Föräldrars skyldigheter åt sina barn, respektive barnbarn?

Jag antar att de flesta skriver under på att föräldrar har vissa skyldigheter åt sina barn. Nöjet att tillverka ett barn har så att säga ett pris som betalas senare.

Men vilka skyldigheter är det föräldrarna har? Vad är alltså det minsta som ett barn har rätt att "kräva" från sina föräldrar? Om barn nu kan kräva något alls, eller om de enbart ska vara tacksam för att "ha fått liv"?

Försvinner förälderns skyldighet mot barnen vid någon viss ålder tycker ni (och varför just då), eller kanske under vissa omständigheter? T.ex. om barnet / tonåringen visar stor respektlöshet mot föräldern eller sviker föräldern på något särskilt allvarligt vis?

Har far- och morföräldrar några som helst skyldigheter mot sina barnbarn, eller är det enbart mot sina egna barn man har skyldigheter? Varför har man mindre skyldigheter mot sina barnbarn, om man nu har det?

Vad är era tankar om det ovan?

Jag tycker nog att skyldigheterna upphör när barnet blir vuxen, dvs runtomkring myndighetsåldern eller något senare.

En god, kärleksfull förälder vill finnas till för sina barn längre än så. Men mer, skulle jag vilja påstå, som ett bollplank och en vägledare när det efterfrågas, och möjligtvis en sista räddning, än som någon som konstant ska erbjuda tjänster och hjälp i vardagen. (Det finns alltså en distinktion mellan att uppfylla sina skyldigheter, bare minimum, eller att vara god och kärleksfull, det senare är något barnet bör vara tacksam över).

Jag tycker inte att mor och farföräldrar har skyldigheter gentemot barnbarnen, annat än möjligtvis om de uppfostrat en ansvarslös knäppgök som barnbarnen far illa hos. Då kan jag väl tycka att mor eller farföräldrar har ett ansvar för att städa upp sitt eget misstag i form av att se till att barnbarnet får hjälp, t.ex socanmälan om man inte själv vill ta sig an det.

en föräldrar har fram till myndighetsåldern och i vissa fall lite längre (etc för gymnasieelever)skyldighet att tillhandahålla husrum, mat, kläder åt sitt barn.
dessutom har föräldern skyldighet att lära/träna sitt barn till att klara sig själv som vuxen vilket innebär att se till att barnet får ta mer och mer ansvar för olika saker så att denne kan leva självständigt som vuxen. föräldrarna har även skyldighet att lära barnen regler och konsekvenser av att bryta mot regler.
ingen skyldighet mot barnbarnen.

skyldigheten kvarstår oavsett barnets agerande. ibland kan valet bli att föräldern får hjälp att lära barnet gott uppförande av tex myndigheter.

Detta borde min far läsa som inte brydde sig om mig under min uppväxt skyldigheterna som nämns tror jag många tar för givet, men fan, ni som har båda föräldrar, unga som gamla, tavara på dem. Hade gjort allt för att ha båda mina under hela uppväxten!

Att du blandar två frågor.

Jag anser att barn har allt att kunna kräva av sina föräldrar egentligen. Allt grundläggande som omvårdnad och fostran. Det innebär att föräldrar måste kunna sätta barnen före sig själv. Barn föds inte färdiga och har inte valt livet, därför får föräldrarna ge sina barn bästa förutsättningarna för att de ska kunna ge sig ut i vuxenlivet rustat bäst möjligt. Det innebär emotionellt, fysiskt samt kunskapsnivån.

Som vuxen enligt lagen anser jag att barn inte längre har något de kan kräva, bortsett från egendom och värdesaker som är barnets, men det vore mig moraliskt främmande att överge mina barn bara för att de fyllt vuxna enligt nu rådande lag.

Barnbarn anser jag inte kan kräva något alls, men jag skulle finna det mycket sorgligt om det enda som betydde något i samhället är vad man har rätt att kräva. En nära relation till familj och vänner som är positiv kan betyda långt mycket mer och ge långt mycket mer än vad någon krona i månaden kan göra.

När mina barn är vuxna räknar jag med att finnas där om de vill och behöver, men jag hoppas de ska ha fått tillräckligt med kunskaper och trygghet i att göra vad de vill med sitt liv. Jag vill inte pressa de in i något utan uppmuntrar de att vara sig själva. I det kommer jag alltid stötta dom.