Kön: Man, 23
Dos: ~500 ug LSD
Tidigare erfarenhet: Alkohol, cannabis, LSD, ecstasy
Glömde lägga upp denna tidigare.
Denna rapport beskriver tänkarna från min femte tripp. En ensamtripp, vaktad av min trogna trippbundsförvant Oscar. Egentligen var inte min set den bästa för att genomleva en sådan påfrästning av sinnet som det innebär att inmundiga syra. Med prövningar nalkandes inom kort ville jag nog mest fly vardagen och bara vara i stunden en sista gång innan jag återigen måste lämna alla jag känner bakom mig. Samtidigt ville jag göra slut på mitt lager som nu bara bestod av tre lappar. Så det blev en mörk snöig januarinatt som jag återigen bestämde mig för att besöka mitt sinnes gränsland, i anrika lokaler tittandes på naturdokumentärer.
Jag blickar mot den blåa gardinen och iakktar den innan jag återigen fokuserar blicken på TV:n. Attenboroughs varma röst verkar som vanligt lugnande och omfamnande och signalerar trygghet. Jag är i trygghet. Jag är i tornrummet, det vackraste och pampigaste rummet i lokalen jag befinner mig. Det storslagna tornrummet, som gjort för att konstant ha klassisk musik i bakgrunden i syfte att vidare förmedla dess åldergångna arv. Hur många månniskor har satt sina fötter här? Hur många själar har mötts på denna plats? Hur många öden har i sin strävan efter lycka någon gång på denna geografiska lokation stannat upp och begrundat dess hänförande anlete utan något som helst syfte annat än för begrundandets skull?
Jag ser det igen. Som vanligt i ögats vrå. En siluett av en tingest som av någon anledning vill göra mig illa. Jag blickar jag mot den blåa gardinen och iakktar den innan jag återigen fokuserar blicken på TV:n. Attenboroughs varma röst verkar som vanligt lugnande och omfamnande och signalerar trygghet. Varför dyker den upp? Vad vill den visa mig?
Jag vet att denna gång inte var den bästa att bege mig in i mitt psyke, stärkt av sinnesexpanderande substanser. Jag vet att detta egentligen inte kan sluta på något annat sätt. Ånnu är jag dock så pass klar att jag har ett grepp om verkligheten, en förankring i tid och rum skapat av mitt psyke för att kunna överleva verklighetens utmaningar. Jag har ännu inte kommit till den punkt då mitt jag inte längre klarar av att kontrollera vad som händer.
Det börjar bli svårt. Jag kan snart inte kämpa emot de förnimmandes onda ting som dyker upp i min ögonvrå. Snart kommer inte ens David Attenboroughs lugnande ord kuna hålla tillbaka det som trippen vill visa mig. Det som jag egentligen redan vet och har insett men tänkt bort för att göra slut på mitt sista lager LSD innan jag tvingas bort från denna plats. Denna plats som jag har kommit att kalla hem. Som har blivit en trygghet, en nystart av ett tidigare förspillt liv. Där jag har växt med personer i min omgivning som jag har hittat och som varit och är fortfarande ute efter samma mål. Denna plats, denna stad som jag har kommit att hatälska på grund av dess hemska trafikplanering och trängselskatt men kanske mest på grund av de människor jag kommit i kontakt med här. De själar jag delat min tid och utvecklats med, de öden som mött mitt i sin strävan efter lycka, efter förståelse, efter visdom och efter inre tillfredsställelse. Vi är alla sökare och har således alla ett behov av att eftersöka det som gör att vår resa inte fylls av tomrum utan av mening. Våra liv är sökandet efter meningen med dem. Det är sammanfattingsvis det jag har insett under mina psykadeliska exertioner. Allt som visas för dig är saker som du egentligen redan vet. Saker som du av någon anledning kanske inte kunnat eller velat inse. Ibland måste vi stanna upp och bara begrunda det som är istället för att ständigt se det som kommer eller reflektera om det som varit.
Brevid mig sitter Oscar. Oscar som alltid finns där när mitt sinne är på besök i detta fascinerande tillstånd. Den enda som förstår det jag genomgår just nu. Den som jag delat en så stor del tid med av det gågna året trots kontroverser och som på så många sätt hjälpt mig att bli en bättre människa. Som till och med fått mig att göra en låt om våra upplevelser i denna sekundära värld. Som, kanske inte frivilligt, visat mig hur man känner känslor och visar det för andra. Det kanske är den största insikten jag har fått under mina resor, att inte bara bry mig om mig själv utan även om andra människor. Att jag måste vara mjukare mot omvärlden för att omvärlden ska vara mjukare mot mig. Det må tyckas banalt att skriva det, men så som man är mot omvärlden är omvärlden tillbaka. Ty som allt annat strävar uiversum i helhet alltid efter jämnvikt. För varje kraft finns alltid en lika stor motkraft. För varje handling finns alltid en lika stor mothandling.
Jag vet varför jag ser de onda demonerna komma. Jag vet att det egentligen var helt onödigt att ta denna dos när jag redan innan kände att jag fått ut det jag kunnat av denna substans. Nu vill den skrämma iväg mig så att jag inte i onödan fortsätter att berusa mitt sinne bara för att fly framtida svårigheter. Det är dags att för mig att sona mina hadlingar.
Den kommer att bli den sista tripprapporten från mig på ett långt tag framöver. Både för att jag inte kommer kunna, men även för att det känns som att LSD för tillfället har gett mig allt det har att ge.
