2005-11-23, 05:01
#1
Det skedde på en höstkväll för ett tag sedan. Jag och en kamrat hade låst in oss i min lägenhet, och planen för kvällen var att vi skulle köpa weed, prata skit och lyssna på musik för att bli av med höstkylan en stund. Vi gjorde oss bekväma, satte på en skiva och brainstormade lite för att hitta på något sätt att få tag på kvällens ranson av narkotikum, och gärna lite extra så att vi kunde blaza dagen efter också.
Efter några samtal, och mycket tankearbete blev det ganska uppenbart att cannabis var rätt omöjligt att få tag på om vi inte ville betala galna överpriser, alternativt röka kamelbajs, och efter en kort diskussion bestämde vi oss för att lämna kamelbajset och ockerpriserna ifred.
Dock var målet fortfarande att lämna nykterheten bakom oss och uppnå ett högre stadium, så vi övervägde våra möjligheter. Om jag inte minns fel var det en vanlig onsdag (alternativt torsdag), och kranarna för tillfället var inte
mycket att hänga i julgranen, så tillgången på någonting överhuvudtaget var inte så enorm. Ingen av oss hade lust med dåligt tjack och det var praktiskt taget allting olagligt som fanns tillgängligt då, medan alkoholförsäljningen hade upphört klockan 21 (klockan var ungefär 22, 23 tror jag), om man inte ville sitta på nån sunkig krog och kedjeröka och titta på överviktiga alkisar d.v.s, och hur som var inte alkohol riktigt vad vi hade i åtanke för kvällen.
Jag hade fattat intresse för dissociativa droger några veckor innan och spenderat en god tid på Erowid och google för att få så mycket information om dessa fascinerande substanser som jag kunde få, och medan jag läste på om ketamin och phencyklidin stötte jag naturligtvis på DXM. En mycket potent, helt laglig dissociativ som eftersom jag bor i Finland, dessutom fanns i närmaste apotek under namnet Resilar, en trögflytande hostmedicin som smakar rutten salmiak, och som förutom dextrometorfan innehåller sorbitol (som är enormt laxerande i stora mängder) och guaifesin (som orsakar
illamående i stora doser). Jag informerade min kamrat så mycket jag kunde om ämnet i fråga, och han blev naturligtvis nyfiken. Dock, eftersom han var, och fortfarande är mycket konservativ gällande psykoaktiva substanser ville han att vi skulle hålla oss till platå 1. Detta experiment var ett undantag, som skulle hållas oss emellan.
Sagt och gjort, vi begav oss ut i höstmörkret för att söka upp ett 24/7 apotek och införskaffa en flaska. Efter ungefär en kvarts sökande lyckades vi hitta ett, och min kamrat gick in. Han kom ut, visade flaskan och gick till spårvagnen medan jag traskade efter.
När vi väl kom hem till mig var vi in good spirits, då kvällens rusmedel var införskaffade och allt som återstod för att vi skulle få börja utforska de nya jaktmarkerna var att få ner vätskan. Enkel match tänkte jag, då jag tidigare (främst under mina fjortisår) har svalt diverse äckligheter utan större problem än lite illamående och lite kräk. OJ, så fel jag hade.
Det visade sig att drycken var betydligt äckligare än jag hade tänkt mig, och bara den sötbeska, påträngande lukten gav mig kväljningar som tänkte sluta illa. Men ett så löjligt hinder skulle inte stoppa mig, så jag följde DXM FAQens råd och preparerade med tandkräm och enorma mängder vatten.
Min kompis, emellertid hade inga stora problem med varken smaken eller lukten och drack sin ranson utan problem, medan jag kämpade med att samla mod nog att ens våga smaka på den sataniska brygden.
Efter mycket om och men hade jag också fått ner den största delen av min dos och jag bestämde mig för att låta det bli där, då jag helt enkelt inte kunde få ner mer. Jag kommer inte ihåg exakt hur mycket jag förtärde, men någonstans inom den första platån låg dosen, troligtvis lite närmare övre kanten än den undre. Efter en väntan på ungefär 10 minuter frågade
min kamrat om han fick ta resten av min dos då han befarade att han inte hade förtärt tillräckligt. Jag försökte förklara att det kan ta upp till 20 minuter innan det slår, men han insisterade, så jag gav honom mina efterlämningar. Nu hade han druckit ungefär tillräckligt för en låg platå 2, lite ironiskt med tanke på hans tidigare uttalanden, men so be it.
