Tiger I vs samtida allierade vagnar - hur står sig katten?

Och lika fullt så använde både britterna
(standard på infanteristridsvagnarna under första halvan av kriget och användes till krigsslutet)
och jänkarna (Marinkåren) massvis med dieseldrivna stridsvagnar med framgång.

US Army och Brittish Army föredrog dock bensindrivna vagnar av logistiska skäl,
vilket var förklaringen till att britterna övergav dieslarna med Churchillvagnen.

Marinkåren var kluvna i frågan.
De hade både diesel och bensin i sin UH-kedja, men bara bensin för landfordon.
I praktiken så fick USMC de dieselvagnar som man inte skickade till Sovjet
och (tillsammans med britterna och kanadensarna)
de bensinvagnar som US Army tyckte sämst om.

Sovjeterna var däremot mycket nöjda med sina dieseldrivna amerikanska vagnar
och även med de amerikanska dieselmotorerna.

Och visst var räckvidden ett problem (som ökade med tiden som vagnarna blev allt starkare),
men det hindrade inte jänkarna och britterna att framrycka snabbare
genom Frankrike än vad sovjeterna gjorde på östfronten.
På västfronten så fanns det helt enkelt ett mycket bättre vägnät,
som gjorde det enklare att få fram bränsle till vagnarna.

Här bör det också påpekas att de västallierade i mycket större utsträckning
framryckte med sammansatta förband
d.v.s. stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleri, UH-förband, luftvärn o.s.v.,
medan sovjetiska stridsvagnar ofta lämnade artilleriet, luftvärnet och underhållet
så fort de inledde framryckningen och det uppsuttna, eller marscherande infanteriet
så fort man stötte på tyskarnas främsta linje, varefter man var tvungen att strida på egen hand
(vilket är en förklaring till att T-34 presterade så mycket sämre i strid än t.ex. Sherman)
tills dess att man var tvungen att stanna p.g.a. bränsle eller ammunitionsbrist,
medan västförband, med stöd av motoriserat och/eller mekaniserat infanteri och artilleri
kunde hålla nere förlusterna bland stridsvagnarna och m.h.a. UH-förbanden,
så kunde man hålla offensiven igång längre, innan man var tvungen att göra halt.

D.v.s. de sovjetiska stridsvagnarna behövde bara tankas upp innan en offensiv,
och efter det att man kört fast p.g.a. infanteriet och artilleriet behövde hinna ikapp
och p.g.a. bränslebrist, ammunitionsbrist och förluster,
medan västvagnar skulle framrycka tillsammans med en massa bensindrivna fordon,
varvid det var logiskt att använda bensin även i stridsvagnarna.

Vad gäller utvecklingstiden för stridsvagnsmotorer, så fick USA fram 2st dieslar till Sherman
(som båda fungerade utmärkt) inom ett år eller så från konstruktionsstart.
Anledningen till detta var att man hade utmärkta motorer att utgå ifrån
och att man hade en fordonsindustri som var minst en tiopotens större än den sovjetiska.

1. Och framförallt att reparera.

2. Något som fick Tyskarnas hela maskineri att kollapsa så fort de rörde sig utanför tågsträckningarna till deras egna industricentrum. En vagn med gjutet eller svetsat pansar som genomskjutits rejält var alltså tvungen att återföras till fabriken för reparation, vilket i praktiken innebar att den var borta i 1-24 månader.

3. De stora besvären är att när plåten är tung så måste den så att säga hållas på plats oavsett om det är fråga om utskärning eller fastlödning. För fallet Tiger 1 så är det inte särskilt sköj för 4 crew och 10 mekaniker på en åker en mörk natt att först skära loss 2ton pansar och sedan passa dit 2ton pansar. Faktum är att det i princip är omöjligt. Att ta loss en 200kg plåt och bulta tillbaka den är däremot lätt som en plätt.

4. Totalvikten på vagnen var inte så intressant - det finns massvis med utrymme mellan 16ton och 60ton. Däremot uppstår problem när bärande bultar väger säg 50-100kg. Liksom att det inte finns några betydande fördelar med nitat pansar, när plåtarna når en viss tyngd.

5. Det problemet fanns även med gjutet och svetsat pansar. Det är därför de har specialskydd på insidan av stridsvagnar idag. Däremot felidentifierades problemet av många besättningar i början av kriget- föraren dödad av bult - alltså bultens fel. När svetsat pansar blev standard så fanns problemet kvar - föraren dödad av splitter - alltså granatens fel.

6. Det där är bara en myt. Begreppet ingen skada är bara humbug. Största förklaringsfunktionen till mytens uppkomst är när Tiger 1 var ny och Sovieterna körde med 76,2mm kanonen, med gammal ammunition och några tiger exemplar tog typ 20 smällar vardera utan utslagning, men med funktionsnedsättningar liksom diverse västallierade vittnesmål angående studsande granater och piatladdningar mot samma stridsvagn. För en relevant jämförelse mot nitat pansar så får man ta .50 ksp eller 14,5mm ksp och gå loss på säg en pzkw-38 med nitat pansar. Det kommer att hålla för mycket och bli en smula skadat över tiden.

Angående bränslen importerade ryssarna enorma mängder via Lend-Lease, framförallt högraffinerade produkter som flygbränsle. Diesel verkar ha varit ett smart val med tanke på den ryska förmågan och förkrigsfordonsparken (få personbilar, många traktorer).

Den utan större konkurrens sportigaste motorn i en stridsvagn under kriget var Rolls Royce Meteor, en variant av Spitfiremotorn Merlin som satt i Cromwellvagnen och senare Centurion. Den gav 600 hk jämfört med 4-500 i T-34 och Sherman och 300 i Pz IV.

...det är ju som att prata med en vägg.

Återigen försöker jag föra ett resonemang, inte försöka hoppa på och mästra som du håller på med.

Jag tror inte finns nån anledning att driva detta vidare.