Mediakampanjen för svenskt NATO-medlemskap

Ett svenskt Natomedlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från en militär konflikt i Östersjön. Men det kan leda till upprustning i regionen och löser inte försvarets brister, enligt utredningen som presenteras idag.

Vi har ett nytt säkerhetspolitiskt normalläge, konstaterar utredaren Krister Bringéus.

– Det råder ett antagonistiskt förhållande mellan Ryssland och Väst. Angreppet på Ukraina är här en milstolpe, säger han.

Detta är bara ett axplock av mediala och försvarspolitiska pinsamheter som beskrivs i Mattias Göranssons ambitiösa genomgång i boken ”Björnen kommer” (Filter, 2017). Vid sidan av dessa mediala och politiska ”fake-news” bidrar selektiv rapportering av vad som händer i närområdet till att skapa en föreställning om att Ryssland hotar Sverige. Till exempel så har vi återkommande fått höra att ryskt flyg har avslagna transpondrar (minskar säkerheten). Luftfartsverkets har dock påtalat att detta inte är speciellt för ryskt flyg.

Att Finlands president Niinistös förslag från 2016 kring obligatorisk användning av transpondrar godkändes direkt av Ryssland, men inte av Nato – det blir inga rubriker. Vi har också fått läsa när ryskt flyg kränkt svenskt luftrum. Att 92 procent av kränkningarna under perioden 2014-17 kommer från andra länder ger heller inga rubriker.

Det är graverande när försvarsministern och Alliansen återkommer till ”rysk upprustning”. Det är bara inte sant. Det har tidigare mer handlat om att återställa till dugligt skick än om upprustning, och nu minskar återigen anslagen, under 2017 med 28 procent. Rysslands årliga militärbudget är mindre än det tilläggsanslag som kongressen i USA beviljade för innevarande år.

NSA är lyriska över det allt närmare samarbetet med den högkompetenta strategiska partnern FRA. Sverige deltar vidare i Stratcom i Baltikum vars uppgift är att på alla vis verka för Natos intressen med ”planerad psykologisk aktivitet”.

Det är hög tid för Hultkvist och Alliansen att konkret och trovärdigt beskriva vad Ryssland, till skillnad från Sverige-USA-Nato, ägnar sig åt som legitimerar anklagelsen om ”ökad rysk aggressivitet i närområdet”.

Lyckas man inte visa det så återstår bara misstanken att retoriken är till för att kamouflera att Sverige genom att bjuda in USA-Nato med militärpolitiska avtal och övningar av aldrig tidigare skådad omfattning, själv är en centrala kreatör av ”det förändrade militärpolitiska läget i närområdet”. Och då är medborgarna i Sverige ”desinformerade”, inte av Ryssland, men av sin egen politiska ledning.