Kriget - en novell av theshade

Den här novellen är inspirerad av Sven Hassels böcker och utspelar sig på östfronten under andra världskriget. Perspektivet är ur en tysks synvinkel. Hoppas någon gillar den:

Kriget

Han siktade noga. I det kalla vädret syntes annars utandningsluften men nu höll han andan. Han väntade också tills de var mitt ute på fältet innan han började skjuta. På så vis kunde de inte ta skydd. Med korta eldskurar mejade han snabbt ner dem en efter en. De första sju kunde han ta i ett svep med en lång skur. De var bara tjugo så de var snabbt nedskjutna. Klockan var snart nio på morgonen. Ännu en dag vid fronten.

Vi hade legat i samma grop i tre dagar. Vi hade bara torrt bröd och lite vatten kvar. Ammunition tog vi från våra stupade bröder i hålen bredvid.

- "Vilken skit!" sa Johannes och konstaterade att hans pornografiska bilder blivit blöta och skrynkliga. - "Inte ens pappersluder får man ha ifred i det här kriget. Hur fan ska man klara sig igenom det här helvetet, undrar jag!"Han kastade de fuktiga pappren i skithögen vi arbetat fram de senaste dagarna. Vi har inte vågat sticka upp huvudet för de ryska prickskyttarna. Igår tog de minst ett dussin som skulle in i skogen och skita. Vi sitter hellre och luktar på bajset.

- "Man undrar ju, när vi ska få lite avlastning." - sa Johannes och tände en cigarett innan han lade sig tillbaka bakom maskingeväret.
- "De skulle ju kommit igår" suckade jag. Vi hade fått veta att en hel pansardivision skulle stötta upp oss, men de har inte synts till.
- "Jo, det kunde man ju tro. Men Ivan har säkert slagit hål på de där bleckdosorna. De har ju minerat hela stället. Jag skulle inte bli förvånad, om jag krafsade lite i jorden här, och fick fram en sådan där smällare." sade han och rispade med kniven i den hårdfrusna marken. Då hörde vi plötsligt ett dånande ljud komma emot oss. Det var en ensam stridsvagn. Varför de skulle skicka fram en ensam vagn var för oss obegripligt. Vi var inte många kvar, men vi hade fortfarande medel att bekämpa dem med.
"T-34:a!" ropade Johannes och kastade sig ner efter granatgeväret.
"Ladda för fan!" ropade han och satte röret över axeln.
"Ja, men vänta tills de är inom räckhåll!" sa jag medan jag sköt in granaten baktill. "Annars får vi ingen effekt!"
Johannes hade druckit vodka som vi plundrat av ryssarna kvällen innan. Han var lite väl skjutglad.
"Nu jävlar!" skrek han och fyrade av, alldeles för tidigt. Granaten slog rakt i fronten på stridsvagnen utan att penetrera. Allt han åstadkom var att visa ryssarna precis var vi var belägrade. Stridsvagnen stannade och tornet roterade mot oss. "Bäst att vi hoppar åt sidan!" skrek Johannes medan jag svor åt hans dumdristighet. Han hoppade över kanten med granatgeväret fortfarande över axeln. Han slet med sig ett par granater i vänsterhanden. Jag tog både maskingeväret och ammunitionen och följde efter. Jag halkade i snön och höll på att hamna på huvudet. Samtidigt började stridsvagnens kulspruta smattra och snön runt mina fötter flög åt alla håll. Jag sprang, men väntade bara på att en kula skulle träffa mig. En stor explosion bara ett par meter bort slungade mig plötsligt ner på marken. T-34:an hade skjutit med kanonen och det var bara turen som räddade mig. Jag famlade efter ammunitionsbältet jag tappat och lyckades slutligen kravla mig ner i hålet. Jag trodde knappt själv att jag klarat mig oskadd av en sådan smäll och kände efter splitterskador, men jag hade inga. När Johannes också kom över krönet kände jag en stor lättnad. Han flinade och sa: "Tror du att du är flygare, va? Då har du hamnat fel! Han tog betäckning tätt emot mig medan kulorna ven över oss. Längre ner i gropen gick inte att komma. Stridsvagnen rullade fortfarande mot oss med kulsprutan igång.

