Quantum leap -> Oversoul

Jag är medveten om att jag är medveten.

Vad innebär det? Om jag inte var medveten om att jag var medveten, skulle jag "finnas" – det finns väl ingen som upplever det annars – ingen hemma? Är en robot medveten om att den existerar? Eller fejkupplever den? Är den död fast den verkar levande – en illusion – ett tomt skal?

Är inte det att vara medveten om att man är medveten en motsägelse – det går väl bara runt, den jagar sin egen svans, som en spegelbild i en spegelbild i en spegelbild i en oändlighet? Krävs det inte en referenspunkt?

Kan det därför vara något utomstående som betraktar medvetandet utifrån, bortom medvetandet? En betraktare som betraktar världen genom medvetandet? Betraktaren -> medvetandet -> världen. Världen skulle inte finnas utan medvetandet, medvetandet skulle inte finnas utan betraktaren. Precis som att du betraktar/är medvetandet, så betraktar/är betraktaren dig.

Eld kan inte bränna sig själv – man kan inte vända synen inåt för att se vad som är i bakgrunden, så man kan ju inte veta.

Men kan man bli den?

Ta klivet.

https://www.youtube.com/watch?v=-wapUAnWToQ

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Face of god' Earle31

Som barn tror jag inte man var medveten att man var medveten. Man bara var medveten om sin omgivning och alla känslor och sinnesintryck. Du reflekterade inte varför du var medveten, du bara existerade. Som nyfödd var man nog bara ett rent medvetande, inga tankar bara upplevelse av stimuli.
Jag läste en spännande bok en gång där det stod att vi inte är vårat medvetande. Att det bara är ett verktyg som vår översjäl använder för att blicka in i olika verkligheter. En slags ficklampa som lyser upp det annars mörka rummet.
Men som du skrev om Betraktaren -> medvetandet -> världen så krävs ju också en medvetenhet från betraktarens sida för att kunna betrakta något övht. Så medvetandet kanske är fundamentet till allt som finns och kan upplevas, även om man inte är medveten om det.

Jo, precis, man förstod nog inte vad medvetandet var för något. Men måste inte medvetandet, fundamentalt, vara medvetet att det är medvetet – annars skulle väl ingen vara hemma, som "lyser" upp det, som upplever det – är det medvetande då? Är inte upplevelse och (ett medvetet) medvetande odelbara? Som spädbarn upplever man väl ett "jag", att man är cirkelns mitt (kan det vara något gemensamt för allt som är medvetet?), fast man inte kommer ihåg något? Som när man får minnesluckor under fyllan, fast utan att däcka? Eller är man bara ett hav som rymmer intrycken utan någon utgångspunkt? Kan man se något utan någon utgångspunkt? Man kan väl bara vara det då, kan man uppleva och vara medveten om att man är intrycken?

Fast det är man väl i och för sig, utan hjärnan skulle inte intrycken existera, och man är hjärnan. Är världen i hjärnan, är det den som skapar den? Går vi runt i hjärnan när vi tror att vi går runt i världen, som i en slags virtuell verklighet? Men vi kan ju fortfarande dö, så vi måste ju existera fysiskt. Och intrycken finns ju inte utan hjärnan, så det kan inte vara ett intryck att man är hjärnan. Du är hjärnan, hjärnan är du. En sluten cirkel? Vad innebär det? Är vi egentligen den yttre världen och inre världen samtidigt? Är intrycken som kommer utifrån och de som kommer inifrån odelbara? Är medvetandet som vatten, som omsluter allt? Är vi alla "havet" som rymmer allt? Men att hjärnan har fått för sig att det finns något i hjärnan som inte tillhör "havet", som distanserar sig från "havet"?

Observerar det från sida, som något abstrakt. En tanke som observerar en tanke, i fantasin? Ett jag som betraktar sig själv? Är det inte illusion, en motsägelse? Man kan ju inte se in i sig själv. Är betraktaren en illusion? Är det en fantasi att vi har ett centrum, ett "jag"? Är medvetandet bara tomhet (som rymmer intryck) och intryck? Finns det en tänkare eller bara tankar? Tankar som föds ur tomheten, färdas i tomheten och dör ut i tomheten? Är det en tanken som upplever tanken, gör den synlig i fantasin? En tanke som pratar med sig själv? Som en slags personlighetsklyvning? Man kan väl tänka utan synliga tankar, när sinnet är tyst? Man hör väl inte sin röst hela tiden, det är väl inte den som styr, bara tar beslut som man inte alltid följer? Är det en tanke som tänker på en tanke som tänker på en tanke i oändligheten som ger näring till tänkaren, ett fantasiväsen? Skulle inte tänkaren och dess "låtsatsperspektiv" skulle dö ut, tyna bort i tomheten om inte tankarna tänkte på den hela tiden? Tankarna upprätthåller dess existens? Varför? För att den tror att den är den och är rädd för att dö? Som gör allt för att den inte ska dö?

