Den regressiva vänstern

Vi behöver inte vänsterideér. Vi behöver valfrihet och homogent folk.

Valfrihet att inte bli styrd av staten.
Homogent så vi bekämpar kriminella.

Och....Högre straff för kriminella.

Och vilka är vi? De 3% av befolkningen som är emot en välfärdsstat? De 4000 som röstade på det enda (nu iofs nedlagda) partiet som vill repatriera invandrare?

Högre straff för vissa brott, absolut.

Nu till diskussionen. Ni få socialister som hänger här, ser ni några problem med kulturrelativismen, det postmodernistiska ointresset av människans natur och en världsomfattande moral? Saknar ni en debatt om dessa frågor i vänstern? Hur ska vi få vänsteretablissemanget att bry sig lika mycket om fattiga invandrarkvinnor som om vita "icke-binära" medelklassungdomar?

Vill börja med att säga att jag är socialist och feminist och att jag har varit det sedan tonåren.

Den regressiva vänstern är en term som syftar till att beskriva den del av vänsterrörelsen som kanske vill väl, men vars strategier, förslag och tystnad kring viktiga frågor gör att samhällsutvecklingen på vissa plan står still eller går för sakta, och i andra fall faktiskt går bakåt. Dess grundläggande problem är en oförmåga att skilja moraliska tvistemål från vetenskapligt okontroversiella sanningar, vilket leder till direkt felaktiga antaganden om verkligheten. Den regressiva vänstern har inte bara en vision om hur vi borde leva, utan också en vision om vilka vi är.

Begreppet myntades av den brittiska aktivisten Maajid Nawaz, som märkte att hans kamp för att stoppa spridningen av radikal islam världen över kritiserades inte bara av islamister, utan också av en betydande del av vänstern. Han fick höra att han spred nidbilder och stereotyper om islam, trots att han är troende muslim som i yngre dar själv var radikal islamist. Men den regressiva vänstern kännetecknas inte bara av en håglöshet kring islamism och jihadism, utan deras moraliska dogman leder till en simplifierad världsbild som är diskutabel på flera plan. I den svenska vänstern är det tydligt att denna kraft är nästan allomfattande, och det är enligt mig den största anledningen till den alltmer påträngande och alltjämt farliga högerextremismen.

I den svenska skolan lär vi oss att alla människor är lika mycket värda. Det är jag stolt över, och det är helt klanderfritt. I förlängningen leder det också till att vi tycker att alla grupper av människor är lika mycket värda. Ett land, en kultur, ett kön eller en sexualitet går inte att värdera, allt är kontextuellt och också likställt. De flesta är överens kring den underliggande sanningen i det, även jag, men låt mig förklara varför det inte riktigt är så enkelt. Det som förenar olika samhällsgrupper är ju inte bara fysiska egenskaper, vilket givetvis vore alldeles förkastligt att värdera, utan också idéer och värderingar. Och en dålig idé är alltid en dålig idé, oavsett var den kommer ifrån eller i vilket sammanhang den uppstår. Alla idéer är inte lika mycket värda.

Ta mantrat "vem är du att säga vad som är rätt eller fel, låt dem göra som de vill". En frågeställning som upprepas gång på gång när en minoritetsgrupp kritiseras för ett visst beteende, när en person vill frångå sitt biologiska kön, eller då någon kritiserar religion för att dra några exempel. Det finns alltså ingenting som är objektivt sant i sammanhanget, utan din åsikt är inte mer värd än nån annans. I många sammanhang är denna mentalitet användbar, vi har blivit ett samhälle som till stor del tolererar HBTQ-rättigheter, mångkultur, oproblematiskt avvikande beteende och olika religioner tack vare den. Men det finns också gråzoner, sammanhang där det leder till tveksamma slutsatser, åtminstone i mitt tycke. Och vår demokratiminister tycks hålla med mig.

Våran acceptans för olikheter känns självklar och den är utan tvekan ett resultat av kulturrelativism i politiken. Så att Bah Kuhnke, själv en rasifierad kvinna, kan säga att denna ideologi "gör världen en otjänst" kan tyckas märkligt. Vi har ju sett allt som kulturrelativismen kan kritisera, och hur det gjort det svenska samhället så mycket öppnare. Men låt oss också utforska vad denna idé inte kan kritisera.

För att förstå skillnaden mellan den regressiva vänstern acceptans mot olikheter och liberalismens "sköt dig själv och skit i andra", måste vi förstå den kraft som man anser ger vissa röster rätten att kritisera andras beteende - makt. Att vissa grupper har mindre makt innebär per automatik att de är diskriminerade och att den kritik som riktas mot gruppen är illegitim och dessutom en del av detta förtryck. Rätten att definiera problemen ges alltså till de som anses vara diskriminerade, men även medlemmar i gruppen kan anses så indoktrinerade i majoritetsperspektivet att deras åsikter inte spelar någon roll.