"Nu är vi körda!" Sa Johannes medan han kikade över kanten. "I fronten har vi ingen verkan på de där maskinerna!" Kedjorna rasslade fram i snön och vagnen var nu inte mer än trettio meter bort. Då blev stridsvagnen beskjuten från höger av en pansarkanon som dessvärre inte hade någon effekt. Men vagnen stannade och vände sig mot våra kamrater längre bort. Det var tur för oss, annars hade den kört rakt över oss och mejat ner oss i den stelfrusna jorden.

"Nu jävlar måste vi slå hål på den där baljan!" ropade Johannes och slängde upp röret på axeln igen.
"Se till att träffa i sidan nu!" sa jag och klappade honom på axeln när granaten var på plats. Ett ögonblick senare small skottet och bakblåset slet upp både snö och jord i luften. Granaten träffade rakt i sidan på stridsvagnen. Ljudet antydde att den penetrerade och det tog knappt en sekund innan ammunitionsförrådet i vagnen tog eld. Man ser ofta eld spruta ut genom öppningarna innan det smäller, hade vi lärt oss. Mycket riktigt slog lågor ut genom gluggarna innan vagnen exploderade i ett stort eldhav som sträckte sig högt upp i luften. Ingen hann ta sig ut. Tornet landade nästan hundra meter bort med en hårt duns. Trots avståndet var tryckvågen obehagligt hård.

"Inte dåligt!" log Johannes över raketgeväret, kisande mot krutröken som omgav honom. "Där fick Ivan det allt varmt om öronen!"
- "Bra skjutet!" svarade jag och hivade fram en narkotikacigarett. "Det är den sista" sa jag och Johannes nickade belåtet medan han tände cigaretten på den glödande pipan framför honom. Han blossade girigt innan han passade den tillbaka. Att jag hade sparat en sista i bröstfickan behövde han inte veta.
Det var inte första gången vi bekämpade en stridsvagn. Det var heller inte sista gången, skulle vi bli varse.

Den fjärde dagen låg vi i en liknande grop. Vi hade visserligen fått förnödenheter och ammunition, men läget var inte mycket bättre i övrigt. Det hade snöat ännu mer och det blev inte varmare. Mer ryska stridsvagnar var på väg, sa de. Och våra egna hade ännu inte dykt upp. Då kom artilleriet.

Om inte öronen tjöt så förfärligt hade jag trott att jag blivit döv. Jorden kastades upp omkring oss i kaskader. Samtidigt sprang en hel massa ryssar emot oss genom snön. Vi visste att vi var körda.
"Ny pipa!" vrålade Johannes medan han rafsade ihop ett band med 200 skott för att ladda om maskingeväret. Med en blodig trasa som använts som förband greppade jag pipan och slängde ner den i snön så det fräste om det glödande metallröret. Trots trasan brände jag mig, men det märkte jag inte förrän långt senare. Med ett vant handlag tryckte jag dit den nya pipan, som nyss legat kyld
i snön och jag gav snabbt Johannes en klapp på axeln. "Klart!" Sekunden senare fortsatte han med eldgivningen. Det tog inte lång tid innan bandet var slut igen. "Hit med ett band till!" ropade Johannes. "Den här rackaren är hungrig!"
- "Skjut kortare salvor då för fan!" försökte jag, medan jag grävde efter mer ammunition.
- "Jag kan väl inte rå för att Ivan är på hugget! Ta hit smatterbandet nu innan det är kört!" Han fick bandet på plats, drog i manöverhandtaget och matade in den första patronen. Han tog åter sikte på de framrusande ryssarna, som vägrade ge sig hur mycket vi än sköt på dem.
Ett ögonblick satt jag och beundrade Johannes och hans maskingevär. Han var en duktig skytt och kulsprutan var ett ingengörsmässigt konststycke i sig själv. 1200 skott i minuten sköt den sa dem, och det tvivlade jag inte på så som Johannes mejade mot ryssarna. Det var
först som jag blev träffad i hjälmen av en gevärskula som jag åter kom ihåg att jag var på östfronten. Som tur var så snuddade den bara vid hjälmen. En direkt träff hade varit dödande.

Fortsättning:

"Nu jävlar!" skrek Johannes och höll in avtryckaren i flera sekunder medan maskingeväret spydde bly i en rasande takt, rakt in i en stor grupp ryssar som inte hade vett att hålla avstånd från varandra. En så tät grupp är ett saftigt mål för någon som Johannes. Han måste ha träffat med vartannat skott, så tätt som de sprang. Han var helt galen som han sköt. "Dö era jävlar!" skrek han med fingret krampaktigt krökt om avtryckaren med tomhylsorna sprättande om honom. Ammunitionsbältet åts upp snabbare än jag kunde få fram ett nytt, även om vi satt
två hundra skott i varje. Ryssarna föll omkull medan spårljusen flammade fram över fältet. Han brukade skjuta korta skurar i maghöjd, men nu sköt han så mycket han bara kunde. Det var helt sanslöst. Men så var ju kriget.