Är tänkaren det förgångna, minnen? Måste den inte minnas att den finns för att inte försvinna, föra över stafettpinnen till nästa tanken som föder tänkaren? Föds tänkaren ur minnet hela tiden? Om den måste födas om och inte är något konstant, innebär det att det finns ett glapp, som gör att vi inte är tänkaren hela tiden, men att det går så snabbt så att det känns som att man är det? Som film, som består av en massa bilder efter varandra, frames, men som ser ut som något levande för att man växlar bild efter bild så snabbt? Kan man sakta ner, lugna sinnet och utöka glappet mellan varje tanke? Är det det som händer när man sover? Är det tänkaren som drömmer?

Uppstod tänkaren då vi började minnas psykologiska fenomen som det förgångna, och har fortsatt så hela tiden? Är tänkaren ett psykologiskt fenomen, bara något i psyket? Varför tror den då att den är något fysiskt? Att den är kroppen, medvetandet? Eller Känner den sig instängd i kroppen som i ett fängelse? Är det det som skapar "jag och kroppen"-mentaliteten? Man skiljer på jaget och kroppen, man är en person i personen, ett ego.

Är det jag som skriver det här, eller bara "mina" tankar? Är vi alla maskiner som tror att de är medvetna? Som är programmerade av naturen? Någonting är det ju som skapar illusionen i så fall. Har vi förväxlat det illusoriska jaget med medvetandet? Vem är det som styr egentligen? Kan man styra? Eller styrs man av sig själv, som en självgående robot, som tror att den styr?

Finns det en betraktare, i bakgrunden som betraktar utan att påverka? Måste den ha ett centrum, ett jag? Eller är våra intryck bara intryck i ett annat medvetande? Så kan det ju inte vara? Det tar ju aldrig slut i sådana fall? Eller är vi bara tomhet? Tomheten har ingen början och därför inget slut, oändligheten? Är vi oändligheten som är allt och inget på samma gång? Är betraktaren och det som det betraktar ett? Vad är det som skapar avståndet? Rumtiden? Är rumtiden en illusion? Är tiden en illusion?

Tar en robot in massor med sinnesintryck och upplever dem fast ändå inte? Är inte allt bara ettor och nollor för "dem", matematik, abstrakt? Lever de inte i en virtuell verklighet? Kan en robot uppleva alla sinnen i en helhet, holistiskt, eller måste den dela upp allting? Finns det en "kärna", där alla intryck samlas och bildar en helhet i ett ögonblick, eller är sinnet splittrat som plussar ihop alla sinnen till en summa? "Lever" de i nuet? Fattas det en dimension hos dem som vi har, som gör att de inte kan uppleva allt på samma gång, i ett ögonblick, i nuet?

Aj, nu fick jag ont i ögonen och huvudet.


Föreställer också att medvetandet är som ett slags ljus. Ljuset förutsätter att det finns ögon som ser det, annars skulle det inte vara ljus. Universum förutsätter att det finns sinnen som upplever det, annars skulle det inte vara universum. Medvetande förutsätter medvetande, annars skulle det inte vara medvetande.


Hmm... tror att jag tänkte så, men det kanske i framgick i trådstarten. Skulle medvetandet vara medvetandet om det inte var medvetet att det är medvetet?

Jag förväntar mig ett svar på alla mina frågor, Daniel.R. Nu kommer du inte undan. Är du med i leken, så får du leken tåla.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Oceanic feeling' Earle31

Lite fler frågor till dig, Daniel.R:

Har tänkaren satt sig i förarsätet och tagit över ditt medvetande? Hur kan man se/höra sina tankar överhuvudet taget om du är dem? Ögonen kan ju inte se inåt, öronen kan inte höra sig själva, men du kan se/höra tankar, som att de vore framför dig, eller att någon bakom dig pratade med dig. De kommer ur dig, och går tillbaka till dig. Hur kan de gå ut ur dig? Är de inte inom dig? Kan de flyga ut ur dig och in i dig? Att prata med sig sig själva verbalt är en sak, men att höra sig själv när man är tyst är en annan. Är det inte konstigt att de kommer och går av sig själv, om du är tänkaren? Vart försvinner de, varför glömmer vi bort dem?

