En dag som heroinberoende

Ville bara skriva av mig om hur jävla mycket jag saknar droger sitter bokstavligen och gråter när jag skriver det här. Det enda jag vill just nu är att injicera heroin, vill sticka sönder hela mina armar och nodda bort resten av livet... Mår inte nödvändigtvis dåligt eller något har bara ett enormt drogsug. Har varit ren i 40 dagar förutom 200 mg mdma en gång. Känns som att jag inte har något att leva för längre, känns som att jag inte är någon, inte någon som spelar någon roll. Vill bara bli hög igen, mer än nåt annat. Men jag vet att tar jag en fix kommer jag inte kunna sluta igen och kommer garanterat dö. Det är en tjej jag gillar som jag försöker distrahera mig genom att tänka på och sånt där, det fungerar inte alls. Känns som att så fort jag ser tunnelbanan eller något ställe jag varit påverkad på blir jag extremt sugen på droger och blir helt skakig.
Samma sak på platser jag varit med folk jag tycker om som jag förlorat, då vill jag bli hög igen.

HÄR BÖRJAR RAPPORTEN

Helvete, snart 1 dygn sedan senaste fixen, nästan ett dygn för länge alltså. Jag börjar bli riktigt sjuk, har sådan ångest att jag skulle kunna brista ut i gråt när som helst. Jag fryser så jag skakar men svettas och tröjan och byxorna klibbas fast på min svettiga och smutsiga kropp. Hela kroppen värker, extremt ont gör det, smärtan gör att jag har svårt att gå på normalt sätt, stapplar fram med sänkt huvud. Varenda muskel och led i kroppen suger efter heroinet, varenda muskel och led saknar det lika mycket som jag. Jag spyr en liten grönliknande spya på tunnelbanestationens smutsiga perrong men skyndar mig snabbt därifrån, spyr en gång till längs en vägkant, sen finns det ingen mat kvar i magen. Mössan har jag dragit ner långt över huvudet, ingen får känna igen mig nu, vill bara till kranen och sen till lägenheten och ta ett skott. Det är det enda jag vill just nu. Äntligen får jag smset, 6 bollar H och en karta ikto har han till mig, fan va härligt. Jag känner efter i fickan igen, och mycket riktigt, tusenlapparna jag stulit från föräldrarnas plånböcker ligger där i tryggt förvar.

Nu är munnen proppad med bollarna och ikorivilen ligger i jackfickan. Jag känner mig helt estasisk, känns som att abstinensen lindras av att veta att heroinet finns här, här hos mig. Och väntar på att få ge mig värme och kärlek.

Väl hemma i lägenheten spottar jag ut bollarna i handen och lägger dom och kartan ikto på sängen. Nu börjar jag gå på instinkt och vana, drar ut kökslådan med verktygen, lägger dom bredvid bollarna på sängen, tar fram en sked och min tändare, lägger fram en bomullstuss också, den här fixen ska bli optimal, jag har jagat mitt första starka opiatrus i veckor nu, den här gången ska jag nå dit igen.

Jag häller 2 av bollarna i skeden och tillsätter en liten mängd vatten, börjar värma med tändaren, tills bubblorna kommer fram, kokar länge, varför vet jag inte, men lukten gör mig lugn. Jag lägger bommulstussen vid nålen och för den till min sked, här blir jag alltid helt till mig, nästan galen, börjar skaka och nästan snyfta för mig själv, för snart är det dags. När jag drar bak vätskan in i kanylen "knäpper" jag på den med pekfingret några gånger, och lägger den bredvid mig. Stasar armen hårt med mitt skärp, ser ner på mina vener, trycker in nålen och får det fantastiska svaret direkt, det röda blodet blandas med heroinet, sen trycker jag fram pumpen igen...

Värmen och välmåendet kommer likt en bomb från bröstet, sprider sig runt i kroppen och läker varenda värkande led och muskel, läker min tomma själ. Välmåendet är så starkt att jag skulle kunna börja gråta av lycka, men jag mår för bra för att ens kunna gråta av lycka. Värmen når huvudet och det är här jag brukar börja nodda, men nu värms bara huvudet upp inifrån, ögonlocken börjar bli lite trötta, men nodda verkar jag inte kunna göra.

