Har alla människor känslor?

Jag tänker att havandet kan syfta på att ha potentiella känslor som skulle kunna kännas. Lite som en bank av känslor, som man sedan kan ta ut och uppleva och känna känslor ur. Om en person exempelvis inte kan bli arg, är det för att personen inte har känslan eller för att personen inte känner känslan? Kan alla människor känna alla känslor, bara mer eller mindre?

Diskussionsfrågor:

• Vad är distinktionen mellan att ha och att känna känslor?
• Har alla människor känslor? Finns det någon människa som inte har några känslor?
• Finns det någon människa som inte känner några känslor?
• Är känslor någonting man äger, eller är det något annat?

Att kunna tänka sig in i andra människor kontra inte kunna tänka sig in i andra människor
Nej, endast män har känslor. Kvinnor har inte känslor. Även psykopater saknar känslor.
Kvinnor och psykopater.
Känslor och empati går hand i hand.

Jag hoppas du är nöjd med svaren på dina frågor. Jag svarar gärna på fler!

MVH
HYST

*Ha känslor är väl något man själv känner i olika situationer men även kan känna åt andra människor.

*Tror att alla har känslor.
Till och med psykopaten känner hat eller lust inför det han gör.

*Tror inte att det finns en enda människa som inte känner något.
Likgiltighet är ju också en slags känsla.

* känslor ägs inte. De formas efter yttre och inre möten. Tror jag. De finns inom oss alla mer eller mindre.

Känslor är ju inte abstrakta teorier, utan biologiska reaktioner/funktioner.
Det innebär att alla djur som delar biologisk grundmodell faktiskt också upplever samma sorts känslor.
Grisen, eller chimpansen, och människan är lika varandra i det alltså.

Man kan säga att när denna biologiska funktion "sätter igång" så är det ungefär i stil med att man tar på sig ett par färgade glasögon. Känsla A är tex färgen Röd (och då ser bäraren av dessa glasögon alltid i rött), liksom känsla B hade varit glasögon med tex blå färg (och bäraren ser allt i blått ...).

Känslorna "färgar" alltså ditt/vårt medvetande, våra tankar och vår vilja.


Att säga att någon Inte hade kunnat uppleva känslor, det hade krävt en hel del rent biologiskt isf.
Ett ingrepp i nervsystemet.
Och det Går att tex manipulera hjärnan, och på så sätt få tex en direkt respons med en specifik känsla.
Likaså går det också att "ta bort" den känslan, med en annan manipulation.

Det öppnar naturligtvis för möjligheten att någon är född med ett handikapp, som gör att en viss känsla inte kan upplevas
Eller att någon har ett Ständigt påslag av den känslan.
Det finns ju tex ett fåtal människor som jämt och ständigt går omkring med "kåthetskänsla". Inget njutbart tillstånd för dem, vad man än vill tro.


Du pratar sen om man "äger sina känslor."
Men det borde väl innebära att de känslorna isf är något unikt för just den individen, eller hur?
För i verkligheten så är det ju något vi alla delar med varandra - delar med djuren också.
Och då "äger" vi ju itne dem.
Du kan tex hävda att en teori du själv kommit på, är något du äger - men du äger inte tex "förmågan att komma på teorier", för det kan ju alla. Förstår du.

Ett allvarligt fel i påståendet att känslor skulle vara en biologiskt distinkt kategori skild från tankar, med vilka de endast kunde "blandas" i själva beteendet, är igenkänningsproblemet. En "ren" känsla utan intelligens hade inte kunnat känna igen stimuli som utlöste känslan, t.ex. en lidande person som utlöste empati eller en attraktiv person som utlöste sexuell upphetsning.

Sätter en in detta i ett evolutionärt sammanhang blir det en riktigt intressant kritik mot den traditionella synen på känslor. Evolutionen har en mycket stark tendens att energisnåla, att näringssnåla. Att ha en mekanism för att känna igen vad som ska utlösa en känsla och en annan mekanism för att tänka ut en strategi som var "slav" till känslan vore ett energislösande dubbelarbete. Därmed kullkastar evolutionen dogmen att känslor skulle vara fristående från tankar.

Det är en absurd dubbelmoral att stämpla människor som "psykopater" trots att de utför beteenden som skulle ha klassats som bevis för empati om det var ett ickemänskligt djur som utförde beteendet. Ändå är det just det psykologerna/psykiatrerna gör. Påståendet att en person skulle vara "manipulativ" är ett icke falsifierbart och därmed ovetenskapligt påstående genom att kunna bortförklara allt som motbevisar det som "manipulation". Jag tror att dagens psykiatri stigmatiserar så kallade "psykopater" på samma sätt som de tidiga nazisterna (innan den "slutgiltiga lösningen") stigmatiserade judar och romer.

Det finns djur med mycket små hjärnor: t.ex. vissa fiskar, amfibier och till och med insekter, som vårdar avkomman. Att däggdjuren skulle ha en nedre hjärnstorleksgräns som bestämdes av krav för att kunna vårda avkomma håller alltså inte. Selektion för att vårda avkomman, eller för den delen selektion för inbördes hjälp, gynnar beteenden som de facto hjälper andra individer, antingen avkomman eller andra gruppmedlemmar. Individens "avsikt", om sådan föreligger, är evolutionen blind för, annat än att evolutionen föredrar energisnålhet. Att hjärnan skulle ha näringsdyra mekanismer biologiskt specialiserade för empati håller alltså inte evolutionärt.

