Filosofer

Tja tja

Har själv intresserat mig väldigt mycket åt filosofi (vishetslära, vem gillar inte det egentlige?).
Började lite med att intressera mig åt det där när man läst Illiaden, skön bok det där fast än att den har bakom liggande faktorer när man börjar se mellan raderna.

Vet att filosofer som Plato, Socrates, Aristotle är nyttiga filosofer att läsa om, deras idéer samt frågor.

Filosofi tror jag kommer hjälpa mig oerhört mycket i livet, vet redan nu att man fått ett lite bredare perspektiv, men helheten kan man ju diskuteras tills man sett alla årstider flera gånger om.
Men den största skillnaden som jag har märkt är att man kan lättare skilja på vad som har mest vikt i meningen av något/någon, mattedelen har jag däremot lite svårare med när det kommer till att veta men jag förstår någorlunda att allt i naturen har matematiska strukturer för att helheten ska fungera, bara när man kollar på vattnets kretslopp, så ser man geometri, matematik, musiken från naturen när vattnet blir till bäckar, åar, strömmar, floder eller älvar, mycket hänger ihop för att sanningen ska träda fram både från det man kan ta/se/smaka/höra/känna till det mer transparenta där tron, tankar, fantasin som senare blir en typ av förståelse av det man inte riktigt kan peka fingret på.

Vad har hjälpt er genom att införlivat filosofi i ert sätt att leva? Och vilka filosofer kan ni då rekommendera?

Jag gillar Alan Watts.

Mitt sätt att filosofera är att försöka se hur jag tänker istället för att se vad jag tänker.
Hur jag skapar tanken.

En färdig tanke är som en bild.
Jag vill lära mig att måla bättre.

Ibland känns det som om man har hittat ett filter i tanken som går genom hela universum.
Som en rytm eller ett mönster.

Man ser likheterna genom alla skalor och spektrum.

Samtidigt som jag gillar mitt sätt att tänka på så drabbas jag ofta av misstro.
Jag kan inte bevisa något.
Jag kan bara visa hur jag ser på saken.
Sen om det är rätt eller fel, det kan inte jag avgöra.
Men jag ger det mitt bästa och ärligaste försök.

Eftersom jag i grunden är en mycket analytisk person så är den filosofi som hjälpt mig mest den som har hjälpt mig att bli mindre analytisk. Eller det är väl inte just så mycket någon filosof som hjälpt till med det som olika upplevelser av världen som skapelse. Kanske att man ska räkna in filosofer som Husserl eller Heidegger i sådana som står för den världsuppfattningen som hjälpt mig.

Så jag skulle nog säga att filosofer i allmänhet inte är behjälpliga i att få en att förstå livet utan att de snarare krånglar till det. Men att krångla till livet kan mycket väl vara något man kan roas av. Det som ger en förståelse för livet är att leva det. Det jag kan rekommendera är Heidegger och olika franska postmoderna filosofer för den som vill närma sig det subjektiva i livet.

Känner man att man redan har en välutvecklad subjektiv ådra så är det kanske mer det analytiska man behöver fila på men det vet jag inget om eftersom jag är utpräglat analytisk i grunden. Men det är ju så att nästan alla filosofer fram tills mitten av nittonhundratalet var analytiska och strävade efter analyticitet. Dvs att de sökte korta ner resonemangen för att komma till kärnfulla uttalanden om hur saker förhöll sig som en vanlig vetenskapsman. Detta fick ofta komiska resultat för att de ofta nosade på något som kunde leda till ett nerkortande men som för det mesta blev en lång omväg till något oförståeligt.

Jag är övertygad om att det finns nerkortanden man kan göra och kärnfulla uttalanden man kan fälla om världen som kan användas som redskap i ens tänkande och dessa må vara sanna men de hjälper en inte att leva. Det som krävs för att leva är att man följer med in i den vindlande skapelsen och inte sällan är då de nerkortade uttalandena något som skymmer upplevelsen.

Filosofi är inte ett ämne du plockar från bokhyllan och läser om, det är något du gör. Ofta hör vi att de bästa filosoferna är barn som frågar "varför är det så". De har inte läst Immanuel Kant eller Spinoza, men har en törst för systematik som bägge skulle kunna släcka.