Efter ca. 5-10 minuter satte det igång. Första tecknet för mig var en svag, lätt behaglig yrsel, och en mild känsla av tunghet i kroppen. Det kändes bra att röra på sig, så vi satte på en skiva och jag promenerade runt lite i lägenheten medan min kompis latade sig på soffan. Det var dags att gå ut på en cigarett tyckte vi. Väl därute blev ruset tydligare, och jag upplevde en svag känsla av dissociation, ett tillstånd jag hade eftertraktat en stund. Det kändes som om mitt medvetande fick lite friare tyglar från kroppen och mina sinnen kändes utvidgade, nästan bokstavligt. Bodyloaden förstärktes ytterligare, och jag ville helst inte stå, men när jag stod kändes det ändå bra att röra på sig. Hittils var det ett mycket behagligt surr.När vi kom in igen tyckte vi att det var dags att utforska hur DXM påverkade musik, då jag tyckte att jag hade läst i FAQen att en del tycker att dxm påverkar musiken ungefär på samma sätt som cannabis, medan andra tycker att det är
ungefär som cannabis, fast tvärtom. Det vill säga att musiken låter kallare, mindre inlevelsefull och nästan rent av obehaglig.
Min kompis tycktes höra till den första gruppen, medan jag verkade höra till den andra. Kompisen ville lyssna på reggae,
hiphop & annan lugn och trevlig musik och allting som spelades lät i mina öron obehagligt som fan, trots att jag gillar musiken i normala fall. På något märkligt vis lät det distorterat och onaturligt. Needless to say tyckte jag att det var väldigt negativt, i synnerhet eftersom musik är en väldigt viktig grej för mig och jag nästan alltid har musik på, om inte annat så i bakgrunden.
Efter en stunds musikalisk våldtäkt märkte jag att jag koncentrerade mig så hårt på musiken att omgivningen knappt märktes överhuvudtaget. Det var som om mitt medvetande hade övergivit min kropp och smultit ihop med musiken i en skum sorts trans. När jag kom ur "transen" märkte jag att stämningen som präglade musiken återfanns i allting annat också. Hela min verklighet var lite kallare än vanligt, nästan lite ödlelik på något märkligt vis.
Det var en fascinerande och mycket vacker sinnesstämning på sitt sätt, men inte helt igenom positiv eftersom jag hade väntat mig att värmen som fanns närvarande i alla andra rus jag hade upplevt skulle återfinnas här också. Men tji fick jag.
När första chocken hade lagt sig och jag började vänja mig vid det bisarra tillståndet blev det trevligt igen. Trevligt på ett lite melankoliskt sätt, ungefär på samma sätt som jag upplever att kvällspromenader när det regnar är trevliga. Inte så att man sitter med ett intensivt smil och fnittrar, utan mer nertonat och "klart" på något sätt. Sen började tyvärr sorbitolet och guaifesinet verka.
Jag fick en otrolig diarrhé, medan min kompis blev akut illamående. Vi fick lov att växla om några gånger på toaletten då jag tyvärr bara hade en toa i min dåvarande lägenhet, och för att inte gå på in på för mycket detaljer i det här
området nöjer jag mig med att säga it aint nuffin nice.
Efter kanske en timme av ständig plåga när våra magar var tömda, och återigen tömda tyckte vi att det blev dags att sätta på nattmössan. Gästsängen plockades fram och min kompis somnade mig veterligen nästan omedelbart. Det var dock lite annorlunda för mig.
Timme efter timme höll DXMet mig vaken. Hur jag än försökte sova kunde jag inte, och samtidigt upplevde jag en fasansfull, påträngande ångest som baserade sig på att jag undermedvetet trodde att jag skulle stanna i det här tillståndet förevigt + att jag verkligen kände att jag behövde sova trots att jag inte kunde. När klockan slog 7 hade dock ruset och min ångest lagt sig, och jag bestämde mig för att klä på mig och gå ut på en sista cigarett innan jag somnade.
