Nej, du kan inte "alltid bli forskare"

I Sverige idag finns ett stort glapp i verklighetsuppfattningen hos en viss grupp studenter som jag vill kalla för troende individualister.

Den troende individualisten har ångest för alla typer av "praktiska arbeten" där man måste "arbeta i grupp" och vill helst ha någon form av magiskt individuellt arbete som personen kan "snickra ihop själv" via högskolan, för det har den troende individualisten lärt sig på gymnasiet att man kan. Ofta handlar detta om ämnen som är "roliga" som exempelvis inom humaniora. Den troende individualisten läser med andra ord sanslösa mängder:

- Litteraturvetenskap
- Lingvistik
- Fristående språkkurser
- Olika former av "beteendevetare"

Det finns med andra ord en inte obetydande grupp som man stöter på vid högskolan som alltid verkar springa runt på olika kurser för att skapa en "egen examen" och om frågar den troende individualisten, eller någon SYV i den troende individualistens närhet vad hen ska jobba med är svaret ofta:

"jag vet inte, men jag/du kan alltid bli forskare".

Detta stämmer INTE pga. följande:

1. För att bli forskare i Sverige måste du ha fördjupat dig stenhårt i ett ämne och uppnått masternivå, vilket är mycket svårt. Dessutom behöver man ansöka om speciella forskartjänster för att kunna påbörja en doktorandtjänst och dessa är i princip omöjliga att få inom humaniora, beteendevetenskap eller liknande ihopsnickrade examina.

2. Att forska är svårt. Jag har varit med om att många på yrkesprogram på högskolan hoppar av eller skjuter upp sina B- och C-uppsatser för att de får totalångest inför dem. Bara att formulera en forskningsfråga eller genomföra intervjuer vilket är stommen i arbetet totalt paralyserar många studenter. Detta leder till nästa punkt

3. Forskning är oerhört socialt. Är du inte social som person inom forskning och tror att forskning bara handlar om att analysera är du helt fel ute. Att samla empiri är grunden för allt och har du inte de sociala skills som kräver är du körd. De områden som enbart handlar om textanalys finns nästan inte alls längre.

Frågeställning

Vad tycker ni andra? Har ni stött på detta fenomen kring människor som läser skräp och "vill bli forskare"? Känner ni er själva träffade, och hur bedömer ni chanserna kring denna typ av "troende individualister".

Varför denna text?

Jag har tröttnat på att träffa personer med denna tafatta och naiva inställning till forskning. Forskning ska respekteras, det är svårt, ska leda till samhällsutveckling och är inte till för alla, eller för alla ämnen - framför allt ska det inte ses som en utväg för misslyckade individer att arbeta med.

Pluggar man något av de ämnen du listade är man ju antingen naiv eller intresserad nog för att kunna tillskansa sig en forskartjänst.

Faktiskt inte. Många ämnen inom humaniora har varit dödsdömda länge.

En person (som exempel) jag vet som försökte sig på detta läste 5 år i ett enskilt språk på ett väl ansett universitet av svenska mått i Sverige. Gjorde allt man skulle göra så som utlandspraktik, utlandsstudier i över 1 år och D-uppsats. När väl dagen kom för att söka doktorandtjänst tog det stopp. Personen var 100% insnöad i detta, det var hela personens liv, men trots sökningar av doktorandstjänster i hela landet i olika former som genusinriktning osv så var det totalt stopp.

Det gick inte och detta var en person som inte bara sprang på random kurser utan satsade allt helhjärtat 100% på språket.

Finns mängder av exempel, även inom vissa naturvetenskapliga ämnen som biologi som är stendött som forskningsobjekt i de flesta fall.

Du skämtar va?

Håller med. De flesta jag träffat som försöker "snickra ihop" sin egen examen har varit lata, naiva och endast haft ogenomtänkta, vaga planer för framtiden. Ibland inte ens några planer alls. De vill inte lägga ner den tid och energi som krävs för en riktig examen, och tror istället att de genom alternativa vägar kan glida på ett bananskal hela vägen upp i de högre akademiska kretsarna, eftersom deras "unika" kunskapsblandning är å så ovärderlig.

Att humanoria är ett döende (förhoppningsvis) ämne inom forskningen är något jag lovordar men om du tror att forskning inom biologi, kemi eller allmän vetenskap är stendött är du välkommen till mitt universitet så visar jag dig annat.

Biologi är inte samma sak som kemi osv. En kille jag känner grötade ner sig över 4 år inom biologi och skulle söka jobb - inte bara forskare, utan vilket jobb som helst.

Efter 6 månader sa AF till honom att han fick söka en yrkesutbildning som de anordnade eller så fick han sitt stöd indraget.

Nu kör killen glassbil.

No joke, ska man skratta eller gråta?

Vi lever i 2016, det är inte 1993 och Jurassic Park kommer inte upptäckas snart.

Biologi (inte kemi) är inte 100% framgångsrikt om man söker forskartjänster, men trådfokus är inte på detta, utan på den "troende indivudalisten".

Det handlar med andra ord mest om humaniora, men framför allt om personens tafatta inställning till utbildning och ångest för grupparbete och sociala interaktioner.

Precis, dom branscherna har haft en väldigt svår arbetsmarknad vilket har gjort att många har sökt sig till universiteten för att doktorera och nu är det fullt. Jag skulle nog säga att kemi går lite åt samma håll också i takt med att läkemedelsföretagen flyttar sin utveckling till andra länder.

Men alltså vad pratar du om? Att få en forskartjänst är enbart reserverad för de mest ambitiösa människorna med bäst betyg. Att forska är dyrt, extremt dyrt på universitet. Professorer som föreläser i doktorandkurser har oftast tiotals-år av arbete med just forskning där de drivit allting framåt. Att påstå att forskning inte görs är bland det dummaste jag hört idag.

Precis detta jag menar.

Inställningen är att det på något sätt "löser sig" och man har "forskare" i bakhuvudet. Det är alltså oftast inte tal om att man satsar stenhårt på att bli forskare, utan det är den sista utvägen som "alltid finns där".

Detta är framför allt en cocktail för att skapa evighetsstudenter.

"Fördjupa dig stenhårt i ett ämne och uppnå masternivå".

Alltså tillåt mig skratta.

För det första räcker det inte med en master. Det som folk gör vid ett mastersexjobb är ingen forskning!
Och skall du doktorera tar det 4 år till innan du avlägger din doktorsexamen och först då är du forskare på riktigt, om en kanske en medioker sådan.


Jag är själv både civilingenjör och har en master of science in software engineering, och det är mest trams allt ihopa, även om jag skrev min avhandling vid en av sveriges mest framstående institutioner inom datalogi.

Jag är ingen forskare.