Du kan inte ta en hink filosofi och hälla på en person som inte är mottaglig, du måste äta små bitar, vara intresserad och gå där ingen gått förut.

Det har hjälpt mig mycket. Hur vill jag inte avslöja. För att knyta an till det personen i det citerade nedan klokt skrivit: om du vill äta små bitar, så kan du ju ta någon kortare översikt på den västerländska filosofin. Smälta det lite, fundera, få lite uppslag om det dyker upp något annat du vill dyka ner mer "djupare" i. Allt behöver inte vara så skitnödigt, plöja hela verk av kända filosofer, från pärm till pärm. På sommaren, kollektivtrafiken etc, passar ju pocketböcker ofta bra. 25 filosofer av Gunnar Fredriksson, tyckte jag var ganska läsvärd för många år sedan. (Den hette 20 filosofer då visserligen, vill jag minnas.)
Det är inte dumt att förstå de historiska sammanhangen när man läser t.ex. läser filosofi. Allt hänger ju ihop, "allt är vatten". haha.

Grundförutsättningarna som barn har för filosofi ser vuxna och samhället till att sabba genom att låtsas som om barn är idioter som ska tuktas till lydighet och som inte kan begripa något, eftersom dom vuxna och samhället är riktiga ljushuvuden och genialiska pedagoger. Mycket enklare att bara säga därför och låtsas vara den som vet bäst och bredast om allt. Gärna högt och tydligt och peka med hela jävla handen i alla sammanhang. Kan säkert göras en analogi här på något sätt med hur Sokrates blev anklagad för att förleda "ungdomen", och sedan, när domen för honom var fastställd, "tog livet av sig". Akta så du inte förläser dig eller blir "lat".

Ska du skippa några filosofer kan du skippa de kristna filosoferna och mer moderna filosofer, som du förhoppningvis kommer upptäcka, inte har så mycket stimulerande att komma med.

Intressanta synsätt.

Ser inte filosofi som något objekt direkt, som man bara kan ta fram.
Vart ett bra exempel som var lite metaforiskt, ska försöka göra det lite kortare.

- Vi säger att personer lever i grottor från första födseln, de ser inget annat än ljuset som kommer sipprande ovanför dom samt bakom dom och bergytan runt omkring dom, de har utvecklat sin kropp för att anpassas till grottan.
De har ingen aning vad som finns där uppe, och har ingen som helst benägenhet av att ta sig upp.
Nu finns det såväl personer som lever ovanför grottan, men de hämtar mineraler och annat upp från grottan eller så passerar de igenom grottan med olika föremål.
Dessa personer som bor i grottan ser folk som kommer ner och kommer upp från grottan med objekt som är värdefulla, men de vet inte om det då de inte vet syftet av vad föremålen gör, så redan där är man ignorant fast fortfarande så har man inget behov av föremålen.
Det är upp till folket däruppe att hjälpa till folk som bor i grottan för att förstå, men om man bara tar upp en person från den grottan som levt där och haft sin existens där för att försöka lära personen så kommer denna person bländas av all ljus och förmodligen bli rädd och gå tillbaka till sin bekvämlighet, men om man försöker anpassa personen för ljuset lite då och då, så kommer synen tillbaka.

Det var lite koncist av vad jag läste, exakt så var den inte, men jag tror jag fått med det som jag ville och det är att filosofi enligt mig är något som man måste förstå och den finns överallt, bara man lär sig att anpassa sig om man är förd bort från ljuset för att sedan hitta det och all dess innebörd.
För man säger att ett värde är något som slutar med något gott, att ha sin syn i ett dunkelt rum är inte ett värde i sig då synen inte verkställer subjektet utan är något irrelevant då synen förlorat dess värde i just en sådan situation.