Dos: ~500 ug LSD
Tidigare erfarenhet: Alkohol, cannabis, LSD, ecstasy
Glömde lägga upp denna tidigare.
Denna rapport beskriver tänkarna från min femte tripp. En ensamtripp, vaktad av min trogna trippbundsförvant Oscar. Egentligen var inte min set den bästa för att genomleva en sådan påfrästning av sinnet som det innebär att inmundiga syra. Med prövningar nalkandes inom kort ville jag nog mest fly vardagen och bara vara i stunden en sista gång innan jag återigen måste lämna alla jag känner bakom mig. Samtidigt ville jag göra slut på mitt lager som nu bara bestod av tre lappar. Så det blev en mörk snöig januarinatt som jag återigen bestämde mig för att besöka mitt sinnes gränsland, i anrika lokaler tittandes på naturdokumentärer.
Jag blickar mot den blåa gardinen och iakktar den innan jag återigen fokuserar blicken på TV:n. Attenboroughs varma röst verkar som vanligt lugnande och omfamnande och signalerar trygghet. Jag är i trygghet. Jag är i tornrummet, det vackraste och pampigaste rummet i lokalen jag befinner mig. Det storslagna tornrummet, som gjort för att konstant ha klassisk musik i bakgrunden i syfte att vidare förmedla dess åldergångna arv. Hur många månniskor har satt sina fötter här? Hur många själar har mötts på denna plats? Hur många öden har i sin strävan efter lycka någon gång på denna geografiska lokation stannat upp och begrundat dess hänförande anlete utan något som helst syfte annat än för begrundandets skull?
Jag ser det igen. Som vanligt i ögats vrå. En siluett av en tingest som av någon anledning vill göra mig illa. Jag blickar jag mot den blåa gardinen och iakktar den innan jag återigen fokuserar blicken på TV:n. Attenboroughs varma röst verkar som vanligt lugnande och omfamnande och signalerar trygghet. Varför dyker den upp? Vad vill den visa mig?
Jag vet att denna gång inte var den bästa att bege mig in i mitt psyke, stärkt av sinnesexpanderande substanser. Jag vet att detta egentligen inte kan sluta på något annat sätt. Ånnu är jag dock så pass klar att jag har ett grepp om verkligheten, en förankring i tid och rum skapat av mitt psyke för att kunna överleva verklighetens utmaningar. Jag har ännu inte kommit till den punkt då mitt jag inte längre klarar av att kontrollera vad som händer.
Det börjar bli svårt. Jag kan snart inte kämpa emot de förnimmandes onda ting som dyker upp i min ögonvrå. Snart kommer inte ens David Attenboroughs lugnande ord kuna hålla tillbaka det som trippen vill visa mig. Det som jag egentligen redan vet och har insett men tänkt bort för att göra slut på mitt sista lager LSD innan jag tvingas bort från denna plats. Denna plats som jag har kommit att kalla hem. Som har blivit en trygghet, en nystart av ett tidigare förspillt liv. Där jag har växt med personer i min omgivning som jag har hittat och som varit och är fortfarande ute efter samma mål. Denna plats, denna stad som jag har kommit att hatälska på grund av dess hemska trafikplanering och trängselskatt men kanske mest på grund av de människor jag kommit i kontakt med här. De själar jag delat min tid och utvecklats med, de öden som mött mitt i sin strävan efter lycka, efter förståelse, efter visdom och efter inre tillfredsställelse. Vi är alla sökare och har således alla ett behov av att eftersöka det som gör att vår resa inte fylls av tomrum utan av mening. Våra liv är sökandet efter meningen med dem. Det är sammanfattingsvis det jag har insett under mina psykadeliska exertioner. Allt som visas för dig är saker som du egentligen redan vet. Saker som du av någon anledning kanske inte kunnat eller velat inse. Ibland måste vi stanna upp och bara begrunda det som är istället för att ständigt se det som kommer eller reflektera om det som varit.
Brevid mig sitter Oscar. Oscar som alltid finns där när mitt sinne är på besök i detta fascinerande tillstånd. Den enda som förstår det jag genomgår just nu. Den som jag delat en så stor del tid med av det gågna året trots kontroverser och som på så många sätt hjälpt mig att bli en bättre människa. Som till och med fått mig att göra en låt om våra upplevelser i denna sekundära värld. Som, kanske inte frivilligt, visat mig hur man känner känslor och visar det för andra. Det kanske är den största insikten jag har fått under mina resor, att inte bara bry mig om mig själv utan även om andra människor. Att jag måste vara mjukare mot omvärlden för att omvärlden ska vara mjukare mot mig. Det må tyckas banalt att skriva det, men så som man är mot omvärlden är omvärlden tillbaka. Ty som allt annat strävar uiversum i helhet alltid efter jämnvikt. För varje kraft finns alltid en lika stor motkraft. För varje handling finns alltid en lika stor mothandling.
Jag vet varför jag ser de onda demonerna komma. Jag vet att det egentligen var helt onödigt att ta denna dos när jag redan innan kände att jag fått ut det jag kunnat av denna substans. Nu vill den skrämma iväg mig så att jag inte i onödan fortsätter att berusa mitt sinne bara för att fly framtida svårigheter. Det är dags att för mig att sona mina hadlingar.
Den kommer att bli den sista tripprapporten från mig på ett långt tag framöver. Både för att jag inte kommer kunna, men även för att det känns som att LSD för tillfället har gett mig allt det har att ge.
