TS kunskaper om Kants filosofi kan inte betraktas som särskilt djuplodande, men skillnaden mellan Kant och hans tyska efterföljares filosofi är en viktig skiljelinje inom filosofihistorien. Kant betraktas både som en slutpunkt och en början inom det filosofiska tänkandet. Han var den siste i den empiriska traditionen så som den utformandes under 1700-talet och Hume, som Kant stod i stor intellektuell skuld till, nådde en slutpunkt för den empiriska kunskapstraditionen som började i och med Locke. Även om Kants filosofi hade en del subjektivistiska drag hade Kant själv ingen samma dragning åt subjektivism och idealism som hans efterföljare sedan fick. Kants filosofi är dock en början på vad som brukar kallas för den tyska idealismen och är en (radikal) omtolkning av Kants försök av att skapa en syntes mellan empirism och rationalism.
Kant menade att vi inte kan veta något om yttervärlden innan våra upplevelser av den. Det är när vi kommer i kontakt med objekt ute i verkligheten. Till skillnad från tidigare idealister som Berkeley menade Kant att objekten inte existerar i vårt medvetande som sådana, utan det är våra upplevelser av olika objekt som är grunden till kunskap, och inte objekt i sig. Ting kan existera utanför det mänskliga medvetandet men vi kan inte veta något om tingen som sådana. För Kant har medvetandet en viktig roll över hur vi uppfattar verkligheten genom tid och rum osv.
De tyska idealisterna plockade istället bort tinget-i-sig och därmed uppstod en filosofi av total subjektivism och idealism där det är subjektet själv som formar det upplevda verkligheten. Fichte var en tidig anhängare av ett sådant förhållningssätt till filosofin och verkligheten. Den senare utvecklingen inom den tyska idealismen försöker återigen skapa någon form av syntes mellan subjekt och objekt vilket är mycket tydligt i Hegels filosofi.
Fichtes insats för filosofin var att han plockade bort i stort sett allt som hade med verkligheten att göra och började istället fokusera på medvetandets påstådda skapande av yttervärlden. Kants kritik av rationella gudsbevis var också en skiljelinje mellan Kant och hans efterföljare. Även om Kant var djupt troende menade han att Guds existens inte kan bevisas på rationella grunder. En tidig och berömd essä av Fichte försöker hävda motsatsen.