Så om man inte förstår så förstår man ju inte filosofi, hur ska man förstå den om man inte är aktiv med den eller att förstå innebörden av värdet hos den. Att vara ignorant är väldigt fult i mitt tycke.
Man kan faktiskt studera filosofi, men folk vill inte att andra ska läsa om det här för då blir man mer fri, och om inte någon vägleder en, hur ska man då utvecklas? Folk som skrivit om dessa frågor om och om igen i flera års tid, experter på att förklara utförligt på ett diplomatiskt sätt samt hur strukturerna i ett samhälle speglar sig oerhört på hur folk mår, i det gamla finns erfarenheter, men erfarenheter utan vishet är inte att sukta efter, men olika samhällen som jag läst om och ett samhället som fastade var Sparta, det samhället har man skrivit om väldigt mycket då strukturen var utförlig genom att barnen fick lära sig poesi och musik först sedan fysisk träning resten av tiden, de var ett krigarfolk/kultiverat fast endå väldigt civiliserade med lite fattigdom, sjukdom, skam, de var ett väldigt kollektivt samhälle och döden glorifierade dom istället för att säga att "gud straffar", de bannade satir och andra sagor som vi nu tydligen i denna era glorifiserar (Disney etc).

Jag skulle säga att det viktigaste är: ett hjärta som skriker efter kärlek, ögon som söker efter visdom, och livserfarenhet som gör ont (och lite humor).

Jiddu Krishnamurti. Han vill dock inte titulera sig som något, förutom "nobody". Det enda du behöver läsa, förträng smutset och bränn resten. Mycket rationell, mycket ärlig, mycket rak på sak, med så lite lullull som möjligt – älskar'n (fast han kan vara lite tråkig också, och lite väl hård ibland)!

Jiddu Krishnamurti : Love and Attachment

https://www.youtube.com/watch?v=oFSDEFrOF3A


Skulle vilja lyfta ett varningens finger åt Nietzsche, ser hans filosofi som ett tveeggat svärd. För en bondläpp som mig, som har gjort mycket dumt i livet, som fortfarande gör det, och som känner avsky för mycket i världen, som har varit deprimerad och levt i "misär" så länge jag kan minnas, tolka honom på mitt sätt: rättfärdiga mina dumma sidor och handlingar och kastade mig in i ännu mer mörker. Överlevde som tur var, men ångrar inget nu i efterhand (förutom "skadan" jag orsakade andra, indirekt, med mitt handlande). Kan relatera till "vansinnet", kaoset i själen, den ohörda musiken och himmel och helvete. Några som utförde olika skolskjutningar och andra dumheter (Nazityskland) fick inspiration från honom, tydligen.

Vill även tillägga, att jag har varit på väg åt helt fel håll, många gånger, dualismen gjorde mig nästan sinnessjuk bl a. "Vart är jag på väg?", har snurrat många gånger i huvudet på mig, vissa frågor ska man inte ställa sig, kan jag säga, eller iallafall inte implementera i praktiken, om man inte vet vad man gör. Men har lärt mig ofantligt mycket den vägen, som sagt. Har flugit för nära solen, kan man säga. Skulle vilja påstå att jag har gått den hårda vägen, önskar att jag skulle ha haft en guide/mästare i vissa fall.


A. Watts, är en husgud här. Hans skratt ekar fortfarande i mitt hjärta, hans visdom ekar i mitt sinne, och träder fram när jag behöver det som mest.



Amen, to that shit, man. Känner också mig mer vilsen, som att jag inte vet någonting alls egentligen, och det enda jag lär mig är att jag kommer till samma utgångs punkt hela tiden, som att gå runt jordklotet. Det verkar som att svaren till mina existentiella frågor är mitt framför ögonen på mig hela tiden, om jag kan släppa den abstrakta idévärlden, som sätter krokben på sig själv, som skymmer vyn, som jagar sin egen svans. Ögonblicket är svaret.


Att veta är att göra.


Det finns mycket visdom i stigar – det är många som har vandrat den vägen förut.


Skulle dock vilja slå ett slag för Johannes Eckhart:


https://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_Eckhart

Vill även rekommendera Zenbuddhismen, den verkar vara en influens för många. Skulle själv vilja åka till ett zencentrum i Japan (eller något i den stilen) för att lära mig mer om det. Men det finns även i Sverige:

http://www.zazen.se/aboutus_sv.php#whatwedo


https://sv.wikipedia.org/wiki/Zen

Bara min syn på det hela.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Ögonblicket' Earle31