Hur en resa till Mars skulle kunna gå till

Det kan vara första gången men nu håller jag faktiskt med dig och hänvisar lägligt till din rätt färska tråd (FB) När fick livet ett "värde"? Visst är det så, med dagens rädsla för att dö så hade de stora upptäcktsresorna inte blivit av, inte med de risker de medförde med de farkoster som fanns till buds då det begav sig och dog gjorde ju folk som flugor på kuppen.

Apolloprojektet genomfördes med vetskap om att risken för katastrof var stor, presidenten hade ju ett förberett tal till hands om astronauterna inte skulle lyckas ta sig hem igen men idag tror jag offerviljan/acceptansen för katastrof är ännu mindre. Det finns fortfarande folk med mod men andelen är så liten att det knappast räcker för ett projekt som kräver statlig finansiering. Jag är ju rädd att privata initiativ aldrig kommer att räcka då vi snackar en jäkla massa miljarder och det finns föga ekonomisk vinning att sukta efter på Mars.

Jag tycker absolut att vi måste åka, det är med stor frustration jag ser hur bedrövligt långsamt utvecklingen inom rymdfart går idag. Man skulle levt på 50- och 60-talen när det hände lite grejer.

Säkerhet har sitt värde. Det blir konstigt när folk dödas på jobbet och det accepteras som nånting normalt. Det tog några årtionden extra, men jag tycker det var väl värt det, med en rymdstation som varit konstant bemannad i femton år utan att någon ens slagit sig på tummen. Rymdfart är säker nu. Det öppnar för en mycket bredare marknad än för galna André som flög ballong till nordpolen. Och som ångrade det från dag ett. Det dröjde bara några årtionden, det var det väl värt?

De som ger sig in på äventyren är fullt medvetna. Vill du kritisera att folk dödas på jobbet och det accepteras finns andra områden:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsi...rtikel=6027189

Astronauterna svälter knappast ihjäl om de inte åker.

Space medicine är i sig självt sjuk. Ett enormt ompysslande av astronauternas bekvämligheter. Till enorm kostnad och evig fördröjning av verklig mänsklig rymdfart.

Men det finns en rationell logik i att om astronauterna dör så förloras hela uppdraget. Det kanske kostar hundra miljoner att rädda en astronauts liv, men tio miljarder att göra om uppdraget ifall hon avlider. Detta för unika uppdrag som första resan till Mars, inte för rutin som att många hundra människor åker till omloppsbana, de får ta den risk trafiken kräver. Så länge säkerhetsåtgärderna är återanvändbara, som i att de finns tillhanda hela tiden och bara förbrukas när de behövs, så är de långsiktigt inte så dyra.

Första flyget till Mars kommer inte att gå till som jag föreslagit här. Förhoppningsvis lämnar det dock någon form av bestående infrastruktur, som ett återanvändbart interplanetärt rymdskepp (kanske med SEP snarare än i en ren cycler-bana) och/eller en beboelig bas i Mars omloppsbana, på dess yta eller på en av dess månar. Så att uppföljaren blir ett mindre steg att ta.

Det känns ju som man borde försöka få till större rymdfarkost typ ISS som pendlar mellan jorden och Mars. Efter resan tar ca 300 dagar enkel väg. Mindre raket som skickar upp besättningen och last till rymdfarkost. En annan raket som pendlar mellan Mars och rymdfarkost. Isället för att ha en rymdfarkost som åker hela sträckan.

Intressant se Elon Musk, när han presennterar sin plan för SpaceX ‘City on Mars’ i Guadalajara, Mexico

Jo för en mycket svårare grej att lösa än hur man tar sig till och från Mars är väl hur man ordnar någonting beboeligt och varaktigt där?