Varför används realism som ett argument?

Har märkt i många år nu att huvudargumentet de flesta använder för att beskriva varför en serietidning, serie, film (eller vad som helst) är bra, är för att verket är realistiskt... Fast jag har länge funderat, varför är detta en fördel? Jag skulle anse att det är snarare en nackdel.

Nu fungerar vi såklart olika allihopa, fast de flesta går väl till underhållning för att fly verkligheten, för att göra något som inte går att göra i verkligheten eller för att göra något nytt. De flesta är väl rätt överens om att IRL är ganska tråkigt och enformigt. Har man haft en jobbig arbetsvecka, haft jobbiga individer som försökt förstöra för en och tvingats göra sysslor som inte direkt får en att hurra, då vill man ju få distans från det. Man vill inte sätta sig och spela ett spel eller läsa en serietidning där man har med jobbiga individer att göra eller sitter på ett kontor och jobbar. Ni förstår vad jag menar.

Så varför används realism som ett argument i favör för underhållningsverk? Det är ju fantasin och faktum att saker som inte är möjligt i "realiteten"/verkligheten som gör underhållningsverk så unika och underhållande.

* Hur roligt skulle det vara att läsa superhjälteserier om hjältarna var vanliga människor som inte kan påverka alls?

* Hur roligt skulle det vara att spela ett RPG om man var tvungen att kämpa i 3 år med rätt kost, sömn och gymmande för att bygga några kilo muskler och antagligen inte blir mer än 2-3x starkare än vad man var i början av spelet efter flera år?

* Hur roliga skulle överlevnadsfilmer vara, om saker som zombies inte fanns med?

* Varför är det ett problem med mysiga karaktärer som har en skön gemenskap osv. Det är ju trevligare att läsa om sånt än att läsa om mer realistiska förhållanden där karaktären ska struggla varenda sekund och bara stöta på negativa individer, ha svårt att hitta vettiga människor och dylikt. Sånt man har nog av i verkligheten av.

* Vem skulle vilja spela/läsa/se en romantikbaserad historia, där man går ut på krogen och blir dissad av tjejer på de mest dräpande sätten? Istället för att sätta sig in i en romantikbaserad historia där det är sköna fina karaktärer i sköna miljöer och sköna personligheter

Ni förstår nog vart jag vill komma. Realism är tråkigt, sånt har man tillräckligt av från verkligheten redan. Vill man däremot ha absolut realism, varför är gå ut i verkligheten inte ett alternativ (som är 100% realism)?

Då menar inte jag att det inte finns roliga verk som är realistiska. Utan jag förstår bara inte varför realism används som ett argument jämt för hur bra saker är.

Är du säker på att realism används på det sätt du antyder? Har du något exempel?



För att man ska kunna leva sig in i en berättelse krävs ett hyfsat stort mått av realism. Ju mer orealistiska element du vill ha med, desto mer krävs det att du sätter dem i en realistisk kontext.

Antar att när realism används som ett argument så syftar det på karaktärsdrag, dialog och relationer. Så i en orealistisk berättelse kan t.ex. karaktärerna pendla mellan att gilla och hata varandra helt omotiverat. Medan i en realistisk serie bryts inte illusionen att det handlar om "riktiga" människor.

Kan också tänka mig att det kan användas för att beskriva hur väl berättelsen spelar inom sina egna uppsatta regler. Om det t.ex. etableras att Gandalf är en människa kan han inte efter 2 filmer börja flyga, det skulle vara orealistiskt inom den berättelsens premisser. Eller om Hulken klarar att bli skjuten av en hagelbössa ska han inte senare kunna dö av ett pistolskott (hittar bara på något).

Men visst, sedan finns det ju termen diskbänksrealism, https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Diskb%C3%A4nksrealism, som används för att beskriva helt vardagliga sysslor. Kan tänka mig att det kan stärka upplevelsen av vissa draman i.o.m. att man enklare kan relatera till omständigheterna.

