jag säga att övning ger färdighet. Numera hör jag ganska enkelt när grundtonen ändras, och kan höra sådant som jag inte gjorde i början, tex om man byter tonart i låten, om man går från XM till Xm, X till X7 och dylikt. Sedan finns det kännetecken för hur olika gitarrister spelar som man lär sig genom att studera deras låtar. Billy Corgan i Smashing Pumpkins är tex väldigt förtjust i att spela oktaver (power chord utan kvinten) för att ta ett exempel.

Vad gäller absolut gehör så vet jag inte om det är möjligt att träna upp. Efter 20 års spelande så kan jag gissa rätt på tonart snabbt OM jag har gitarren tillgänglig. Vet inte ens om absolut gehör är en önskvärd egenskap eftersom jag hört av folk som har det att de kan tycka det är jobbigt att lyssna på musik som inte är perfekt stämd.