Börjar gå ut i köket och börjar må lite illa, men inget farligt, ruset börjar övergå mer och mer till ett vanligt morfinliknande rus. I köket slänger jag i mig en näve ikto i hopp om att bli ännu mer avslappnad i kroppen.

När jag lägger mig i sängen igen och njuter börjar det extrema välmåendet där jag inte vet var jag ska ta vägen försvinna, nu är det bara ett starkt välmående kvar som värmer mig inifrån och hjälper mig att sväva fram. Jag hittar kanylen och sticker mig i armen några gånger till bara för att jag älskar det, särskilt när jag är påverkad... Jag kokar upp en boll till och slår i mig den direkt...

Den här bollen tog mig till liknande höjder som min första gång någonsin, kan inte låta bli att le som ett fån innan ögonlocken blir för tunga för att hålla upp, jag noddar äntligen, halvdrömmer om att jag är med tjejen jag gillar, vi sitter i solen tillsammans på en bänk och har tagit mdma, vi kysser varandra och skrattar åt våra tegelfatspupiller. Dethär är livet!

När ruset återgott till ett mofferus igen kollar jag min mobil. Har en massa missade sms och samtal.
Var är du ****?
****, varför va du inte i skolan?
Vad fan håller du på med ****?!
Kommer du på träningen idag ****?
Hur mår du ****?
Är du i stan ****?

Svarar: det är ingen fara mår bra på alla sms.
Fylls av lite ånger och ångest, slänger i mig resten av kartan ikto och snortar upp en boll H till. Sedan lägger jag mig i sängen för att sova gott.

Detta var vardag för mig för ett antal år sedan när jag var 16-17 år gammal, bodde i en mycket fin del av stockholm och var beroende av heroin och torsk på benso och sprit. Känns skönt att ha skrivit av mig.

Du kommer att klara det Lite nerpissat skit ett tag framöver, sedan kommer allt det braiga med livet tillbaka. Syfte och mening.

(Ingentinget vid ruinens brant är också rätt nice, tycker jag. Men det kanske du inte tycker just nu..)

Shit man. verkar avskräckande.

Angående det du skrev om att du inte känner att du har något att leva för längre.. Tänk på att det du går igenom nu är en övergångsfas. Är det inte värt att testa om det kanske finns något att leva för efter denna period av abstinens?

Du har tre val: Fortsätta med heroinet, Bli ren eller Ta livet av dig. Du vill av någon anledning inte fortsätta med heroinet. Innan du tar livet av dig, kan det inte då vara värt att se om livet kanske ändå är värt att leva efter denna "övergångsperiod" med hemska abstinenssymtom?

Om det inte är det, då har du åtmintone testat.

Vidrigt att läsa.
Men oerhört intressant för oss som inte är insatta.
Stark historia onekligen, hade faktiskt hoppats på att den skulle vara lite längre..

Kämpa på, du klarar det!

Hela storyn är bull, tyvärr.

om så nu är fallet - tror du ändå inte att det finns ett syfte med att skriva detta?

kul sms du fick.

-Kommer du på träningen idag ****?

-Nej tyvärr jag är heroinist

Hang in there! Du ska veta att fast vi inte känner dig finns det många av oss som känner med dig. Hoppas att inget ont händer dig och att allt går bra för dig!

Intressant läsning.


Detta är ytterligare en anledning till varför jag inte kommer att röra heroin, eller en nål för den delen. Åtminstone inte innan jag fyllt farfar. Har fått samma känslor inför andra droger, men inte riktigt i den utsträckning så som du beskriver. Har kollat runt lite på heroin, men desto fler berättelser så som din desto mindre troligt är det för min del att jag testar heroin. Så, tack.

Starkt kämpat.
Jag kan inte säga att jag förstår vad du går i genom.
Däremot förstår jag känslan av meningslöshet. Kände det samma när jag satte ut stesolid. Den känslan var så fruktamsvärd, klart man blir deprimerad när man slutar använda en "vän". Det blir ju ett riktigt sorgearbbete för hjärnan och kroppen.
Fast även det går över ganska snabbt.

Du är värd så mycket respekt för att du står ut med dina apstinens som måste vara hemska.

Ofta man avslutar sms med mottagarens namn. Tråkigt skrivet. Folk blir ju avtända på opiater av att läsa sån här vämjelig sörja. Du bör tänka om enligt mig.