Någon att snacka med om ens illdåd?

Tjena.

Vet inte om det blir rätt att placera tråden här men jag kör.

Ibland kommer minnena från tidigare år och upplevelser från ens ungdom tillbaka. Massa skit som kan hålla mig sömnlös än idag. Jag har gjort saker som fått mig som vuxen att vara väldigt försiktig och restriktiv. Jag tar väldigt få risker i livet, kör allting "all safe". Jag litar inte riktigt på mig själv i alla sammanhang. Sättet att tänka på saker, de möjligheter jag ser i vissa situationer med mera. Det kommer aldrig gå ur mig. Jag måste alltid vara på min vakt över mig själv. Innerst inne är jag kriminell, väldigt riskbenägen och riskkalkylerande. Måttar alltid vinst/förtjänst mot risk. Tack och lov för att jag är så pass försiktig som jag är. Men det är en jäkla kamp för mig att hålla hårt i bromsen och mig själv i styr.

Jag är laglydig sedan minst tio år och allt jag tidigare gjort är preskriberat . Det finns ändå en massa saker som skulle kunna skapa elände i mitt nuvarande liv om de kom upp till ytan. Jag skulle verkligen behöva någon att snacka med, kunna återbesöka saker och ting mer än bara i minnet. Möta demonerna. Hantera det hela.

På egen hand hanterar jag det inte. Har inga polare kvar från förr i mitt liv, finns inga vänner jag kan anförtro mig hos nu. Hemligheter finns som jag måste hålla för mig själv för de som står mig närmast, till exempel familjen. De få personer jag har försökt anförtro mig hos tar mig inte på allvar, viftar bort det hela, tror inte på mig. Vill slippa blanda in landstinget pga adhddiagnos, andra hälsobekymmer och det snacket jag vet sker mellan läkare, psykologer och kuratorer, läsande i journaler m.m...

Mår ibland illa av min hjärna och sättet jag tänker på.
Mår väldigt dåligt när tankar jag viftat bort i alla år plötsligt blir klara som dagen. Tankar som för en till platser där man aldrig känt sig mer levande på än under den tiden i livet då jag inte tyglade mina spärrar.

Det är en evig och daglig kamp för mig att göra rätt, men jag gör alltid rätt numera. Är väldigt bekymrad över att folk som inte bör få veta saker om mig ska få veta om mitt förflutna eller att personer ska lära känna mig på djupet och vända det emot mig. Oerhört försiktig med att skaffa vänner och partner...

Tack och lov har jag aldrig i mitt liv gjort något som direkt skadat främmande personer. Finns ett fåtal tillfällen jag gjort direkta vedergällningar mot personer som dock förtjänat det enligt båda parter. Det sista är väl de enda sakerna jag inte skäms eller besväras över såhär i efterhand.

Men allt annat

Vart ska jag vända mig utan någon risk att bli outad?

Psykolog. Eller kurator. Eller en prälle.

Präst låter vettigt, har gått ur kyrkan, men det är kanske inget problem?

Vem kontaktar jag? Närmaste svenska kyrka eller fiadelfiaförsamling?

edit:

Behöver nog mest någon i liknande sits som mig själv, med 0 strävan att gå tillbaka.

Psykolog eller kurator tror jag kommer sitta och utvärdera mig utan förmåga att sätta sig in i diverse upplevelser. Och att ge målande beskrivningar för att känna att de är med på banan kan jag känna som att det direkt motverkar mig.

En präst kommer heller ej kunna sätta sig in i ens tidigare liv utan bara trycka på en förståelse och ett förlåtande, eller att jag ska lära mig att förlåta mig själv.

Sista angående präst var orsak till att jag högg på präst direkt.

Acceptera demonerna...

Du har ett samvete.
Det är ett helvete.
Gjort är gjort.
Tror att något av det svåraste som finns är att förlåta sig själv.
Att känna kärlek till sig själv.
Jag avundas de troende.
Det hade varit så mycket enklare.

Kanske kan du hitta någon/något där ?
Fortsätt kämpa.

Tack.

Tror också som du.
Jag har ofta tänkt att "vad lätt det vore att anförtro sig åt gud".
Men jag är agnostiker och/eller ateist. Det hela känns avlägset.

Samtidigt är jag ju heller inte helt frikopplad från mitt tidigare liv. Det krävs uppmärksamhet från mig för att hålla garden uppe, jag måste ständigt vara på min vakt mot mig själv... Jag avskyr saker hos mig själv och mitt tidigare liv men samtidigt finns det få saker i livet som har lika stark dragningskraft som just mitt tidigare liv.

