Finns det något som både är och inte är samtidigt?

Finns det något faktiskt tillstånd i universum mellan existens och icke-existens? Jämför med Schrödingers katt-experiment som visar på en tolkning om att saker kan vara i två tillstånd samtidigt. En slags superpositionsexistens. Vad skulle det kunna vara i sådana fall? Jag har funderat men har inte kommit fram till att det skulle kunna finnas någonting sådant än.

Om det finns något sådant som existerar i vår värld, var befinner det sig och i vilken form?

Universum är platt och böjt.
Böjt i platt.
Ja, böjt i platt är mitt svar.
Platt överallt.
Böjt överallt.
Fast det är egentligen bara platt.
Och böjt.

Ljuset?
Partikel och/eller våglängd.

Man kan ju använda sig av ett relationellt perspektiv också. Istället för att se saker o ting utifrån identitetslagen och (därmed också) motsägelselagen (och det uteslutna tredje), vilket skapar vår identitetslogik som vi är vana vid, så kan man försöka skapa en "relationslogik". Det kanske låter lite flummigt, men det går ut på att man inte ska se "någonting" och "ingenting" som uteslutande varandra utan tvärtom se det så att "någonting" och "ingenting" skapar varandra. De förutsätter så att säga varandra.

Chang Tung-sun har skrivit rätt intressant om detta. Men, som jag förstår det, menade han att det kinesiska språket bygger på en helt annan logik än västerländska språk. Den sats- och predikatslogik som vi i västvärlden finner så universell och allmängiltig gäller, enligt Chang Tung-sun, inte i Kina och deras sätt att tänka.

Så för att "att vara" ska vara meningsfullt så måste det också innehålla "att inte vara". Existens och icke-existens är samma sak, lite som Herakleitos hävdade att vägen upp och vägen ned är densamma.

Det är i varje fall ett sätt att se på saken.

Takyonen. Den här "partikeln" lär ha egenskapen att kunna försvinna innan den uppstår.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Takyon

Ett resonemang om ingenting

Om vi pratar om Schrödingers experiment så syftar det på lösningar till vågekvationen som är en kvantmekanisk modell för att beskriva tillståndet för ett system. Det kan gälla exempelvis en partikels plats i rummet. En tolkning som följer är att partikeln både är och inte är på en plats tills man har mätt. Precis då kan man säga att den var precis på den platsen vid mättillfället.

Vi kan ta det till sin spets och säga att allting både är och inte är tills vi har observerat om det är eller inte är.

Spännande, kan du utveckla? Resonemanget är väl, även om det handlar om ingenting?

Om det som uppfattas som meningsfullt är fel då? Att vi förutsätter att "att vara" måste medföra att "inte vara". Det finns väl egentligen ingen anledning att ha motpolen om man har den ena av dem?

Väldigt meta, men är inte existensens eget vara, ett fall av att vara och inte vara samtidigt? Fram tills att vi bestämt vilket sanningsvärde påståendet "... existerar" ska ha, vad har "... existerar" för sanningsvärde? Är det obestämt eller existerar det och existerar det inte samtidigt? Är det kanske till och med så att det tillstånd som vi normalt kallar för obestämt är detsamma som tillståndet att existera och inte existera samtidigt?

Är något till 100% bestämt på riktigt?
Nej.
Allt är beskrivningar.
Vilket aldrig är det det är.
En beskrivning kan aldrig bli det det beskriver.

Bara genom att vara.
Utan beskrivning.

Vi beskriver fysiken.
Och fysiken beskriver oss.

Menar du att det är viktigt att hålla isär på vilket sätt saker är?

Något kan existera i en abstraktion, exempelvis en matematisk modell och något kan existera i världen, exempelvis en stol. Varat i abstraktionen är inte varat i världen.

Fel enligt vilka kriterier?

Hur menar du att det skulle vara meningsfullt att tala om "att vara" om vi inte har "inte vara"? Det låter lika meningslöst som att tala om höger om vi inte kan tänka oss ett vänster. Jag skulle inte ha någon aning om vilket håll höger är om jag inte kunde förstå dess motsats.

Även om du skulle kritisera de två motpolerna, hävda att bara den ena är nödvändig eller finns, så förutsätter du i diskussionen att motpolerna finns där; annars skulle vi inte ha någonting att diskutera om. Det skulle vara tyst. Det frånvarande gör sig bara gällande när det finns närvarande.