Så här skriver Lennart Pehrson om duellen i sin populärhistoria om USA:
Citat:
DUELLEN PÅ LIV OCH DÖD
Samtidigt som Thomas Jeffersons framgångar – Louisianaförvärvet och lägre skatter – ökade hans popularitet och förde honom mot ett enkelt återval 1804, hopade sig problemen för Alexander Hamilton. Han tappade politiskt inflytande, hans federalistparti fortsatte att försvagas och gamla försyndelser hängde över honom och drogs åter fram i ljuset. Han hade tidigare dragits in i en av USA:s första sexskandaler när han 1791 inlett en utomäktenskaplig affär med den då tjugotreåriga Maria Reynolds och sedan, möjligen utifrån en i förväg uttänkt plan, utsatts för utpressning av hennes man. Även om inget nytt framkommit var skandalen ändå en del av det material som kunde vändas mot honom när han inte längre hade kvar sin tidigare maktposition.
I efterhand kan det till och med tyckas som om det fanns något ödesbestämt i att han med vapen i hand kom att konfronteras med sin gamle fiende Aaron Burr. Deras brytning hade skett mer än ett decennium tidigare, sannolikt utlöst av Burrs beslut att framgångsrikt utmana Hamiltons federalistiske svärfar Philip Schuyler om en av New Yorks två senatsplatser. När även Thomas Jefferson tröttnat på Burr, och gjort klart att han avsåg att skaffa en annan vicepresidentkandidat inför valet 1804, tog Burr istället sikte på guvernörsposten i New York. Det verkade till och med som att han skulle få ett inte obetydligt stöd även inom federalistpartiet. Bitter och rasande över vad som höll på att hända gick Hamilton till motattack och gjorde allt för att underminera Burrs ställning. Hamilton gick så långt att han i valkampanjens slutskede verkade för Morgan Lewis som han ändå betraktade som ett svagt kort och som dessutom företrädde Jeffersons republikanska parti.
Hårda ord utväxlades. När de allvarliga förolämpningarna nådde Aaron Burr krävde han att Hamilton skulle ta tillbaka de anklagelser som spridits ryktesvägen. Brevväxlingen gick fram och tillbaka. Men utan egentliga eftergifter, eller vilja att göra upp, kom vad som i grunden var en personlig konflikt att ställas på sin spets. Till slut återstod bara duellen. Det var i och för sig inte alldeles ovanligt att två kombattanter ställde sig öga mot öga med dragna vapen. En sårad manlig heder skulle vid denna tid försvaras, om så med livet som insats. Men genom åren har oförmågan att undvika duellen lett till spekulationer om att Alexander Hamilton gått in i en depression, kanske till och med styrdes av en självmordsinstinkt. När det gäller Aaron Burr har den etablerade uppfattningen blivit att han verkligen var ute efter att ta Hamiltons liv.
Hamilton och Burr lämnade Manhattan tidigt på morgonen den 11 juli 1804 och färdades i varsin roddbåt över till andra sidan Hudsonfloden. På en klippavsats vid Weehawken i New Jersey förbereddes duellen av två sekundanter. På eget initiativ tog Hamilton, märkligt nog, en position som innebar att han fick solen i ögonen och han hade valt ett vapen som var onödigt svårhanterligt. Två skott avlossades. Hamiltons gick upp i luften, medvetet eller inte, Burrs träffade sitt mål. Hamilton fördes i båt tillbaka till Manhattan, men det var uppenbart att hans skador var livshotande. Han avled dagen därpå, fyrtionio år gammal.
Aaron Burr hade vunnit duellen, men hans politiska karriär var förstås över. I ett bisarrt efterspel höll han sig undan från New Jersey och New York, där han stod under åtal för mord och andra brott, men han kunde ändå avsluta sin mandatperiod som Thomas Jeffersons vicepresident i Washington. Även om åtalen så småningom ladesned måste rimligtvis ändå ett och annat ögonbryn ha höjts när han satt på sin vanliga plats som senatens ordförande när kongressen samlades senare under hösten. Därefter gav han sig av västerut till den nya odlingsgräns som öppnats och där han trodde sig kunna samla ihop en egen armé och sedan upprätta ett eget imperium utifrån delar av USA och Mexiko, kanske genom att provocera fram ett krig mot Spanien. När Thomas Jefferson fick reda på vad som var på gång borta i väst åtalades Burr för förräderi och fördes inför domstol. Han frikändes i brist på vittnesmål, tillbringade flera år i Europa innan han återvände till New York där han återupptog sin advokatpraktik och levde fram till sin död 1836.
