Alkoholist i familjen?

Jag råkade ha världens bästa och snällaste farfar, Han är tyvärr inte med oss längre men han var en alkoholist. Detta fattade inte jag fören jag var runt 12-15 år. Han jobbade och hade fullt upp med att bygga och komma på sina idéer. Han var riktigt smart när det kom till att skapa saker såsom hemmagjorda motordrivna saker till mig när jag var mindre av bland annat en motorsåg. Han byggde tex sitt hus och garage osv. En riktigt händig gubbe som aldrig sa nej eller någonsin var arg. Men bakom allt detta så fanns det en annan människa, En alkoholist. Så fort han fick sitt bidrag betalade han räkningarna sen köpte han ''mat'' en månad framöver.

Anledningen till att jag skriver ''mat'' är för att han ville ju såklart komma undan så billigt som möjligt genom att köpa tex filmjölk, bröd och frysmat. Därefter spendera han alla andra kronor på sprit. Jag minns att mina föräldrar inte ville att jag skulle vara där ute efter den 20onde för då var han full hela tiden tills spriten och pengarna tog slut.

Jag kan än idag inte fatta varför han har druckit så fort han kunde. Han älskade verkligen allt när han inte var full, Han ville alltid hjälpa mig om jag tex ville bygga en egen fågelholk eller göra någon ny motordriven hemmabygge, Precis som man ville som liten. Detta tyckte han verkligen om och ägnade hela sin nyktra tid åt umgås med mig ute på landet. Hur vi alltid gick och fiskade tillsammans, Eller hur han hjälpte mig hur jag skulle köra min första cross.

Men ju mer tiden går, Ju mer ser jag hur saker och ting går åt hel fel riktning, Alkoholen betyder nu mer för han än vad familjen gör, Alkoholen först och familjen sen. Jag märker för varje dag hur saker förfaller, Garaget ruttnar, Huset ruttnar, Gården växer igen. Sen kommer snön. Det enda jag ser är hur min farfar sitter i sin soffa i vardagsrummet med en väska fylld med whisky under bordet. Går jag ut så ser jag bara fotspår i den tjocka snön som leder till busshållplatsen där han pendlade mellan hemmet och systembolaget.

Från att vara det där perfekta stället för ett barn att växa upp i håller nu på att förfalla totalt. Det finns inte plats för någonting i hela huset. Vart man än kollar så hittar man stora sopsäckar med whiskyflaskor och ölburkar.

Våren kommer nu och efter alla dessa år när han inte orkat ta hand om huset, trädgården osv utan det enda intressanta i livet är spriten så fattar jag nu att han är en alkoholist.
Garaget som en gång var fint och väl underhållet har nu taket fallit in på, Det är vattenskador överallt och tegelpannor fattas. Samma sak med huset. Plankor ruttnar, tegelpannor fattas och trädgården växer igen. Jag som var ung på den tiden ville hjälpa till men jag kunde inte, Vad ska en 14 åring göra när ens farfars alkoholmissbruk har tagit alla hans krafter. Jag hade ingen aning om vad jag kunde göra så jag blundade blint för allt man såg.

Såklart så var min farfar lika snäll och hjälpsam när han inte hade tillgång till alkoholen. Minns hur han brukade köpa bullar och läsk när han visste att jag skulle komma så vi kunde sitta i vårsolen och fika tillsammans. Men denna fina farfar tonade bort helt när det fanns tillgång till alkohol. Han blev en helt annan person, som säkert satt sina spår i mig på den tiden. Fan ta alkoholen? Varför skulle han förstöra sitt liv på det sättet..

Detta har hållit på enda sedan min far var liten. Men inget kunde få honom att sluta dricka. Alkoholen gick före allt.
Min eviga fråga är hur kan alkoholen ha så här stor mening i en alkoholists liv? Vad är det som får en att alltid dricka föra allt annat. Folk säger att det kan ha med barndom eller uppväxt att göra men det tror jag inte en sekund på, Jag tror inte på att som nykter går man runt och mår dåligt och tänker på sin dåliga uppväxt hela tiden tills man får i sig alkohol, för då försvinner alla dessa tankar direkt? Det låter inte troligt bara.


Har ni också vuxit upp i en sådan miljö? Eller har haft någon i familjen som varit alkoholist så dela med er gärna.

Nuförtiden så mår jag bra och det är Hakuna Matata. Satt bara här ikväll och tänkte tillbaka på min käre farfar.

Växte upp med en far som var alkoholist. Var så ung när jag slets ifrån honom, så minns inte hur hans drickande påverkade mig. Såg ju honom aldrig nykter. Minns att han bara satt i köket och drack l och målade för sig själv. Ingen vidare bra farsa.

Min pappa är alkoholist. Just nu har vi inte pratat med varandra sen nyårsnatten, då han ringde, full som en kastrull, för att önska mig ett gott nytt år.

Vilket, från typ vilken människa som helsts perspektiv ser ut som ett rimligt händelseförlopp en nyårsafton, men i mitt fall - som sen jag flyttade hemifrån fått stå ut med hans fylletelefonsamtal - var att passera en gräns jag satt. Jag sa "gott nytt år pappa, men du vet att jag inte vill prata med dig på telefon då du är full, så ha en fin kväll och så hörs vi imorgon."

Efter det ringde pappa mig 45 gånger. Och när jag inte svarade skickade han hatfulla sms till runt fem på morgonen. För det är så han gör när han blir full; han blir ett sadistiskt as som vill berätta för en vad man gör fel. "Felen" jag gjort har varierat genom åren men den gemensamma nämnaren är att jag är sämst och bör få veta det. Denna tradition har vi haft sen jag var 18 och flyttade hemifrån. Innan dess skedde dessa konfrontationer face to face, från att jag var typ tio och lärde mig märka när det slog över och fyllosadisten tog över, så jag tog konfrontationerna då för att skydda mina småsystrar.

Tror inte de förstod hur illa det var förrän jag flyttade hemifrån, faktiskt. För han sköter sitt jobb, är nykter fem dagar av sju, men efter 17 på en fredag... Då super han. Om han inte har min lillebror hos sig då. Att han ska förlora den delade vårdnaden om min lillebror gör att han håller sig någorlunda stången numer.

Det är det värsta med hans drickande. Att jag har en lillebror som jag vet kommer göra samma resa som jag, och se hur snabbt han märker om pappa är full eller inte. Han är 10 och har redan lärt sig att hålla sig undan vid minsta tecken på fylla.

Och det finns liksom inget man kan göra. Jag har konfronterat honom dagen efter varje fylla sen jag var typ 13. Mina systrar har konfronterat honom. Hans vänner har droppat bort (för han är inte bara ett as mot sina barn när han dricker, utan sina vänner med), hans relationer har spruckit och jag undrar liksom hur illa det måste bli innan han kommer till insikt. OM han kommer till insikt.

Han har erkänt att han är alkoholist, men han visar inga tecken på att vilja sluta dricka. Och jag föraktar honom så jävla mycket för det. Att det är en sjukdom tror jag inte på en sekund, när ha kan hålla sig nykter nog under veckorna. Det är val han tar. Och han fortsätter ta dem.

Och ibland kan jag känna "amen GÖR det då. Sup ihjäl dig om det är det du vill. Du verkar ju vara så jävla sugen på att rasera allt du säger dig älska. GÖR DET."

För jag kan liksom inte göra så mycket mer. Jag kan inte få honom inlagd, kan inte få honom att ta antabus. Inget. Jag kan bara försöka finnas där för min lillebror och typ hålla tummarna.