Det subjektiva medvetandet existerar inte bara i en viss storleksordning, det är också individuellt, alltså lokalt. Det är förstås varje legobit, molekyl och galax också.
Rumtiden tillskrivs en allt för stor roll, i dagens vanliga resonemang om detta, om allt är hierarkiskt mer av samma. Rumtiden är då bara nånting som uppstår och existerar inom en viss räckvidd av storleksordning. Och upphör att gälla igen nånstans i kvantmekanik och i motsatt storleksriktning i bigbang/svarta hål. Liksom galaxer inte följer periodiska systemet eller evolutionen.
Citat:
Ursprungligen postat av
Yosoytu
https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_sv%C3%A5ra_problemet
Verkligheten (livet och medvetandet) går inte "att till fullo recucera till materiella samband". Antagandet om att det går (materialism) ger upphov till problemet.
Liksom ingen cirkel kan existera?
Väldigt väldigt många rätvinkliga trianglar kan ge upphov till nånting som nästan perfekt fungerar som en cirkel på högre nivå. Det behöver inte vara perfekt, jag vet i första hand att det subjektiva medvetandet inte är perfekt. Legohus är inte heler perfekta hus. Det handlar bara om att andra geometriska egenskaper tar över när tillräckligt många av samma byggstenar tar över. En triangel är geometri. Väldigt många trianglar är trigonometri. Om allt bara är mer av samma så hinner aldrig någonting bli perfekt på någon nivå, innan nästa börjar ta vid med en ny game plan.
Det går aldrig helt ihop. Matematiken har huvudvärk angående värdens oändliget, vilket kosmologin också har angående rumtidens oändlighet. Problemet slår likadant mot det oöndligt stora som mot det oändligt lilla. Det handlar om storleksordningar. Limmar man ihop skärvor så finns det sprickor i komstruktionen. Lustigt då att fysiken är så perfekt i det största och minsta men ingenstans däremellan!