Här är det viktigt att återigen påpeka hur användbart och positivt det här perspektivet ändå kan vara. Givetvis är det kvinnor som bör vara drivande i kvinnokampen, och givetvis kommer många män motsätta sig den av självbevarelsedrift, ignorans och irrationellt förakt. Den kritik män, och också alltså vissa kvinnor, riktar mot feminismen kan i många fall med rätta ses som en del av problemet. Men inte alltid.

Problemet uppstår när den subjektiva upplevelsen av makt, förtryck och kränkthet anses överträffa en rationell, vetenskaplig och respektfull diskussion människor emellan.

För var går gränsen egentligen? Är det inte i själva verket förminskande att säga att vissa grupper inte ska behöva utstå kritik, även om det kan vara berättigat och sakligt? Givetvis måste man visa respekt och hänsyn, men att kritisera en idé kan aldrig likställas med att kritisera en människa. Bör vi till exempel acceptera att svenska flickor inte tillåts delta i fritidsaktiviteter tillsammans med killar, eller att de förbjuds ha killkompisar? Nej, givetvis inte. Religion eller kultur kan aldrig ursäkta en sådan verklighet. Men ändå är detta verklighet för många unga kvinnor idag. Men när organisationer mot hedersförtryck, som GAPF eller Varken hora eller kuvad, försöker diskutera detta kritiseras de av våra egna. Inte ens när man bekostar studier för att kartlägga hur problemen faktiskt ser ut kan man undgå kritiken att man generaliserar eller ökar splittringen. Givetvis finns kvinnoförtryck överallt i samhället, men var finns värdet i att förneka att det ser olika ut i olika kulturer?

Nu till diskussionen. Ni få socialister som hänger här, ser ni några problem med kulturrelativismen, det postmodernistiska ointresset av människans natur och en världsomfattande moral? Saknar ni en debatt om dessa frågor i vänstern? Hur ska vi få vänsteretablissemanget att bry sig lika mycket om fattiga invandrarkvinnor som om vita "icke-binära" medelklassungdomar?

Vill börja med att säga att jag är socialist och feminist och att jag har varit det sedan tonåren.

Den regressiva vänstern är en term som syftar till att beskriva den del av vänsterrörelsen som kanske vill väl, men vars strategier, förslag och tystnad kring viktiga frågor gör att samhällsutvecklingen på vissa plan står still eller går för sakta, och i andra fall faktiskt går bakåt. Dess grundläggande problem är en oförmåga att skilja moraliska tvistemål från vetenskapligt okontroversiella sanningar, vilket leder till direkt felaktiga antaganden om verkligheten. Den regressiva vänstern har inte bara en vision om hur vi borde leva, utan också en vision om vilka vi är.

Begreppet myntades av den brittiska aktivisten Maajid Nawaz, som märkte att hans kamp för att stoppa spridningen av radikal islam världen över kritiserades inte bara av islamister, utan också av en betydande del av vänstern. Han fick höra att han spred nidbilder och stereotyper om islam, trots att han är troende muslim som i yngre dar själv var radikal islamist. Men den regressiva vänstern kännetecknas inte bara av en håglöshet kring islamism och jihadism, utan deras moraliska dogman leder till en simplifierad världsbild som är diskutabel på flera plan. I den svenska vänstern är det tydligt att denna kraft är nästan allomfattande, och det är enligt mig den största anledningen till den alltmer påträngande och alltjämt farliga högerextremismen.

I den svenska skolan lär vi oss att alla människor är lika mycket värda. Det är jag stolt över, och det är helt klanderfritt. I förlängningen leder det också till att vi tycker att alla grupper av människor är lika mycket värda. Ett land, en kultur, ett kön eller en sexualitet går inte att värdera, allt är kontextuellt och också likställt. De flesta är överens kring den underliggande sanningen i det, även jag, men låt mig förklara varför det inte riktigt är så enkelt. Det som förenar olika samhällsgrupper är ju inte bara fysiska egenskaper, vilket givetvis vore alldeles förkastligt att värdera, utan också idéer och värderingar. Och en dålig idé är alltid en dålig idé, oavsett var den kommer ifrån eller i vilket sammanhang den uppstår. Alla idéer är inte lika mycket värda.

Ta mantrat "vem är du att säga vad som är rätt eller fel, låt dem göra som de vill". En frågeställning som upprepas gång på gång när en minoritetsgrupp kritiseras för ett visst beteende, när en person vill frångå sitt biologiska kön, eller då någon kritiserar religion för att dra några exempel. Det finns alltså ingenting som är objektivt sant i sammanhanget, utan din åsikt är inte mer värd än nån annans. I många sammanhang är denna mentalitet användbar, vi har blivit ett samhälle som till stor del tolererar HBTQ-rättigheter, mångkultur, oproblematiskt avvikande beteende och olika religioner tack vare den. Men det finns också gråzoner, sammanhang där det leder till tveksamma slutsatser, åtminstone i mitt tycke. Och vår demokratiminister tycks hålla med mig.