Förutom musiken, magproblemen och min psykotiska slutspurt var det helt klart en mycket intressant upplevelse som jag definitivt inte ångrar, och senare t.o.m har upprepat med bättre resultat. Jag avundas er som har tillgång till ren dxm.
Over and out
/Shrap
Efter några samtal, och mycket tankearbete blev det ganska uppenbart att cannabis var rätt omöjligt att få tag på om vi inte ville betala galna överpriser, alternativt röka kamelbajs, och efter en kort diskussion bestämde vi oss för att lämna kamelbajset och ockerpriserna ifred.
Dock var målet fortfarande att lämna nykterheten bakom oss och uppnå ett högre stadium, så vi övervägde våra möjligheter. Om jag inte minns fel var det en vanlig onsdag (alternativt torsdag), och kranarna för tillfället var inte
mycket att hänga i julgranen, så tillgången på någonting överhuvudtaget var inte så enorm. Ingen av oss hade lust med dåligt tjack och det var praktiskt taget allting olagligt som fanns tillgängligt då, medan alkoholförsäljningen hade upphört klockan 21 (klockan var ungefär 22, 23 tror jag), om man inte ville sitta på nån sunkig krog och kedjeröka och titta på överviktiga alkisar d.v.s, och hur som var inte alkohol riktigt vad vi hade i åtanke för kvällen.
Jag hade fattat intresse för dissociativa droger några veckor innan och spenderat en god tid på Erowid och google för att få så mycket information om dessa fascinerande substanser som jag kunde få, och medan jag läste på om ketamin och phencyklidin stötte jag naturligtvis på DXM. En mycket potent, helt laglig dissociativ som eftersom jag bor i Finland, dessutom fanns i närmaste apotek under namnet Resilar, en trögflytande hostmedicin som smakar rutten salmiak, och som förutom dextrometorfan innehåller sorbitol (som är enormt laxerande i stora mängder) och guaifesin (som orsakar
illamående i stora doser). Jag informerade min kamrat så mycket jag kunde om ämnet i fråga, och han blev naturligtvis nyfiken. Dock, eftersom han var, och fortfarande är mycket konservativ gällande psykoaktiva substanser ville han att vi skulle hålla oss till platå 1. Detta experiment var ett undantag, som skulle hållas oss emellan.
Sagt och gjort, vi begav oss ut i höstmörkret för att söka upp ett 24/7 apotek och införskaffa en flaska. Efter ungefär en kvarts sökande lyckades vi hitta ett, och min kamrat gick in. Han kom ut, visade flaskan och gick till spårvagnen medan jag traskade efter.
När vi väl kom hem till mig var vi in good spirits, då kvällens rusmedel var införskaffade och allt som återstod för att vi skulle få börja utforska de nya jaktmarkerna var att få ner vätskan. Enkel match tänkte jag, då jag tidigare (främst under mina fjortisår) har svalt diverse äckligheter utan större problem än lite illamående och lite kräk. OJ, så fel jag hade.
Det visade sig att drycken var betydligt äckligare än jag hade tänkt mig, och bara den sötbeska, påträngande lukten gav mig kväljningar som tänkte sluta illa. Men ett så löjligt hinder skulle inte stoppa mig, så jag följde DXM FAQens råd och preparerade med tandkräm och enorma mängder vatten.
Min kompis, emellertid hade inga stora problem med varken smaken eller lukten och drack sin ranson utan problem, medan jag kämpade med att samla mod nog att ens våga smaka på den sataniska brygden.
Efter mycket om och men hade jag också fått ner den största delen av min dos och jag bestämde mig för att låta det bli där, då jag helt enkelt inte kunde få ner mer. Jag kommer inte ihåg exakt hur mycket jag förtärde, men någonstans inom den första platån låg dosen, troligtvis lite närmare övre kanten än den undre. Efter en väntan på ungefär 10 minuter frågade
min kamrat om han fick ta resten av min dos då han befarade att han inte hade förtärt tillräckligt. Jag försökte förklara att det kan ta upp till 20 minuter innan det slår, men han insisterade, så jag gav honom mina efterlämningar. Nu hade han druckit ungefär tillräckligt för en låg platå 2, lite ironiskt med tanke på hans tidigare uttalanden, men so be it.