Vet inte om jag kommer på några bra exempel, men behövs det verkligen? Tycker folk dagligen förespråkar realism i saker, men kan försöka komma med några exempel.

Ibland har det varit så extremt att kompisar inte velat:
* Spela vissa spel för att karaktärerna inte ser tillräckligt verkliga ut. Det ska se ut som verkligheten. Det får inte vara 2D för vissa heller, för de kan då inte sätta sig in i sakerna och det är orealistiskt.

* Dissat filmer som inte följer fysikens lagar till punkt och pricka. Nu pratar vi om filmer som innehåller magi och dylika element, att följa fysikens lagar är väl det minsta problemet i en sådan film.

* Ser en kampsportsinspirerad film, exempelvis en boxare eller liknande. En orealistisk sådan hade ju varit asball, eftersom de kan göra absurda moves och kontrasten mellan karaktärernas färdigheter blir högre. Skulle man däremot göra detta realistiskt skulle det ju inte vara annorlunda gentemot en seg boxningsmatch där vinnaren kanske vinner på domarbeslut.

Jag tycker inte det är svårt att sätta sig in i orealistiska historier. Kollar jag på en serie med många element som inte finns i verkligheten, med karaktärer som har personligheter som man inte hittar i verkligheten osv, så kan jag ändå relatera väldigt väl till dem. Trots att jag vet att alla såna verk är förskönade bilder över hur det aldrig kommer att vara.

Ett bra exempel kanske skulle vara alla hackerporträtteringar. Folk blir så snea över hur fjantigt (visst de har väl rätt angående den biten) och orealistiskt det ska vara när de hackar på film. Fast faktum är, skulle man ta hur det går till i verkligheten och göra scener av det, skulle det vara så tråkigt att ingen haft tålamod att se. Man dissar ett koncept, som är orsaken till att det blir underhållande.
Folk kan i regel inte hacka och har i regel aldrig gjort det, men de kan ändå relatera till hur häftigt det skulle vara om de var den där karaktären som kan ta in sig på vilket datorsystem som helst och vara en väldigt intelligent protagonist. Detta fastän de kanske inte ens vet hur det känns att vara så själv.


Bra poäng, jag tror också att folk blandar ihop ordet realism med detta du beskriver. För det du beskriver är ju inte realism egentligen, utan snarare konsekvens och trogenhet till serie-universumets logik. Och inkonsekvens är förstås ett mycket störigt element i serier, det håller jag med om.

Det här är ett intressant ämne.
Det finns också de som menar på att eskapism (Vilket borde vara motsatsen till realism) är fel, då det flyttar fokus.
Vill minnas någon krönikör i Aftonbladet som ogillade någon Sci-fi film som dök upp och fick med alla, då den flyttade fokus från arbetarklassens kamp.

Söker man på eskapism, så kan man hitta fler artiklar där liknande argument lyfts fram (Även om artikelförfattaren inte håller med om dem) Någon skrev att det finns marxister som hävdar att skönlitteratur är ett "opium" från borgarklassen för att hålla folk borta från barrikaderna.
Tack och lov verkar inte den här typen av tyckare vara alltför många.

Det finns diskbänksrealism som lyckas. Men i seriernas värld så är det ändå lite tillskruvat. Situationer och/eller dialoger är dragna till sin spets, för att få till en sorts poäng. Kellermans Rocky är ett bra exempel. Händelserna är ju självbiografiska, men det är ändå tillspetsat för att vi skall kunna skratta. Ett annat exempel är ju Art Spiegelmanns "Maus", som dock använder sig av antropomorfa djur för att skildra historien.

Men jag håller med -Bara för att det är fantasy eller icke trovärdigt, så behöver det inte vara dåligt.
Själv brukar jag säga att om jag vill ha realism, så kan jag lika gärna titta ut genom köksfönstret!

(ber om ursäkt för eventuellt svammel. Är småtrött, men engagerad i frågan)

Det fanns alltså till och med ett ord för detta också, eskapism, då lärde man sig något nytt.