De kom över oss som myror. Vårt skjutande hade inte räckt, så många som de var. Det var dags för närstrid. Med ett vrål var de över oss. Uhra! Uhra! skrek de med bajonetterna pekande från sina gevär. Ryssen som kom över mig var mycket större än jag själv, men jag fick in en så bra träff när jag slungade geväret att han sjönk ihop som en säck potatis i botten på gropen. Rakt i skallen träffade jag. När han sjönk ihop i botten på skyttegraven slog jag allt vad jag kunde mot huvudet på honom med geväret. Jag stötte kolven rakt i synen på honom. Jag var osäker på om det var gevärskolven eller hans skalle som sprack. En otrevligt läte antydde att det var hans skalle. Hur som helst var han numera livlös, och inte längre ett hot. Mitt gevär fungerade nu enbart som en klubba så jag tog ryssens k-pist och laddade om den med ett magasin ur hans väska, som han tappade medan jag slog ihjäl honom. Kulorna ven över huvudet med piskande ljud och snön regnade ner över oss, när skotten träffade vallen framför oss. Under tiden försökte Johannes förtvivlat att sticka ihjäl en annan ryss som kommit ner i gropen. Han högg med ett ursinne jag aldrig hade skådat. Med sin stridskniv högg han först mot hjärtat och sedan i ansiktet på ryssen, trots att han var livlös. Han högg hårt, och man såg hur kniven fastnade flera gånger i skallbenet, så att han fick slita i kniven för att få loss den, bara för att hugga igen. Han skrek samtidigt diverse svordomar och blodet stänkte. Det var rent ohyggligt att se.

Han hade huggit färdigt på ryssen och fick åter igång maskingeväret medan han hysteriskt grät och skrattade på samma gång, med blodet rinnande i ansiktet. Jag själv hade k-pisten redo för dödsvågen som kom emot oss. De var hundratals. Johannes sköt ner ett par som var nära
att storma över oss, medan jag sköt på en annan grupp med maskinpistolen. Jag var tvungen att ladda om, så en av dem var nästan över mig innan jag fick in en ny låda. Jag träffade honom i ansiktet, så att det exploderade. Det stänkte blod i ansiktet på mig, som jag snabbt torkade bort och fortsatte skjuta. Jag sköt ändå patronvis, så att jag skulle slippa ladda om direkt. Jag förvånades själv över mitt praktiska tänkande i en sådan situation. Vi hade ju inte många minuter kvar i livet.

Då kom plötsligt ett gäng Tiger-vagnar fram bakom oss. Jubelrop hördes från de andra groparna medan vagnarna rullade fram. Vi själva stod förbluffade och nästan tappade våra vapen av häpnad. Vilken syn det var. Enorma pansarmonster var de, de nya tiger-vagnarna. Jublet drunknade i kanonaden när vagnarna öppnade eld med ett öronbedövande dån. De fullständigt pulveriserade ryssarna med sina kanoner och maskingevär. Med motorerna dånande for de förbi oss och sköt konstant med maskingevären. Vi kunde inte tro våra ögon, som vi vitt spärrade upp. Ryssarna flög upp i luften av explosionerna. Snart var ryssen på reträtt.

Vi sjönk ihop mot varandra i gropen och snyftade medan vi tände varsin cigarettstump.
"Fy fan." Suckade jag. "Vilket jävla helvete."
Johannes var tyst där han satt i en stor hög av tomhylsor och blodig snö, med högerfoten i ansiktet på den ryss, han nyss huggit ihjäl. Det rök om maskingeväret bakom honom. Han blossade på cigarettstumpen med tom blick. Med tårade, blodsprängda ögon stirrade han tomt framför
sig. Han hade blod och smuts i ansiktet. Blodet var nog mestadels ryskt. Han såg inte ut som han hade gjort för ett halvår sedan då vi skickades hit. Han hade varit en vacker ung man, blott 21 år, som nu slitits sönder av kriget.
Kriget gjorde så. Det slet sönder människor.

jag gillar den!

Tack kompis! Har du mer att säga? Vad gillade/ogillade du mest? Det är min första novell.