Är tänkaren bara en idé, som har börjat leva av sig själv? Som Frankenstein? Först så måste man designa, skissa, förbereda, bygga honom. Är det det som händer när vi blir uppfostrade, försöker lära oss vårt namn? Är det förberedelsen inför tänkaren? För att Frankenstein ska börja leva behövs det en jumpstart, gnista, en injektion av energi. Vad var startskottet till idén/tänkaren i så fall? Var det en mindblow-upplevelse? Eller en skamfull upplevelse, aja baja, fy, gör inte så, som satte sina spår, ett trauma? Rädsla för att göra något fel, inte vara som alla andra, rätta sig i ledet så att säga? Inte få skäll? Är det därför tänkaren är så dömande? Blev man hjärntvättad?

Namnet, som får skäll, blir ens riktiga jag, men namnet är ju bara något ytligt, det är inte det beskrivna, det är inte du. Är det något intränat som drivs av skamkänslan, som gör att man är rädd för att göra bort sig, för att då får man skäll? Om inte av någon annan så av sig själv. Är det ett sätt att överleva? Man är ju oftast rädd och nervös att man ska göra bort sig i förväg, som när man ska tala inför folk. Tror tänkaren att man skulle gå under annars? Man ser ett scenario i huvudet i förväg om vad som ska hända. Om man inte gör det så är man ju inte förberedd, men kan man se in i framtiden? Kan det vara så att oftast kan man förutse vad som kommer att hända, och därför tror man att man alltid kan det? Man glömmer snabbt vad man förutsåg om det inte blev så som man förutsåg det. Skyller man inte på någon annan då, på yttre omständigheter, att man hade otur, att det kunde jag inte veta?

Innebär det att tänkaren/egot kräver energi för att finnas, som snyltar på din energi, som en parasit? Som göder sig själv genom att tänka hur viktigt och bra det är? Hur farligt det är att leva utan det, i det okända? För att tänkaren vet ju vad som kommer att hända i framtiden, tror den. Och vad som har hänt i det förgångna, men det är också bara något den tror, då minnet inte är händelsen, man kan inte lagra minnet utan att komprimera det, förvränga det. Det får inte plats i minnet annars. Det är bara en händelse som man har tagit kort på, det fattas dimensioner. Man kan inte uppleva händelsen igen på riktigt.

Är det därför vi är så slutkörda mentalt i dagens samhälle? Är det därför folk blir deprimerade, för att de lever i det förgångna hela tiden, i sina tankar, som tänkaren? Är det tänkaren som tänker tillbaka? Är det därför tankar snurrar så snabbt ibland, för att tänkaren tänker på sig själv, som leder till att den förstärker sig själv? Är det därför vi tycker om att tänka på oss själva, för att det ger näring till vårt ego, tänkaren, vår självmedvetenhet, som är illusoriskt, som kräver energi för att inte svälta och tyna bort?

Vart kommer idén ifrån, i såna fall? Kommer vi på den själv eller är det någon som lär oss den? Är det en idé som våra föräldrar för vidare som en tradition, som tillhör uppfostran? Man får ett namn, en identitet, som skapar jaget? Man lär sig sitt namn väldigt snabbt. Är namnet en symbol för tänkaren? Tror man inte att man är bakom ögonen någonstans och att man är i kroppen, istället för att man är den? Är inte det en motsättning, allt hänger väl ihop? Du, dina tankar, ditt medvetande, skulle inte finnas utan din kropp. Du är kroppen och kroppen är du, ni är odelbara. Varför delar vi då på oss? Vad är det som gör skillnad på kropp och psyke? Som att själen vore något psykiskt, utanför kroppen. Varför tror den att den kan överleva utan kroppen? Är det en vanföreställning?

Är jaget, tänkaren, en psykos?

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Neuroleptika åt alla' Earle31

Haha, herrejävlar. Jag kan omöjligt svara på alla frågor dels för att jag inte kan säga att jag vet svaret på något och för det andra så var det ungefär 100 frågor.
Men jag läste igenom allt och kan ju skriva lite av mina tankar som kanske svarar på dina frågor. Jag påstår inte att det finns sanning i nått jag skriver men såhär tänker och resonerar jag just nu.

Du är medvetandet vare sig du vill eller inte. Det finns alltid i bakgrunden var du än gör då det är fundamentet till hela existensen. Jag tror att när man var spädbarn så hade man inget jag men du hade fundamentet till att skapa ett jag, just medvetandet.