Jag tacklar mig själv mycket bättre på senare tid. Jag har ett mycket lugnare inre och behöver därmed inte vakta mitt yttre eller handlingar lika mycket, vilket ger dubbelt upp på det inre. Tillförliten till mig själv, självförtroende och självkänsla börjar återkomma. Men det har också lett till att hela ens forna liv kommit upp till ytan i stort behov av behandling.

Vet bara att jag har saker själv som jag får ta med mig i graven.
Jag har förlikat mig med det.
Det är mitt privata helvete.
Men.
På senare tid.
Efter att ha levt rövare under ett självskade beteende - som nästan fick mig på knä - har jag ryckt upp mig.

Det är slut med med sex drugs and rock'n roll för min del.
Kul så länge det varade.

Nu är det djur och natur upplevelser som gäller och nyktert umgänge - i den mån jag pallar.
Annars isolerar jag mig själv hellre.
En dag i taget.

Jag har inga problem med en självvald ensamhet.
Lite av en eremit nuförtiden
; )

En sak till.
Karma kontot.

Jag är definitivt inte någon jesus eller Moder Theresa.

Men jag mår bra av att få andra människor att må bra.

Det är alltså ett egoistiskt beteende...

Kan inte förklara det.

Prova att bara helt random göra något för en främmande person.
Kan vara så enkelt som att ge någon din parkerings biljett med tid kvar...

Återigen - tack. Känner igen mig i din beskrivning.

Fiskar, tältar, vandrar i naturen, är ute i skogen för att plocka bär eller svamp. Odlar grönsaker och planterar träd...

Håller mig också mycket för mig själv, trots att jag i grunden är väldigt social. Tyvärr har det gett mig väldigt små chanser att hitta någon partner. Haft flera och bland dem några långa förhållanden tidigare, men det är ett tag sedan nu och det känns nu rätt uttömt på chanser att lyckas med något sådant, främst på grund av mitt ensamvargande...

Jag vet att det sättet jag lever på nu är någon form av jakt efter en inre frid. Har du uppnått din?

Det var ju en bra fråga.

Jag vet bara att jag inte vill tillbaka.
Detta är sista chansen.
Kommer aldrig att kunna bryta nästa gång...
Försöker att byta ut gamla vanor och beteenden efter hand.
Göra saker annorlunda.
Vad som helst.

Jo.
Tack själv.
Det är inte Nirvana.
Men det är rätt väg att gå.
Jag mår bättre och känner en resonans
och harmoni som inte fanns tidigare.
I varje fall under många år.
Edit
Ja
Det finns tillfällen då jag skulle kunna mörda...
Men de passerar förhållandevis snabbt numera.

Skriv en bok.

Allmänna publiken kanske suktar efter djupa intriger, blod och våld. Jag kan där inte erbjuda särskilt mycket. Boken skulle alltså inte bli en bestseller.

Men om jag skrev en bok skulle jag ha otroligt svårt att se någon annan läsa den. Familj, vänner, föredetta "polare"... Det skulle inte fungera. Trots pseudonym skulle det ligga på maximal outningsnivå om jag håller mig till att beskriva de saker som faktiskt gjorts eller begåtts.

Nivån ligger knappt högre än hos en simpel småtjuv eller smått kriminell, men med ett försprång långt högre än 95% från rättsapparaten.

Jag kan ibland fundera över de som måste ha förlorat sina jobb på grund av felriktade misstankar på grund av mina förehavanden. Begågna brott, det finns inga bevis, bara sannolikheter, indicier... Misstankar som inte har kunnat riktas åt något annat håll än mot helt oskyldiga personer. De är ju de enda personer som kan knytas till brottet, men de har åtminstone sluppit rättsliga påföljder. Något som jag däremot profiterat på

Något som vi planerade för när det begav sig

Nej.

Skulle jag skriva en bok vore jag den enda som läser den. Jag skulle inte kunna hantera "bekräftelsen" om de tankar jag redan har om mig själv även ifrån andra. Dessutom är det som återspelas ur mitt minne mer än nog för min del. Tankar som jag något oerhört behöver bli fri ifrån.

Laglydig i mer än tio år och gör allt för att motverka oförrätter nu för tiden

Vem sa att den skulle publiceras? Att skriva är en väldigt bra terapi. Själv eldar jag upp sånt jag skrivit och bara vill släppa sedan, fungerar super!