Bra att du skriver.

Men skit i Sven Hassels upplägg. Glada, käcka tyska soldater som kläcker ut sig snärtiga one-liners mitt i Röda armens anfall, fanns det i början av detta fälttåg. Icke i tiden för din historia då det tyska återtåget rullar som snabbast västerut.

Låt krigets egen grammatik utgöra handlingsram.

Man märker att du vill att tyskarna ska vinna detta krig - men då händelserna i din historia utspelar sig är kriget redan förlorat för tyskarna. Det sägs inte - men jag gissar att tiden är jan/feb 1944 och platsen väster om Dnjerp - ungefär väster om en linje dragen rakt söderut från Kiev.

Kriget sköttes inte av några lösa utspridda soldater som hade råkat hamna i en grop. Och Röda arméns soldater uppträdde inte som du beskriver - typ 20 man släntrade inte omkring lite på måfå framför de tyska kulsprutorna.

Man hade frontavsnitt och olika truppavdelningar - t ex är kompaniet ofta en lämplig litterär truppstyrka. Från början ca 200 man - nu där de befinner sig i din historia reducerad genom stupade och sårade till ca 120 man - men ändå bokfört som ett fulltaligt kompani - med ca 500 till 1000 meter front att försvara.

Raketgeväret "panzarschreck", pansarskräcken, introducerades hösten 1943 och fanns med vintern - våren 1944. Pansaskräcken blev inte ett massvapen men fick en hygglig spridning under krigets sista år. Med den sköt man raketer med riktad sprängverkan - därför borde första träffen ha slagit ut den sovjetiska stridsvagnen. Den praktiska skottvidden var ca 150 meter för rörliga mål - längre mot bunkrar och stillastående mål. Normalkompaniet hade tre pansarskyttegrupper - här möter vi en med pansarskräcken och en annan med pv-kanon - troligen en 37 mm:s, som helt riktigt inte slog ut t ex T34:an med sina stålklumpar till projektiler.

Der bör finnas ca 10-12 kpistar på kompaniet, säkert fler genom erövrade vapen - och jag gissar att det fanns minst fem kanske fler kulsprutor på detta kompani.

Det tyska kompaniet har byggt ut befintliga skyttegravar och ytterligare förstärkt de jordhålor som är deras skyddsrum.

Röda armens raketartilleri (sk Stalinorglar) är fullt utvecklat vid denna tid, liksom även 8 och 12 cm granatkastarförband.

Röda armén inleder anfallet med sitt raketartilleri - ca 200-500 raketer får kompaniet över sig inledningsvis - följ av kanske lika många 8 cm GRK-granater. Detta medför att ytterligare minst 10 av kompaniets soldater stupar och 20 såras svårt. Nu består kompaniet av 90 man men är fortfarande bokfört som fulltaligt. En betydande del av kompaniets tunga vapen, ksp, pansarvärn mm, förstördes under artillerielden. Nu kommer ryssarna stormande.

Sorry - jag ska inte ta över din historia - men det ovan sagda är vad som i många fall hände.

Dina soldater fixade svårigheterna på något sätt med glada tillrop och ett gäng Tigerstridsvagnar. I verkligheten vet ingen vad som egentligen hände detta komani. Ingen överlevde: Ingen pappa, broder, man eller kusin kom någonsin åter till Tyskland för att berätta vad som hände. Alla kom så småningom att bokföras som "försvunna i öster".

Nu 70 år senare håller privatarkeologer på att gräva upp kända massgravar i fd Sovjet där det kan ligga tyska soldater. Kanske hittar de någon dog-tag som tillhört en soldat från ovan nämnda kompani - men troligen inte.

Om liv räknas som en vinst i detta spel - så blev de svårt sårade en särskild kategori vinnare. På 60-talet på gatorna i tyska städer kunde man se resterna av dessa överlevare i form av arm- och benlösa invalider, män då i 40-50-årsåldern med rester av omänskliga skador på synliga delar av kroppen, ansiktet mm. Jag såg bortskjutna ögon, en bortskjuten underkäke plus oräkneliga bortskjutna armar och ben mm. Dessa fd soldater var i 20-25-årsåldern när de drabbades. Jag brukar tänka på mannen utan underkäke - fortfarande ganska ung - som jag såg i Frankfurt a m ca 1960++ - vem skriver hans historia?

Tack för din kritik, jag ska svara mer ingående när jag kan.