Diskussion kring evolutionär psykologi och objektiva sanningar (Existentialism)

Det här är ett försöka att samla lite tankar jag haft senaste tiden. För att klart fastställa min position så gör jag några något hyperbola uttalanden bara för att tydliggöra min grund (poängtera gärna (vetenskapliga) faktafel med källor, konsekvensfel i mina teorier, eller sådant ni har annorlunda uppfattningar om);

Koncept som sanning, mening, värde, moral och betydelse är alla konsekvenser av det mänskliga psyket. Allt vi människor någonsin tänkt och känt och alla interaktioner vi haft med världen är tack vare processer i våra psyken som vi omöjligen kan, och någonsin kommer kunna, överge. Det är en objektiv sanning att människan kommer under alla tid begränsas av Det Mänskliga Tillståndet i hur vi uppfattar verkligheten och förhåller oss till den. Detta måste inses och accepteras; sanningen om medvetandets begränsningar.

Nu till min verkliga frågeställning.

Ta konceptet moral. Alla som har någorlunda kunskap om mänsklig natur, (evolutionär) psykologi och biologi vet att inom kollektivet människan (samt alla (?) medvetna organismer ) så existerar det ett visst hierarkiskt system som, mer eller mindre, styr hur fler än en medvetna organismer förhåller sig till varandra. (Moral kan ej existera i ett vakuum.) Av ren induktion, samt med hjälp av den Vetenskapliga Metoden, kan vi fastställa att moral existerar inte bara som ett koncept utan ett konsekvent system som utvecklats med hjälp av det vi har döpt evolution och naturligt urval. Att ställa sig frågan "Vad moral har för syfte" är ekvivalent med "Vad har livet för syfte" då moralens (samt naturligt urvals) främsta uppgift verkar (rent induktivt) vara att upprätthålla det vi kallar liv. Varför dessa system verkar vilja förutsätta de bäst anpassade förhållandena för liv vet vi ej.

Så frågan är nu; är det legitimt, eller användbart, att acceptera ett statistiskt/induktivt bevisat förekommande koncept som en typ av objektiv sanning trots att detta koncept är totalt begränsat till människan och människans användning och värderande av konceptet, och att konceptet ej kan existera för sig självt i universum?

Detta kan såklart appliceras på fler koncept än moral; ta t.ex. mening. Mening är något människan i alla tider frenetiskt sökt efter och försökt förstå, och det är lite det jag vill poängtera; detta är fullt normalt för människor. Att acceptera Det Mänskliga Tillståndet och dess roll i människans evolution är för mig en glasklar lösning till den existentiella ångesten. Faktumet är att koncept som mening, betydelse och värde är totalt abstrakta koncept som inte har någon som helst koppling till vår omvärlden och vi kommer (mycket troligtvis) aldrig få någon ytterligare insikt i dessa koncepts sanna innebörd eller ursprung utöver vår förståelse av evolution och liv.

Jag ser även Det Absurda (inom Absurdismen) som ett ypperligt verktyg för att förstå min position ännu bättre (min position är till stor del en konsekvens av Det Absurda). Jag har insikt i den absurda situation människan är satt i; evigt fördömd att söka och söka efter mening men aldrig finna den. Jag har accepterat Det Absurda och funnit ny mening baserat på människans natur och ser allt från perspektivet att människan är en organism som under årtusenden skapat fler och fler koncept för att motivera sitt agerande och de komplexa psykologiska processer som vårt medvetande torterar oss med.

Avslutningsvis ställer jag den relaterade frågan; varför envisas vi människor att diskutera vår nutida uppfattning av objektiv sanning utan att utgå från människans natur och evolutionär psykologi?

Tankar?

För att komma med något rörande den citerade frågan så tror jag att det är en kombination av biologismens dåliga rykte, som alltjämt, lever kvar i spåren av WWII, men som alltmer börjar avta, och den i grunden religiösa föreställningen om att människan är annorlunda/står över allt annat levande och är guds avbild, som i sekulariserade formen lever kvar.

Angående det andra som du skriver, så håller jag med om att människan är ett meningsskapande djur.
Blir dock lite tveksam, när du skriver "Vetenskapliga Metoden", med versaler. Vad är tanken bakom det?

Hur tänker du här? Menar du att det skulle finnas en "mening", mer eller mindre objektivt, med detta?

Ett lästips, som jag vill ge baserat på dina tankar, är någon av John Grays böcker, förslagsvis Straw Dogs: Thoughts on Humans and Other Animals och The Soul of the Marionette: A Short Enquiry into Human Freedom.

Evolutionen stödjer inte alls den indelning av psyket i "specialiserade mekanismer" som så kallad "evolutionär" psykologi förespråkar. Forskning om artificiell intelligens visar att den mekanismindelningen slösar mest energi på minst funktion alla kategorier. Robotmodeller av andra teorier om hjärnan ger olika fördelar: enkla reaktioner är energisnåla och kan generera komplexa beteenden under lämpliga omständigheter men brister i flexibiliteten, medan sammankopplade neurala nätverk förbrukar mer energi men är mycket bättre på att anpassa sig till förändrade miljöer. Så evolutionen kan selektera för flera olika sorters hjärnor under olika selektionstryck, dock är just den modulära hjärnmodell som "evolutionär" psykologi samt den psykologi som används som "standard" av psykiatrin i alla avseenden för dålig för att kunna vara en av dem.

