Kallade man verkligen Bysans för Romare?

Läste nyss att det Bysantinska riket är ett historiskt namn som riket blivit tilldelat efteråt. Under dess existens så kallade man det istället för Romarriket och befolkningen för Romare, stämmer detta?

Kallade de Europeiska kungarna, (som ofta själva ville göra anspråk på att vara Roms efterträdare), prästerna och Vatikanen, korstågsfararna och själva befolkningen detta riket och dess invånare för Rom och Romare?

Jag har lite svårt att se detta, trodde att man åtminstone adresserade riket som bara "Konstantinopel". En följdfråga kan vara hur man benämnde de som levde under det Tysk-Romerska riket i Centraleuropa.

Invånarna själva i Konstantinopel redan hundratals år efter Rom föll på 400-talet kallade sig ändå Romare.

Romarriket delades in i väst och östrom år 395 e.kr och det östromerska imperiet vars huvudsäte konstaninopel (dagens Istanbul) inte föll förens år 1453 e.kr så kallar sig faktiskt folk som bor i Istanbul sig själva för att vara romare, medans människorna som bor i Rom kallar sig för Italienare.

Vet inte om detta var det svaret du leta efter men hoppas de gav lite information iallfall.

Jo fast förmodligen på grekiska

Jag tror nyckeltermen här är Östrom och ortodoxa kyrkan. Karl den store såg sig nog snarare som det (katolska) Västromerska rikets arvtagare. Vidare så var ju Karl den stores rike just "Det heliga romerska riket av tysk nation" och alltså inte en direkt fortsättning på den latinska republiken som sedermera blir ett latinskt kejsardöme.

Vad gäller Ryssland, som är det andra landet i Europa (som jag kommer på) som identifierat sig med Romarriket så är det faktiskt ett direkt resultat av att man såg på Bysans som just (östra) Roms arvtagare. Den siste kejsaren av Konstantinopel gifte nämligen bort sin dotter till den ryske härskaren (Ivan den förskräcklige om jag inte missminner mig) och deras barn blev således dels härskare av Ryssland och dels arvtagare till det Östromerska riket. På så vis kunde Moskvas storfurste rättfärdiga att titulera sig Tsar, d.v.s kejsare.

Samt att Ryssland tog över ledarrollen inom den ortodoxa kyrkan.

Kejsarmakten kom efter Västroms fall att förknippas med de två kyrkorna
och fram till Napoleons kröning så var det just från de två kyrkornas överhuvuden
som kejsartiteln välsignades.

Notera dock att även turkarna nyttjade kejsartiteln (Kaysar-i Rum) efter 1453.

Heh, en liten detalj så där

Det var som fan, det hade jag missat helt. Jag hade som fått för mig att osmanerna körde fullt ut på Kalifatgrejen och Sultantiteln så klart. Men i vilket fall, på ett sätt kan det ju kanske passa, man erövrade ju trots allt Östrom...

Hur menar du att Ryssland "tog över ledarrollen inom den ortodoxa kyrkan?"

Visst kom de att kråma sig i glansen av det bysantinska riket pga de äktenskapliga banden, men därifrån är det ändå ett långt steg till apostolisk legitimitet bland de ortodoxa leden i resten av världen.

Faktum är ju att den rysk-ortodoxa grenen bara rankas som No 5, dvs direkt under de 4 traditionella ortodoxa kyrkorna (Konstantinopels, Alexandrias, Antiokas samt Jerusalems).
Och den ryska var alltså 1500 år för sent ute ... Moskvas patriark erkändes 1589.
Dvs som självständig patriark - och det var då, pga Ottomanernas erövringar, som tanken om ett tredje Rom föddes, oberoende och icke-erövrat (som ett "Rom i exil "typ) ...
Dock förlorade aldrig Levantens traditionella patriarksäten sin attraktionskraft och religiösa legitimitet - ens för ryssarna.
Så "Det tredje Rom" var väl mest en politisk grej som tjänade till att ge Tsaren och Ryssland större strålglans.

Den ortodoxa kyrkans patriark hade ju sitt säte i Konstantinopel, vilket han ju fortfarande har.
Men ryssarna sponsrade de ursprungliga helgedomarna och klostrerna redan från 1500-talet, alltså under tiden Ottomanerna styrde och ställde - Ottomanernas förhållande till de ortodoxa helgedomarna var av skiftande natur. Ibland högaktade de dem och både sponsrade och skyddade, men ofta så beskattade de dem så hårt att de höll på att stundtals utplånas ekonomiskt.

Men trots det så respekterade alltså ryssarna de traditionella ortodoxa på Levanten, med både pengar - och med folk.
Dvs ryssarna sökte sig i massor till tex Mount Athos för att få undervisning och andlig spis, leva som munkar i kloster etc.

Turkarna skeet fullständigt i kalifatet och byggde sitt eget, till arabernas förtret.

Nej verkligen inte, sultanen var kalif, kalifatet upphävdes efter Osmanska rikets fall 1924. Kalifatet var snarast anledningen till att araberna var lojala mot sina turkiska herrar så länge.
https://en.wikipedia.org/wiki/Caliph...2.80.931924.29
Att man sedan, i processen så att säga, besegrade andra muslimska makthavare gör inte det Osmanska kalifatet till ett icke-kalifat.

Där ser man. Jag trodde de bröt helt med tidigare kalifat och tuktade araberna med våld för att hålla dem i ledet.

Ja alltså, mameluckernas tidigare kalifat i Egypten "tuktades med våld", men sen var Osmanerna noga med att vara just Kalif och (sunni) Islams ledare. Så visst kan man ifrågasätta det Osmanska kalifatet på teologiska grunder, men från och med 1500-talet fram till 1900-talets början var det trots allt så att Osmanska rikets sultan också var Islams kalif. Men att säga att osmanerna "sket" i Kalifatgrejen vill jag mena är en överdrift. Mot slutet så såg väl inte den sunnitiska världen nödvändigtvis det Osmanska kalifatet som särskilt representativt dock, t.ex. fick ju det Jihad som Sultanen utropade mot de allierade under första världskriget inte särskilt mycket effekt bland ryska, franska och brittiska kolonier med stora muslimska befolkningsgrupper.

I officiella sammanhang kallade de sig själva ofta romare och det romerska riket. Samtidigt visste de att många av invånarna var greker och ord som greker och hellener förekommer därför i beskrivande texter som de själva skrivit.

Västeuropéer kom med tiden troligen att oftast kalla dem greker, och alldeles särskilt från det att de fick sin egen kejsare. Av den anledningen var det ibland diplomatiska konflikter mellan öst och väst.

I isländska sagor finns det gott om exempel på detta att kalla dem greker, bland annat från Sigurd Jorsalafares besök i Konstantinopel. Ett annat exempel är från äldre Västgötalagens ärvdabalk som talar om folk som sitter i Grekland.