Alla som följt med i utvecklingen i Europa vet att rörelser med nationell inriktning växt i popularitet de senaste åren. Vi har exempel från Frankrike (Front National), från Österrike (FPÖ), från Tyskland (AfD), från Polen (Lag och rättvisa), från Grekland (Gyllene Gryning), från Finland (Sannfinländarna), för att nämna ett urval. Deras grad av nationalism varierar, men något de har gemensamt är att de är EU-skeptiska och istället främst värnar om den egna nationen.
Den 28 Juni 2014 avlossade Gavrilo Princip, medlem av Svarta handen, de skott som dödade Österrike-Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand och som utgjorde den tändande gnistan till Första världskriget. Svarta handen var "en serbisk nationalistisk, panslavisk och revolutionär hemlig organisation" (https://sv.wikipedia.org/wiki/Svarta_handen som motsatte sig Österrike-Ungerns övertagande av makten och förvaltningen av Bosninen och Hercegovina.
Den sistnämnda (kursiverade och fetmarkerade) delen pekar på kärnan i tesen, som lyder:
Nationalismen är inte problemet, utan symptomet på problemet.
Problemet är nationell ofrihet och överstatlighet, och närhelst sådant uppstår så vaknar nationalismen som en motkraft. Nationalismen är en reaktion på maktlöshet, överstatlighet och nationell ofrihet. Den är ett symptom på att allting inte står rätt till.
Första världskriget slutade med Versaillefreden, ett möte i vilket fredsfördragets villkor presenterades för Tyskland. Dessa villkor innebar stora eftergifter för Tyskland, och i efterkrigstiden rådde återigen ofrihet och maktlöshet i en del av Europa, denna gång i Tyskland. Som på beställning växte nationalismen, och resten är - som man brukar säga, historia.
EU var från början ett fredsprojekt med syfte att undvika att de hemskheter som WW1 och WW2 bringade aldrig skulle behöva upplevas igen, och sättet man valde att försöka undvika detta är (i mitt tycke) kanske den största ironin i modern tid, för vad gör man för att undvika att något dylikt händer igen? Jo, man skapar en ny överstatlig organisation som minskar det nationella självbestämmandet. Här bevisar man klart och tydligt att man inte har förstått vad problemet är, och man ägnar istället en massa energi åt att försöka övertyga folket om att det är symptomet som är roten till ondskan. Vill man slänga sig med lite moderna utrikiska uttryck så tror jag att en s.k. facepalm passar alldeles utmärkt i detta läge. Österrike-Ungern var i någon betydelse den första Europeiska unionen, och även om den aldrig hann växa sig lika stor som EU så hade den det med EU gemensamma draget att den centrerade makten långt ifrån folket.
I kölvattnet av de aktuella migrationsströmmarna diskuterar man på EU-nivå om hur migranterna skall fördelas, över huvudet på folken i de Europeiska länderna. De nationella, EU-skeptiska partierna går framåt. Storbritannien folkomröstar inom kort om huruvida man ska stanna i EU eller gå ur, för att hörsamma de som upplever nationell ofrihet och överstatlighet från EU:s sida. Känns mönstret igen?
Nu kan EU kanske komma att upplösas på grund av oenighet i hur man ska lösa migrantkrisen (och/eller en ekonomisk kris orsakad av en punkterad bostadsbubbla, tiden får utvisa) men hade inte dessa problem seglat upp så hade jag inte varit förvånad om vi i framtiden hade kunnat tala om "skotten i Bryssel" som det som utlöste EU:s sammanfall. Tids nog så hade nationellt missnöje med någon effekt av överstatligheten troligtvis växt sig så starkt att man reagerat på det sätt som människor gör när de blir tillräckligt trängda: man hade gripit till våld.
Hur ser ni på denna tes? Är nationalismen problemet, eller symptomet på problemet?
Den 28 Juni 2014 avlossade Gavrilo Princip, medlem av Svarta handen, de skott som dödade Österrike-Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand och som utgjorde den tändande gnistan till Första världskriget. Svarta handen var "en serbisk nationalistisk, panslavisk och revolutionär hemlig organisation" (https://sv.wikipedia.org/wiki/Svarta_handen som motsatte sig Österrike-Ungerns övertagande av makten och förvaltningen av Bosninen och Hercegovina.
Den sistnämnda (kursiverade och fetmarkerade) delen pekar på kärnan i tesen, som lyder:
Nationalismen är inte problemet, utan symptomet på problemet.
Problemet är nationell ofrihet och överstatlighet, och närhelst sådant uppstår så vaknar nationalismen som en motkraft. Nationalismen är en reaktion på maktlöshet, överstatlighet och nationell ofrihet. Den är ett symptom på att allting inte står rätt till.
Första världskriget slutade med Versaillefreden, ett möte i vilket fredsfördragets villkor presenterades för Tyskland. Dessa villkor innebar stora eftergifter för Tyskland, och i efterkrigstiden rådde återigen ofrihet och maktlöshet i en del av Europa, denna gång i Tyskland. Som på beställning växte nationalismen, och resten är - som man brukar säga, historia.
EU var från början ett fredsprojekt med syfte att undvika att de hemskheter som WW1 och WW2 bringade aldrig skulle behöva upplevas igen, och sättet man valde att försöka undvika detta är (i mitt tycke) kanske den största ironin i modern tid, för vad gör man för att undvika att något dylikt händer igen? Jo, man skapar en ny överstatlig organisation som minskar det nationella självbestämmandet. Här bevisar man klart och tydligt att man inte har förstått vad problemet är, och man ägnar istället en massa energi åt att försöka övertyga folket om att det är symptomet som är roten till ondskan. Vill man slänga sig med lite moderna utrikiska uttryck så tror jag att en s.k. facepalm passar alldeles utmärkt i detta läge. Österrike-Ungern var i någon betydelse den första Europeiska unionen, och även om den aldrig hann växa sig lika stor som EU så hade den det med EU gemensamma draget att den centrerade makten långt ifrån folket.
I kölvattnet av de aktuella migrationsströmmarna diskuterar man på EU-nivå om hur migranterna skall fördelas, över huvudet på folken i de Europeiska länderna. De nationella, EU-skeptiska partierna går framåt. Storbritannien folkomröstar inom kort om huruvida man ska stanna i EU eller gå ur, för att hörsamma de som upplever nationell ofrihet och överstatlighet från EU:s sida. Känns mönstret igen?
Nu kan EU kanske komma att upplösas på grund av oenighet i hur man ska lösa migrantkrisen (och/eller en ekonomisk kris orsakad av en punkterad bostadsbubbla, tiden får utvisa) men hade inte dessa problem seglat upp så hade jag inte varit förvånad om vi i framtiden hade kunnat tala om "skotten i Bryssel" som det som utlöste EU:s sammanfall. Tids nog så hade nationellt missnöje med någon effekt av överstatligheten troligtvis växt sig så starkt att man reagerat på det sätt som människor gör när de blir tillräckligt trängda: man hade gripit till våld.
Hur ser ni på denna tes? Är nationalismen problemet, eller symptomet på problemet?