Snabbsökte lite på ordet och hittade artikel där någon ansåg att man kanske skulle lägga mer energi på riktiga livet än på verklighetsflykter. Fast varför kan man inte göra båda två, vilka robotar vi hade blivit om vi inte tillåtits ha drömmar och fantasier

Realism och vardaglighet är inte samma sak. Ett verk kan t.ex. vara vardagligt och realistiskt om det handlar om en person som går till ett tråkigt jobb och sedan går och handlar matvaror. Ett annat verk kan vara spännande och realistiskt om det handlar om SAS-soldater som ska leta scud bakom fiendens linjer under Gulfkriget. Vissa verk lyckas även med konststycket att inte inte vara realistiska samtidigt som de är vardagliga. T.ex. fantasi/sci-fi fanfiction som utspelar i en annan värld men handlar om samma tråkiga saker som att en person går till jobbet och går och handlar. Det är dock mycket ovanligt med sådana verk.

Ett bra exempel på för alldagliga inslag är filmen Primer (2004). Som helhet är filmen bra, men de har tryckt in en massa helt meningslösa scener, så som när en av huvudpersonerna får hemlevererat ett nytt kylskåp och han ska få igång den inbyggda ismaskinen.


Den stora fördelen med realism är att det finns ett fundament. Om du läser en realistisk bok som t.ex. utspelar sig i ett krigsdrabbat afrikanskt land och en av huvudpersonerna dör, då kan du vara säker på att han förblir död och inte återupplivas med magi eller teknologi. Man vet även att väldigt mycket inte kan hända, vilket ironiskt nog gör boken mer spännande då det är enklare att gissa sig till. Om man t.ex. tittar spelar ett Final Fantasy spel så kan i princip vad som helst hända från att huvudpersonerna tvingas strida mot en gud, till att det ondskefulla monstret man besegrat visar sig vara en själv eller att ens karaktär har varit en dröm/spöke hela tiden och nu bara försvinner ut i tomma intet.


Det är därför även realistiska filmer/spel och böcker ska handla om det mest intressanta i en persons liv. Dune handlade inte om att Leto Atreides såg till att jordbruket på Caladan var effektivt. Boken börjar istället när det mest intressanta i hans liv börjar. Samma sak med t.ex. Call of Duty, det börjar när soldaten väl står på slagfältet då det är tämligen ointressant vad han gjorde när han var 12 och gick i skolan.

[quote]* Hur roliga skulle överlevnadsfilmer vara, om saker som zombies inte fanns med?/QUOTE]

Zombies har ju till viss del en mytologi kring sig. Det finns variationer, men det är aldrig så att t.ex. zombies tar sig in i en kärnvapensilo och lyckas avfyra ett kärnvapen mot hjältarna. En sådan mytologi agerar ju ett fundament för storyn så att tittaren till stor del vet vad som kan eller inte kan hända.


Detta tror jag är något av ett tecken i tiden. Speciellt på tvspel. Alla tvspel ska vara mörka och nedstämda. Det ska se ut som Fallout, inte Super mario. Det håller jag med dig att det är mycket tråkigt, det borde finnas fler utopiska spel där de skapat en fin värld och goda karaktärer.

Jag gillar high, low och urban fantasy. SF snortar jag i mig av alla schatteringar, och jag jublade över Deadpool-filmen. Om det förutsätter teknik som i bästa fall ligger 100 år in i framtiden, att Lincoln var vampyrjägare, förekomst av något Atlantis-likt som undgått upptäckt eller virriga utomjordingar har jag inga problem med att berättelsen inte är "realistisk".

Men - jag kräver konsistens av berättaren. Exempelvis läste jag en serietidning där mutanten Rouge (superstark, osårbar, flygförmåga och kan absorbera andras minnen och superkrafter) höll någon schlem men icke-superfigur om halsen. Då hamnade någon obligatorisk civilist i knipa, och den schlemme sade det obligatoriska "Du måste välja mellan att hämnas på mig och att rädda den oskyldig". Gissa vad som hände? Jepp.