Om vi tänker oss att en inavlad population på exempelvis en ö hade överlevt en tillräckligt lång period (många miljoner år) av den genetiska driftens totala seger över det naturliga urvalet för att utveckla en sådan ineffektiv energislösande hjärna som "evolutionär" psykologi tror att människor har, då hade den arten inte haft en chans i konkurrensen med andra arter från utanför öns inavel, och hade alltså inte kunnat sprida sig över världen.

Att en art med så ineffektiva energislösande hjärnor skulle duga till den vetenskapliga metoden, och till råga på allt vara den enda arten på planeten som kunde tänka vetenskapligt, är helt absurt. Om det mot all förmodan hade funnits minsta chans för så ineffektiva hjärnor att tänka vetenskapligt, då hade det varit busenkelt för evolutionen att utveckla energieffektivare hjärnor till vetenskapsduglighet. Samma hjärnfördelar till lägre energipris. Dessa energieffektivare hjärnor hade då haft den civilisationsbyggande fördelen att individens hjärna förbrukade mindre näring, så att samma mängd mat kunde försörja större grupper. Dessutom hade de varit bättre rustade att överleva svält.

Pappersgetingar och vissa andra insekter lever i hierarkier där varje individ har en bestämd plats. Och datorsimuleringar visar att apors "politiska" spel kan förklaras med enkla reflexer. Det betyder inte att apor bara skulle bete sig med enkla reflexer, vad det betyder är att apors mer avancerade tankar måste bero på något annat evolutionärt selektionstryck som inte har med "politiskt" spel att göra.

Det är också skillnad på biologism och biologism. Darwins utvecklingslära ledde i sig inte till rasbiologi och nazism. Det var den skala över "utvidgad empati" som Darwin skapade för att få evolutionsläran att se ut att vara förenlig med den kristna synen på "godhet" och "ondska" som ledde till rasbiologi och nazism. Det är skrämmande hur mycket av rasbiologernas syn på "moraliska" stadier som lever kvar i dagens psykiatri. Om Darwin hade vågat hacka sönder den kristna moralsynen helt, då hade evolutionsläran kunnat spela den antirasistiska rollen istället för den rasistiska. Vi kan inte rädda de som dödades i det förflutna, men vi kan förhindra att historien upprepar sig. Om vi inser att evolutionsläran motbevisar modulläran.

Okej, först deklarerar du att alla sanningar är relativa, sen att det är en absolut sanning (objektiv som du säger) vi ska köpa. Sen hamrar du på din egen spik och säger att det är så det måste vara.


Okej, kör.


Ja det är det.


Vi är helt och hållet irrelevanta för "sanningen", den existerar utanför oss. Ett plus ett kommer alltid vara två, oavsett om vi existerar. När vi är som bäst hugger vi vår bergsklättrar utrustning i sanningens granit och hänger fast i den -- ett plus ett är två, exempelvis -- och konvergerar mot sanningen.

Anledningen vi gör det är för att sanning är användbar. Och för att återgå till din fråga ovan, evolutionär psykologi borde undersöka varför vi finner sanningen attraktiv och användbar, inte vända frågan upp och ner som du gör.

Hoppas det hjälper.

Prop.

Ett allvarligt problem med "evolutionär psykologi" är att den säger att "det mänskliga tillståndet" är lika gammalt som Homo sapiens. Inte en chans att så destruktiva beteendemönster hade klarat sig i tvåhundratusen år! Inte ens nära!

Fattar inte vad ni snackarom. Evolutionär psykologi måste väl ändå starkast ses i det kollektiva undermedvetna. Det kollektiva undermedvetna innehåller arketyper och symboler sen livets början. I det kan vi hitta mycket intressant.

Sammanfattningsvis, från det psykologiska lägret, vi kallar diverse sociala känslor och associerar dem med vetenskap och kallar dem psykologi och kallar det för vetenskap och kallar det för vetenskaplig lag.

Gäsp. Sammanfattning av 5 års psykgoja uppe på psykologen.!

PS. Jag är sygen på att ragga på en själslig homonid, har någon nymmret till någon stydent på psykologin - utan horiga sociala ambitioner!

Det finns inga objektiva sanningar. Är du helt ute på de blå och cyklar igen?

Är det i sådana fall inte en objektiv sanning att objektiva sanningar inte finns?

Som din signatur lyder: Gör om gör rätt.

Jag förstår nog inte frågan, men stötte nyligen på en forskare som säger att psyket, format av evolutionen, skiljer sig från sanningen. Eller hur man ska uttrycka det.

https://www.theatlantic.com/science/...mbid=social_fb

http://cogsci.uci.edu/~ddhoff/PerceptualEvolution.pdf

För mig verkar det som en svår uppgift för evolutionen att forma nervsystemet så att det skapar något som både ljuger och är optimalt för överlevnad. Lögnen kräver ju en så sofistikerad apparat, att den borde 'veta' vad som är sant för att kunna ljuga. Men denna lögn tror jag ständigt skulle förlora mot det faktum att det är mycket enklare med sanning.