När jag såg bläckfiskarna som plötsligt började leva i grupp i "Världens smartaste blötdjur", då tänkte jag på att jag har läst att arten Octopus vulgaris är kannibaler. Att de alltså plötsligt slutade att äta ungarna så att de säkert kunde lära sig av de vuxna bläckfiskarna... varför skulle människor vara dummare än bläckfiskar?

Svaret på frågan: om en person "har känslor eller inte" är en felställd fråga.

Vem kan veta?
Min utgångspunkt är att alla dessa kloner av mig själv, människorna, har liknande egenskaper som jag. Och jag har känslor. Jag brukar t.o.m. bli varnad av somliga av mina kloner här för att jag försöker formulera somliga av dem i text. Jag skulle nog gjort motsvarande. Om man ser en apa bete sig som en själv, så är det åtminstone praktiskt att anta att denne har liknande känsloregister som man själv har. Konflikter kommer bara av att känslosvallen är dåligt synkade.

Det finns fler saker konflikter kan komma av. Ofta kommer konflikter av att den ena antar att den andra känner samma som den själv hade gjort i samma situation och därmed utsätter den andra för behandling "för dennes eget bästa" som är jä##ig för mottagaren.

Ett exempel: en totalförlamad människa kan vilja ha dödshjälp, medan en annan totalförlamad människa kan uppleva sitt liv som mycket rikt och absolut inte vilja dö.

Jag tror att känslan är väldigt tidigt inbakad i en organism och går man högre upp i evolutionen som till en mask t ex så känner den av om något är negativt och flyr denne likaväl som den dras till något som känns positivt utan att för den delen vet något om känslor.
Kommer vi så högt i utvecklingen som till människan så har vi samma känsla för positivt och negativ men känner också en medvetenhet om denna känsla och även en annans känsla i situation vilket då väcker ett moraliskt ansvar om hur vi skall bete oss vid olika situationer som berör vårt samröre med vår omgivning.
Sedan kan det väl uppstå felkopplingar som gör att vi förlorar eller aldrig får moralisk syn i vår mening på känslan och beteendet blir då där efter.

Det finns mycket din hypotes inte kan förklara, bland annat:

Vilken evolutionär funktion något som eventuellt skiljer en "enkel" känsla (utan tankar) från en ren reflex skulle kunna ha fyllt.

Plötsliga uppkomster av hänsynsfullt beteende bland "ensamlevande" djur som Capribläckfiskarna i Världens smartaste blötdjur.

Att många människor tycker att vissa känslor, till exempel kåthet, är både jobbiga och sköna samtidigt och inte kan kategoriseras i "positiv" och "negativ".

Att det bland de över hundra ord som lingvister (språkforskare) har identifierat som kommande från ett gemensamt urspråk för alla världens språk, inte finns ett enda ord för känslor.

Och viktigast av allt: att det som av psykologer och psykiatrer kallas för normal mänsklig empati kan leda till tvångsåtgärder som påstås vara för individens bästa fast de är hemska för individen själv, och det är de som protesterar mot tvångsåtgärderna som stämplas som "empatistörda"! Se exemplet med de två totalförlamade människorna jag skrev tidigare i tråden. Att kunna rätta andras felbara uppfattningar av vad en själv upplever är en relevant egenskap!

Om man skippar "problem of other minds"-problematieken (dvs att vi aldrig kan vara den andre), och utgår ifrån att de flesta varelser fungerar ungefär som en själv, så gissar jag att det skulle kunna finnas människor utan (eller med väldigt få och/eller svaga) känslor. Om det är så torde det i så fall bero på någon slags störning eller förlust av, för känsloupplevelsen, viktiga komponenter i hjärnan så som det limbiska systemet. Dessa delar kan då tänkas ha satts ur spel via någon ovanlig genetisk mutation, cancer, stroke, fysisk skada eller droger. Men det är, som sagt svårt att veta. En sak som är mer tydlig är att det iallafall finns människor som beter sig som att de saknar vissa känslor.

Det finns väl ingen grund för att påstå det? Dessutom finns det ingenting som säger att känslor inte både skulle kunna vara abstrakta och biologiska reaktioner/funktioner samtidigt?

Med synen på känslor som filter för medvetandet (så som jag uppfattar din text). Skulle du påstå att vi skulle se mer eller mindre om vi inte hade några känslor?
Jag har lite svårt att se på vilket sätt vi skulle dela känslor med varandra, uppstår känslor bara i ett samspel med omgivningen?

Det här är intressant. Hur bildar vi vår uppfattning om våra egna känslor? Är det genom andra människor eller genom oss själva? Jag tänker att vi gör både och. Dels ser hur människor beter sig när vi tror att de har en viss känsla, och ser till oss själva hur vi tror att vi beter oss eller vad vi utstrålar när vi känner en viss känsla.

Det är spännande att se hur förvirrade människor blir när man låter ledsen men säger något som har en glad betydelse. Ingen vet om det är positivt eller negativt längre, för att känslan inte motsvarar innehållet. Ett exempel kan vara att efter att man ätit säga "ååh, vad gott det var!" med en väldigt besviken ton och ansiktsuttryck. För många tar det en stund innan de inser att man sagt något positivt.