Jaget är bara en ackumulation av alla erfarenheter du har varit med om i livet och är därför kopplat till ditt minne. Det jaget du har idag är en slags psykisk organism som har vuxit till sig med hjälp av näringen (erfarenheter) du har fått utifrån. Du är en reflektion av din omgivning och dina erfarenheter och i sin tur är omgivningen en reflektion av ditt jag. Som en slags rundgång.
Det finns ju barn som har vuxit upp bland djur och där djuren uppfostrat dem som deras egna.
Dessa barn beter sig exakt som djuren de har vuxit upp med och det visar ju att man bara en produkt och en reflektion av sina erfarenheter och sin omgivning. Då kan man ju börja undra vad är en människa egentligen är kapabel till om vi tex blev uppfostrade av högt intelligenta varelser.

Tänk dig att du var en människa som inte kunde skapa minnen. Du skulle fortfarande vara medveten om din omgivning och uppleva alla känslor och sinnesintryck men du skulle aldrig kunna skapa ett jag. Tänka skulle du säkert göra men aldrig någonsin ha en kontinuerlig tankeström. Du skulle helt enkelt vara jävligt lost. Precis som spädbarn verkar vara
Bakom detta jaget finns alltså något större.. Just den medvetenhet och vakenheten som fanns där när du var spädbarn och kanske innan det tom. Tänk dig också ett medvetande som upplevt allt som går att uppleva och har minnet kvar av alla dess existenser, det jaget skulle vara så enormt mångfacetterat att reflektionen av dess inre skulle kunna vara källan bakom hela hela universum.

Jag tror inte Jaget är en illusion. Det är något som växer naturligt från medvetandet med hjälp av erfarenheter och har sin uppgift med att bearbeta och förstå den världen vi har utanför oss. Om man tänker en människas psyke som en lök så är jaget det yttre lagret av löken, närmast den yttre verkligheten du upplever. Du kan bryta ner ditt jag med hjälp av diverse droger och andra erfarenheter men det enda som kommer hända är att det byggs upp igen till en liknande konstruktion.

Jag vet inte om en människa är sin hjärna. Jaget kanske är en konstruktion som växer i hjärnan men om medvetandet är fundamentet till existensen så kanske hjärnan bara en slags antenn för detta medvetande, vilket är en ganska vanlig tanke. När en människa dör så försvinner ju inte hjärnan . Det är bara livsenergin/själen/medvetandet/anden som lämnar kroppen. Precis som när en människa är medvetslös, hela kroppen är intakt och är fullt kapabel att hushålla ett medvetande men medvetandet är inte längre närvarande av någon anledning.

Man har ju ett val att inte tänka. Du som medveten varelse väljer vad du tänker på och om du har en tanke kan du välja att tänka den om och om igen. Vissa tankar kommer från ingenstans men är oftast sammankopplat med något du upplever i nuet som påminner om något du varit med om innan. Du som medvetande lyser på olika tankar som redan finns och kan välja och vraka. Man är inte sina tankar även om jaget kan känna sig hotat och köra på med massor av negativitet och då kan man lätt gå i fällan att tro på dessa tankar. Det är din uppgift som ett medvetande att lugna dessa tankar. Du är en som en fåraherde som måste samla ihop sina får och inte låta det uppstå kaos.

Många lever bara genom sitt jag och tror att det är det enda som existerar. Det är nog ganska farligt för det är inte jagets uppgift att ha hela kontrollen så att säga. Du låter jaget bli en tyrann och tänker sönder dig själv. Du lyssnar på varje tanke som jaget ger dig och tror på det. Detta gör nog många människor väldigt slutkörda mentalt då dom inte vet sin sanna natur och kanske också upplever att livet är väldigt på ytan. Du flyger runt som en vante för vinden när du försöker passa in i alla sociala sammanhang och trender och känner kanske en otrygghet och stress som du inte riktigt kan förstå varför den existerar.

lite out of topic men.
Jag tror hela den mänskliga existensen består av: tankar, symboler och känslor. Man kan också säga Mind, body, spirit eller fadern, sonen och den heliga anden. Om du kommer på något som är utanför denna trio så var mig gäst Jag har då inte lyckats med det. Det vi håller på med här är bara massor av tankar och det kan man bli trött av. Så då kan man behöva gå ut och känna friskluften och kolla på blommor och träd osv. Då har man har balans i dessa tre.

Sant. Brukar ta en tur på min långbord emellanåt. Eller gå ner till vattnet, andas in den friska luften och bara vara (och läsa flashback-inlägg, och kanske svara lite också). Har inte läst din text, är för hungrig för att koncentrerar mig. Återkommer, min vän.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Inte just nu' Earle31