Där slog konsistensen bakut. Eftersom Rouge har en drös superkrafter hade hon kunnat
a) flyga med den schlemme i ena handen till civilisten och med andra handen rädda denne
b) kasta den schlemme i en närbelägen flod, rädda civilisten och sedan fiska upp den schlemme ur vattnet
c) absorbera den schlemmes minnen, vilket har bieffekten att göra honom medvetslös i några minuter - under vilket Rouge räddar civilisten.
(jag bortser från alla alternativ som innebär kroppsskada på den schlemme)

Mycket SF har stora problem med att kombinera överljushastighet och krig. Hur skulle strategin se ut för ett krig där alla förflyttningar oavsett avstånd tar 2,1 sekunder? Varför börjar inte Big Bad kriget genom att överljusresa till motståndarplaneten och förinta den utan förvarning? Jag gillar David Webers böcker (trots brister i dialog, plakatpolitik och infodumps) för att han levererar ett konsistent universum vilket förklarar överljusresor, hur interstellär krigföring bedrivs och inte minst varför en framtida civilisation har såväl monark som adel.

Charles Stross har skrivit ett flertal böcker där han sätter en ära i att 20 sidor innan slutet vända berättelsen upp och ner - men göra det inom berättelsens regelverk och på ett konsistent sätt.

Om man avsiktligt bryter mot fysikens lagar för handlingens skull är det en sak, men det som sabbar stämningen är när det är uppenbart att manusförfattarna inte vet vad de sysslar med utan slänger till med nonsens av ren lathet. Typ i filmen Armageddon där de inte orkade slå upp en realistisk storlek på asteroiden utan klämde till med något helt orimligt stort.
Påminner mig om den här scenen ur serien Limitless:
https://www.youtube.com/watch?v=nMZJyQ3emHE

Låter som något Theodor Adorno eller någon av hans Frankfurt kompanjoner skulle yttrat sig efter deras flykt till Amerikanska Hollywood under WW2. De verkligen avskydde den kapitalistiska stilen av mass-eskapism och hur glada Amerikanarna var; de cyniska tyska sociologerna blev även ofta ombedda att le och se mer glada ut när de var ute i allmänheten. Det gick dem verkligen på nerverna . Deras slutsats av den Amerikanska nöjesindustrin var något i stil med en form av mass-hypnos, konstruerad för att greppa allmänhetens uppmärksamhet och skapa en illusion av optimism och missvisa dem från den pessimistiska verklighet som omringade dem.

OnTopic: Min tolkning av diskussionen är att folk helt enkelt har olika uppfattningar av ord och väljer att använda "realism" och "realistiskt" i sammanhang som för dem är uppenbara men inte lika uppenbara för andra. "Realism" beskriver en alltomfattande uppfattning, en hel världssyn, medans "realistiskt" syftar på enskilda objekts eller subjekts egenskaper. En stor mängd av realistiska saker och ting kan som följd skapa ett tema eller en uppfattning av realism.

Som andra redan har nämnt så tror jag den avgörande faktorn egentligen är konsistens av de lagar, regler, o.d. som gäller i ett sagt fiktivt universum som skapar illusionen av realism. Vi människor gillar ordning och reda så om nånting presenteras som en konsekvens av en viss allmängiltig princip (i det fiktiva universumet) så förväntar vi oss att samma princip i ett senare skeende representeras i samma överstämmande grad (att X mängd princip = Y mängd konsekvens) som det gjorde gången innan. Att applicera dessa principer jämlikt utöver en berättelse kan tolkas som realism.

Kort och gott får man helt enkelt vara precis med vad man syftar på;

Är det ett realistiskt tema? Är den en realistisk stil? Är det en realistisk följd av händelser? Är det en realistisk tillämpning av våra naturlagar? Är det en realistisk representation av vardagligt liv, d.v.s. ter sig karaktärerna som om de vore verkliga personer? Ser den här saken realistisk ut, d.v.s. överensstämmer dess mått, utseende och egenskaper med en verklig version? O.s.v. Ad Nauseum.