Våra barn förstörs av västvärldens övertro på att de främst ska umgås med jämnåriga

Det är argumentet från utvecklingspsykologen Gordon Neufeld, som har forskat på barns utveckling och arbetat med barn och unga med problem i decennier. Utifrån mina egna erfarenheter som barn, ungdom och vuxen, och med andras barn, är jag övertygad om att han har rätt.
Forskningen handlar om hur barnens känslomässiga band påverkar deras förmåga att ta till sig utbildning och uppfostran, och hur det påverkar deras vilja att lyda och vara till lags. Som vuxna, mogna människor har vi ansvaret att upprätthålla och värna dessa band, genom att respektera den tillit våra barn ger oss och ge ovillkorlig kärlek tillbaka.

Jag kan inte på något bra vis sammanfatta hans argument och förklarningar, utan hänvisar till denna föreläsningen (dryga timmen lång): https://www.youtube.com/watch?v=UlMkWJY5T_w

Problem i denna relationen kan leda till många av problemen våra ungdomar upplever, som mobbning, ungdomsgäng, missbruk, depression och uppmärksamhetsbesvär.

Jag diskuterar gärna argument för/mot hans synpunkter i denna tråden.

För er som är intresserade i en fördjupning har han även skrivit en mycket intressant bok: http://www.adlibris.com/se/bok/vaga-...-9789185327553 (finns på svenska bibliotek)

Så, förväntar du dig att vi ska titta igenom en timmes video bara för att någon på internet säger det?

Menmen, låt säga att det stämmer, hur skulle en samhällsomfattande implementering av dessa idéer gå till?

Jag svarar främst på din titel till tråden, som var bra. Övrigt i inlägget fann jag överflödigt.

Ja, det stämmer att det är destruktivt och osunt att unga ska umgås med och formas av andra korkade unga.

Det finns en bra bok om ämnet och vad det leder till: Flugornas herre.

Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att relationen barn/vuxna är rätt dålig i många fall. Nu vet alla vuxna att det är gott om pedofiler på nätet. Men varför är det så otroligt svårt att tala om detta med sina barn?

ligger absolut något i resonemanget,
barn/ungdomar med begränsat umgänge, frivilligt el inte, till vuxna/mogna missar rejält med intellektuell stimulans på alla områden som är svår att ta igen,

kolla bara på wt generationen som fastnat i barn/tonårs stadiet...

Samtidigt är barn väldigt lite själva utan vuxeninblandning och program idag. Stora flockar med exakt jämnåriga som är förvirrade och rädda som föses runt av några vuxna, det känns inte som den optimala utvecklingen för det som en gång var savannens smartaste och segaste jägare.

Vilka är argumenten? Barn och ungdomar har i alla tider föredragit att umgås med barn och ungdomar. Vad är problemet med det?

Berätta för oss om den här unika forskningen...

Barn och ungdom har INTE i alla tider först och främst umgåtts med andra barn och ungdomar. Det fenomenet växte fram efter 2. världskriget och gav upphov till bland annat hippie-rörelsen.

Jag vill diskutera vetenskapsmannen Gordon Neufelds teorier om detta, därför länkar jag till den föreläsningen som ger den bästa bilden av dessa. Börja gärna med att kolla de första 10 min för att se om det verkar vettigt eller inte.

Denna artikeln om hur barn anknyter till sina föräldrar/vårdnadshavande berättar om grunden som forskningen bygger på: http://chedva.org/2012/12/11/the-six-attachment-roots/

Här finns ett litet sammandrag av vad boken (och föreläsningen) handlar om: http://www.ncregister.com/blog/jenni...er-orientation

Fram till en viss tidpunkt så deltog man som barn i arbetslivet i hemmet (även utanför hemmet) i den mån man kunde. Skolplikten var inte heller lika lång...vilket med andra ord hade sin förklaring.

Självklart så får man anta att barn som arbetar bland vuxna också spenderar tid med vuxna människor.

När vi rör oss framåt i tidsskalan så minskar fattigdomen, barnarbete minskar och skolplikten blir mer betydande.

Det betyder sannolikt att barn/ungdomar rent generellt får mer "tid" över" och av sannolikt naturliga orsaker så tenderar då barn och ungdomar att umgås med likasinnade under den tiden.

Vad är så kontroversiellt med det?

OM det är så kontroversiellt så borde du kunna beskriva fenomenet i några välfunna meningar. ALLT som är helt uppenbart brukar också kunna presenteras lätt på ett trovärdigt sätt.

Det är väl hyfsat relativt. En unge som har alkisföräldrar har det nog bättre tillsammans med andra barn .

Sen är det väl så att västvärldens föräldrar faktiskt inte har tid att hänga med barnen när de ska genomföra sitt självförverkligande.

Det där med alkisföräldrar är också hyfsat relativt. Jag hade stark anknytning med en alkoholist i släkten som barn. Han gav mej tid och lyssnade på mej när alla andra vuxna bara försökte "lösa problem". Denna alkoholist är orsaken till att jag är en frisk vuxen idag.

Vilka andra psykiska sjukdomar gör att en 8-åring är en bättre kontakt? Depression? Utbrändhet? ADHD? ADD? Autism?

Om en vuxen är ärlig med sina egna svagheter blir dessa svagheter en styrka.
Min pappa lärde mig preussisk ordning och diciplin. Hans bror lärde mig älska människor och hur man är empatisk och bemöter människor. Gissa vem som var alkoholist, vem jag lärt mig mest av och vem jag saknar nu när bägge är döda?

Vuxna är stofiler om jag skaffar barn ska dom få klara sig själva och lära sig att inte vara beroende utav någon