Citat:
Ursprungligen postat av
MuhammedsArsle
Fast jag tycker att vi ska försöka vara lite mera rättvisa i sådana här sammanhang faktiskt.
Politiker var ett förtroendeuppdrag och inget "yrke". Det avsågs att man skulle behålla förtroendeuppdraget tills nästa val eller mandatperiod. Från 1970-talet fram tills 1990-talet så hämtades politikerna framförallt ifrån fackliga organisationer, och tex högerns politiker ifrån tex Arbetsgivarföreningen, och liknande organisationer.
Politikerna skulle liksom företräda deras samhällsgrupp, men politikerna skulle också företräda tex sin hembygd i viss mån.
Att akademiker varit underrepresenterade i politikerskrået har att göra med att Universiteten som sådana skulle vara opolitiska i sin framtoning. Och inte agera politiskt. Hela Västvärlden hade ungefär samma inställning till Universiteten. Tex de svenska Universiteten instiftades av respektive kungligheter på sin tid, och Teologi och Filosofi var deras första ämnen.
De flesta Universiteten var i sin tur avknoppningar ifrån klosterväsendena.
Klostrena stod för den största delen av undervisningen i många västländer.
Hade man en akademisk tjänst så förväntades det att man inte skulle samtidigt skulle agera politiskt heller. Helt enkelt för att man inte kan inneha en politisk tjänst som kan ge en själv fördelar akademiskt sett.
Akademiska meriter har dock inte saknats hos svenska politiker, tex Anne Wibble (ekonom), Anders Borg (ekonom) och tex Maria Borelius som hade en rätt omfattande naturvetenskaplig utbildning.
Eh, någonsin hört talas om de politiska ungdomsförbunden och dito studentförbunden? Det är svårt att överskatta deras roll som plantskola för svenska politiker ända sedan demokratins genombrott här i nlandet. I princip alla partiledare för de stora riksdagspartierna (utom Ny Demokrati och det tidiga MP) sedan i varje fall 40-talet började väl i ett ungdoms-/studentförbund, samma sak med de flesta ministrar och många riksdagsmän och kommunalpolitiker.
Men i stort sett så har utbildningsgraden hos svenska politiker på hög nivå
sjunkit allt mer sedan 70-talet. En del ministrar och tunga riksdagsmän under andra världskriget opch årtiondena närmast efter hade doktorsexamen, en del var t o m professorer i ekonomi (Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin, Bo Södersten). Tage Erlander och Olof Palme var inte fil dr men de hade ett omfattande akademiskt umgänge och läste mycket om vetenskap, politik och historia. Idag är det svårt att hitta en politiker på hög nivå här i Sverige som ens har en licentiatexamen, doktorerande politiker är sällsynta fåglar (Åsa Romson finns, men det var i ett lättviktigt flumämne). Folk som Göran Persson, Bosse Ringholm, Maud Olofsson och Alice Bah har inte mycket till högre utbildning, Maria Ferm har en sakligt sett värdelös examen i några pratämnen med fokus på migration från Malmö. Annie Lööf har en juristexamen som hon inte verkar fästa något större avseende vid. De här figurerna är i princip skapade inom de politiska ungdoms- och studentförbund som var deras verkliga utbildning.