Våran acceptans för olikheter känns självklar och den är utan tvekan ett resultat av kulturrelativism i politiken. Så att Bah Kuhnke, själv en rasifierad kvinna, kan säga att denna ideologi "gör världen en otjänst" kan tyckas märkligt. Vi har ju sett allt som kulturrelativismen kan kritisera, och hur det gjort det svenska samhället så mycket öppnare. Men låt oss också utforska vad denna idé inte kan kritisera.

För att förstå skillnaden mellan den regressiva vänstern acceptans mot olikheter och liberalismens "sköt dig själv och skit i andra", måste vi förstå den kraft som man anser ger vissa röster rätten att kritisera andras beteende - makt. Att vissa grupper har mindre makt innebär per automatik att de är diskriminerade och att den kritik som riktas mot gruppen är illegitim och dessutom en del av detta förtryck. Rätten att definiera problemen ges alltså till de som anses vara diskriminerade, men även medlemmar i gruppen kan anses så indoktrinerade i majoritetsperspektivet att deras åsikter inte spelar någon roll.

Här är det viktigt att återigen påpeka hur användbart och positivt det här perspektivet ändå kan vara. Givetvis är det kvinnor som bör vara drivande i kvinnokampen, och givetvis kommer många män motsätta sig den av självbevarelsedrift, ignorans och irrationellt förakt. Den kritik män, och också alltså vissa kvinnor, riktar mot feminismen kan i många fall med rätta ses som en del av problemet. Men inte alltid.

Problemet uppstår när den subjektiva upplevelsen av makt, förtryck och kränkthet anses överträffa en rationell, vetenskaplig och respektfull diskussion människor emellan.

För var går gränsen egentligen? Är det inte i själva verket förminskande att säga att vissa grupper inte ska behöva utstå kritik, även om det kan vara berättigat och sakligt? Givetvis måste man visa respekt och hänsyn, men att kritisera en idé kan aldrig likställas med att kritisera en människa. Bör vi till exempel acceptera att svenska flickor inte tillåts delta i fritidsaktiviteter tillsammans med killar, eller att de förbjuds ha killkompisar? Nej, givetvis inte. Religion eller kultur kan aldrig ursäkta en sådan verklighet. Men ändå är detta verklighet för många unga kvinnor idag. Men när organisationer mot hedersförtryck, som GAPF eller Varken hora eller kuvad, försöker diskutera detta kritiseras de av våra egna. Inte ens när man bekostar studier för att kartlägga hur problemen faktiskt ser ut kan man undgå kritiken att man generaliserar eller ökar splittringen. Givetvis finns kvinnoförtryck överallt i samhället, men var finns värdet i att förneka att det ser olika ut i olika kulturer?

Nu till diskussionen. Ni få socialister som hänger här, ser ni några problem med kulturrelativismen, det postmodernistiska ointresset av människans natur och en världsomfattande moral? Saknar ni en debatt om dessa frågor i vänstern? Hur ska vi få vänsteretablissemanget att bry sig lika mycket om fattiga invandrarkvinnor som om vita "icke-binära" medelklassungdomar?

Vilka åsikter kännetecknar vänstern till och börja med, och enligt vem? Är det de som tillhör vänstern eller de som inte gör det som bestämmer vilka åsikter som vänstern ska omfatta? Är du själv vänster, anser du? Detta är viktiga frågor för mig som jag helst vill ha svar på och innan vi går vidare i diskussionen.

Väl rutet! Dagens vänster är pinsam. Istället för att med rationella argument väcka de sovande massorna har man gjort sig till en klubb för inbördes beundran bland samhällets misfits. Samtidigt gör man sig till försvarare av den mest människofientliga ideologin sedan nazismen - islam. En riktig vänster ska för fan stå på barrikaderna för att stoppa moskébyggen och göra livet jävligt svårt för de shariapoliser som patrullerar i förorterna. Snacka om att Marx vrider sig i graven.

Jag förundras också över detta vanvettiga försvarande av människofientlighet. På engelska finns ett bra uttryck för detta - "the soft bigotry of lowered expectations"..

Glad att se att du som vänsteraktivist använder dig av dessa termer och refererar till tänkare som Sam Harris, Maajid Nawaz, Ayaan Hirsi Ali, Bill Maher, Steven Pinker osv. Har själv haft en liknande utveckling de senaste 3 åren ungefär. Det är oerhört viktigt att det här blir en etablerad motpol till postmodernismens idealism. Just nu ser vi att människor högerut utnyttjar vår naivitet för att locka folk till både konservativa och liberala strömningar.