Tror inte jag vill bli mamma...

Jag är mycket feminin och traditionell av mig och familj med man och 2 barn har alltid stått på toppen av min prioriteringslista, redan som barn visste jag att jag ville skaffa man och 2 st barn.

Senaste tiden har min syn på barn förändrats radikalt, mer och mer känner jag att de flesta säger att föäldraskap är så kul bara för att de vet att man förväntas säga det, mer och mer känner jag att föräldraskap skulle beskrivas helt annorlunda om folk var helt ärliga och inte brydde sig om vad andra skulle tycka och tänka om en.

Min man känner varken eller, vill jag ha barn så är han med på det och vill jag inte ha det så känner han inte behov av föräldraskap. Vårt liv ihop är underbart, vi har tid för att ge varandra uppmärksamhet, vi har spännande gemensamma intressen, sexlivet är på topp, vi reser mycket, vi utvecklar oss själva och gör vad vi finner intressant.

Vad säger ni, är föräldraskap verkligen så spännande som den vackra beskrivningen eller kan livet bli lika spännande och kanske t.o.m. mer spännande utan barn? Hade varit lättare om min man gillade/ogillade barn. När han är så neutral är det helt upp till mig och jag har börjat tveka stort på att jag nånsin vill bli mamma.

Om inte din man vill ha barn så kan inte du vilja det heller. Det är ett stort och allvarligt åtagande som kräver ambition och övertygelse från båda parter. Det är det egentliga problemet för din del. Tycker inte att du ska överdriva konsekvensen angående dina egna känslor inför situationen. Det vill säga, du behöver inte ompröva din "livsideologi" bara för att din man är likgiltig.

jag är kille och kommer aldrig skaffa barn , jag vill ha min frihet att leva det liv jag vill och då går barn bort lätt . vetat och känt detta sedan jag va mycket liten

Då har du säkert genomgått vasektomi, eller hur?

Säkert jätteroligt att få barn om man nu verkligen vill ha barn, men alla är nog inte lika pigga på allt jobb. Inte med ungarna, men att tiden för ungarna efter jobb, restid, dagis, skola inte blir så stor som man som förälder lär önska.

Att skänka bort ungarna till att formas efter samhällets normer är väl inte alltid det lyckligaste kanske, om man nu inte verkligen tycker om kulturen fullt ut själv då och tycker att allt är som det ska. Men kan man hitta en väg runt det på något sätt, så absolut... Fast ungar är nog inget för mig ändå så är nog inte rätt att svara. Men med rätt kvinna, där livet leker och där omständigheter och allt känns rätt, vem vet.

Så länge som du är osäker kan du lika gärna strunta i att skaffa barn.
Barn är fruktansvärt mycket arbete 24 / 7. Obetalt arbete dessutom.
Barn ger tillbaka i form av personlig utveckling, kärlek och familjeliv.

Vill man inte ha barn ska man inte skaffa dem och livet kan bli lika roligt ändå. Det blir vad man gör det till. Att skaffa barn bara för att gör verken barn eller föräldrar lyckliga.

Du kommer aldrig förstå hur jobbigt det är att ha barn, eller hur underbart det kan vara, innan du faktiskt provat själv. Det säger jag inte för att skriva dig på näsan, det är en sån där grej som jag tror alla föräldrar upplevt och insett. Man hade inte en jävla susning om vad det faktiskt skulle innebära.

Människan är skapt för att fortplanta sig, så du kommer att vara redo när barnet ploppar ut. Men om du värdesätter allt det där du räknade upp nu, och endast väger det mot att normen är att "man ska väl ha barn", så är mitt råd att inte skaffa barn. Allt det där åker troligen i papperskorgen samma dag du trycker ut ungen. Från den dagen kommer du behöva bygga upp ditt liv på helt andra grejer. Eller separera och leva som du gjorde förut fast nu varannan vecka + ångesten att du inte har barnen hos dig halva tiden.

Tänk på att det föds ca 110.000 barn varje år. Samtidigt separerar föräldrarna till ca 50.000 barn varje år (källa: SCB). Så det är fifty-fifty om du kommer orka hålla ihop familjen.

Jag har två barn, 3 och 5 år. Sista året har varit riktigt tufft. Har lite tappat bort mig själv. Mina behov blir dåligt uppfyllda. Så även om jag älskar de två över allt annat, så är de också något av det värsta som har hänt mig. Jättekluvet och svårt att förklara.

En till reflektion till TS:
Det är inte barn eller ej som kommer göra att ditt liv är/blir/var bra. Utan det är hur du väljer att förhålla dig till ditt liv, hur du tänker om dina omständigheter, som avgör hur väl du trivs med livet.

Skaffar du barn och ångrar dig och tänker mkt på det, kommer du vara olycklig.
Skaffar du INTE barn och tänker mkt på hur det kunde ha blivit, kommer du vara olycklig.

Nyckeln är nog att göra ett val, motivera det valet, och sedan inte tänka så mkt mer på den saken.

Problemet är väl som förälder har man ju liksom tappat det där som var innan och kan väl egentligen inte riktigt uttala sig om det... Samma tvärtom... en som aldrig varit förälder har ju svårt att se hur det är att vara förälder osv...

Men jag tror (utan att vet ett smack egentligen) att dom som inte skaffar sig barn (men har full möjlighet att göra det) ångrar sig då och då... dom som skaffar/har barn ångrar sig inte...

Förstod aldrig det dära med vilkorslös kärlek (var bara ett meningslöst ord som folk med barn slängde runt sig)... detta är förstod jag enbart efter barn...

Spänning... det är två typer av spänning antar jag, man kan göra sjukt spännande saker med barn också vill jag lova...

Innan jag blev pappa var jag också "neutral", var väl inte så positiv till barn men händer det så händer det liksom... Det kan också vara ett annat tecken att han vill att du skall bestämma dig, han kanske inte vill ha barn med dig om inte du bestämt dig...

Hur gammal är du?

Jag har precis fått mitt första barn (2015) och det är bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Vill redan ha fler och just nu känner jag att jag aldrig vill göra annat än att vara hemma med mina barn. Det är helt fantastiskt och alldeles underbart. Min man känner likadant (men vill dock vänta lite till innan vi skaffar en tvåa).

Jag har inte varit speciellt barnkär innan, har knappt haft kontakt med bebisar eller barn och hade aldrig bytt en blöja. Under graviditeten var jag orolig över hur jag skulle klara av att bli mamma. Men det har varit lättare och roligare än jag trodde vad möjligt.