Citat:
Ursprungligen postat av
Ambelain
Det jag mest var ute efter var om det kan finnas "olika former" av gehör.
Som kanske då var relaterade till tex hur ackord upplevs, jämförts mot hor tonföljder (solon) upplevs.
Bas-gångar är ju tonföljder också, likt solo och melodier, men jag bara föreslog det.
Det är samma sorts gehör, däremot skiljer det naturligtvis mellan t.ex en jazzgitarrists förmåga att snabbt urskilja färgningar i t.ex altererade ackord jämfört med en hårdrockgitarrists förmåga i just det fallet.
Det beror på att dessa ackord inte låter bra med en massa distorsion, så hårdrockaren har helt enkelt inte övat upp örat för att snabbt kunna avgöra vilka altereringar han hör där på "toppen" av ackordet.
Däremot hör han med lätthet olika kvintackord som spelas med kromatiska figurer i grundtonen eftersom han dagligen sysslar med detta (om det är modern hårdrock). Den typen av gitarrspel är dessutom extremt nära besläktat med basgångar. Den enda skillnaden är att du tar bort kvinten.
Citat:
Det finns ju en traditionell uppdelning mellan komp-gitarrist och solo-gitarrist.
Men är det en uppdelning baserad på sakernas nödvändighet, eller är det en uppdelning som baseras på gitarristernas olika, individuella"förståelse" för sitt "uppdrag"?
För ofta brukar man höra att tex vissa komp-gitarrister är väldigt bra som just komp-gitarister.
Som om det krävs en särskild form av talang/färdighet alltså.
Som skiljer sig från tex solo-gitarristens talang/färdighet.
Praktexemplet här är bröderna Young i AC/DC.
Malcolm är den perfekta kompgitarristen då han har extremt utvecklad timing och sväng.
Enligt uppgifter från ett ej namngivet Svenskt band som turnerat med ovan nämnda orkester
så är Mal en minst lika bra sologitarrist som lillebrodern. Han har valt att stå lite i skymundan för sin utåtriktade, energiske bror som tackar för detta genom att benämna honom som klippan han står på.
Citat:
Det du skriver i början av inlägget får mig också att fundera på hur olika gehör kan upplevas.
Du skriver där att "snabbare" solon var svårare att ta ut, pga att de innehöll fler toner i följd.
Men är du säker på att det inte mest är något du Tänker dig?
Dvs snabbare solon innehåller av naturlig orsak många toner.
Men dessa "många toner" är ju oftare "strukturer", som baseras på "en grundton" - där alla dessa "många toner som spelas snabbt" mest är "utfyllnad.
Man kan istället se det som ett lika litet antal grundtoner (med utfyllnad) som om de hade spelats sakta med bara grundtonerna.
Utplockande av solon är oftast en mekanisk svårighet då solisten i stort sett aldrig följer skalor och sekvenser slaviskt. De största problemen brukar vara när solisten använder sig av mycket kromatik, med andra ord när tonerna ligger "utanför" den diatoniska skalan och lätt kan förväxlas med tonen som ligger en halvton över eller under.
Ditt sista resonemang är konstigt rent teoretiskt sett. När man gör en analys på vad som spelas så utgår man ifrån den tonart som just då råder. Det finns med andra ord bara en grundton att analysera färgningarna med i ett givet ögonblick. Ackordföljderna kommer normalt i "block" (tonart) som man direkt kan analysera som "klicheér" II-V-I, I-IV-V eller I-VI-II-V o.sv..
Ovanstående används inte så mycket (
) inom modern hårdrock utan tillhör mer jazz och vis/popharmonik, men konceptet utgör ändå stommen till vad som låter "rätt" för de flesta människors öron.
Citat:
Så på det sättet behöver man ju inte "placera/identifiera korrekt varje enskild not, utan det räcker att man hör hela "strukturen", så får man hela innehållet gratis på köpet.
Problemet med ditt synsätt är att man inte tar ut solot om man inte tar ut varje ton det innehåller, det blir lite meningslöst med andra ord.
Däremot stämmer ditt resonemang sett till att man snabbt kan säga "den där Kirk Hammett spelar nästan uteslutande pentatonisk skala, dels utgående från grundton men även utifrån en grundton en kvint högre".