Efter ca. 5-10 minuter satte det igång. Första tecknet för mig var en svag, lätt behaglig yrsel, och en mild känsla av tunghet i kroppen. Det kändes bra att röra på sig, så vi satte på en skiva och jag promenerade runt lite i lägenheten medan min kompis latade sig på soffan. Det var dags att gå ut på en cigarett tyckte vi. Väl därute blev ruset tydligare, och jag upplevde en svag känsla av dissociation, ett tillstånd jag hade eftertraktat en stund. Det kändes som om mitt medvetande fick lite friare tyglar från kroppen och mina sinnen kändes utvidgade, nästan bokstavligt. Bodyloaden förstärktes ytterligare, och jag ville helst inte stå, men när jag stod kändes det ändå bra att röra på sig. Hittils var det ett mycket behagligt surr.När vi kom in igen tyckte vi att det var dags att utforska hur DXM påverkade musik, då jag tyckte att jag hade läst i FAQen att en del tycker att dxm påverkar musiken ungefär på samma sätt som cannabis, medan andra tycker att det är
ungefär som cannabis, fast tvärtom. Det vill säga att musiken låter kallare, mindre inlevelsefull och nästan rent av obehaglig.
Min kompis tycktes höra till den första gruppen, medan jag verkade höra till den andra. Kompisen ville lyssna på reggae,
hiphop & annan lugn och trevlig musik och allting som spelades lät i mina öron obehagligt som fan, trots att jag gillar musiken i normala fall. På något märkligt vis lät det distorterat och onaturligt. Needless to say tyckte jag att det var väldigt negativt, i synnerhet eftersom musik är en väldigt viktig grej för mig och jag nästan alltid har musik på, om inte annat så i bakgrunden.
Efter en stunds musikalisk våldtäkt märkte jag att jag koncentrerade mig så hårt på musiken att omgivningen knappt märktes överhuvudtaget. Det var som om mitt medvetande hade övergivit min kropp och smultit ihop med musiken i en skum sorts trans. När jag kom ur "transen" märkte jag att stämningen som präglade musiken återfanns i allting annat också. Hela min verklighet var lite kallare än vanligt, nästan lite ödlelik på något märkligt vis.
Det var en fascinerande och mycket vacker sinnesstämning på sitt sätt, men inte helt igenom positiv eftersom jag hade väntat mig att värmen som fanns närvarande i alla andra rus jag hade upplevt skulle återfinnas här också. Men tji fick jag.
När första chocken hade lagt sig och jag började vänja mig vid det bisarra tillståndet blev det trevligt igen. Trevligt på ett lite melankoliskt sätt, ungefär på samma sätt som jag upplever att kvällspromenader när det regnar är trevliga. Inte så att man sitter med ett intensivt smil och fnittrar, utan mer nertonat och "klart" på något sätt. Sen började tyvärr sorbitolet och guaifesinet verka.
Jag fick en otrolig diarrhé, medan min kompis blev akut illamående. Vi fick lov att växla om några gånger på toaletten då jag tyvärr bara hade en toa i min dåvarande lägenhet, och för att inte gå på in på för mycket detaljer i det här
området nöjer jag mig med att säga it aint nuffin nice.
Efter kanske en timme av ständig plåga när våra magar var tömda, och återigen tömda tyckte vi att det blev dags att sätta på nattmössan. Gästsängen plockades fram och min kompis somnade mig veterligen nästan omedelbart. Det var dock lite annorlunda för mig.
Timme efter timme höll DXMet mig vaken. Hur jag än försökte sova kunde jag inte, och samtidigt upplevde jag en fasansfull, påträngande ångest som baserade sig på att jag undermedvetet trodde att jag skulle stanna i det här tillståndet förevigt + att jag verkligen kände att jag behövde sova trots att jag inte kunde. När klockan slog 7 hade dock ruset och min ångest lagt sig, och jag bestämde mig för att klä på mig och gå ut på en sista cigarett innan jag somnade.
Förutom musiken, magproblemen och min psykotiska slutspurt var det helt klart en mycket intressant upplevelse som jag definitivt inte ångrar, och senare t.o.m har upprepat med bättre resultat. Jag avundas er som har tillgång till ren dxm.
Over and out
/Shrap
