Far barn illa av att uppfostras av vänner?

Det finns en uppsjö av trådar i olika forum med frågeställningen "kan man leva ihop som vänner för barnens skull". 9.9 av 10 svar är alltid och utan undantag att självklart måste man separera, annars tar barnen mer skada än en separation gör.

Jag skulle vilja ägna den här tråden till ett alternativt tänk. Så du som bara vill stämma in i skiljas-kören kan gärna ta din sång annorstädes. Obs! Jag pratar här om fungerande vuxenrelationer, utan olika typer av misshandel, hat, bråk och annat förstörande beteende.

Finns något stöd i forskning att barn skulle fara illa av att uppfostras av en mamma och en pappa som älskar dem och som väljer familjen framför parförhållandet? Jag förstår ju tanken bakom, om föräldrarna inte visar hur ett kärleksförhållande ska se ut får barnen ingen förebild och då kanske de blir hämmade i sina egna relationer i vuxen ålder.

Men jag tycker det påståendet haltar.
För det första; hur ska egentligen ett kärleksförhållande se ut och fungera? Finns det en universell sanning här som jag missat? Vad händer om båda föräldrarna från början har lite känslosvala personligheter och inte visar så mycket utåt? Då blir ju barnen med det resonemanget ändå förstörda, trots att föräldrarna älskar varandra.
För det andra: är det en bättre förebild för hur relationer ska fungera att skilja sig trots att man är vänner och det egentligen kan vara rätt hyggligt? Visst, ev nya partners kan ju innebär bra förebilder kärleksmässigt. Men visar man inte också samtidigt att relationer är tillfälliga och väldigt utbytbara? Och för vissa kan det säkert ta många år innan man träffar någon ny, om någonsin, vilken förebild är det?

Om tex två frånskilda vuxna skulle välja att flytta ihop tillsammans med respektive barn, helt enkelt för att det är trevligt med sällskap, delad börda, bättre ekonomi osv. Kommer de barnen då fara illa och få skeva bilder av hur vuxna relationer ska fungera?


Tyckanden är välkomna, källor till studier eller annan kunskap är önskat!

Nej jag tror inte det att barnen skulle ta skada av att uppfostras av vänner. Men att hålla ihop ett förhållande för barnens skull är ju en helt annan sak. Där blir stämningen en avgörande faktor på ett helt annat vis.
Jag känner många som är uppväxta i kollektiv men inte har de fått någon skev bild av förhållande för det. Det är vi som lär barnen vad som är "normalt", sen kan man diskutera vad som är normalt.

nej. det är om det är mycket bråk som barnen tar skada. två vuxna som håller sams o tex sköter sexet på varsitt håll påverkar givetvis inte negativt. tvärtom bra att barnen kan fortsätta ha en nära o vardaglig relation till båda föräldrarna. tror faktiskt inte de skulle ta skada av att leva i en nybildad storfamilj heller där båda föräldrarnas nya partners ingår. bara bra för barn med flera trygga vuxna som hjälps åt.

Barn far inte illa av en lugn och trygg miljö men om föräldrarna har större problem med varandra och man bråkar och härjar eller är iskalla mot varandra som präglas barn av sånt. Måste man rådfråga om så uppenbara saker. Låt sunt förnuft råda.

Skulle de vuxna vännerna ljuga för barnen om att de har en kärleksrelation istället för en vänrelation? För det är väl vad jag kan se skulle vara skadligt för barnen, lögn. Som med allt annat så är det ju mer hur man väljer att presentera saker och ting framför hur det faktiskt ligger till som är skadligt.

Om man vill flytta ihop med sin vän så varför inte bara säga det? Det här är min vän och vi vill bo tillsammans för att vi trivs ihop och kan hjälpa varandra med er, men vi är bara vänner på samma sätt som du är vän med dina klasskamrater. Och så har ni separata sovrum och beter er som de vänner ni är.

Barn hur vuxit upp i kollektiv under långa tider utan att tagit skada av det.

För några decennier sedan for barn inte illa av föräldrar som rökte i bilen och utan bälte heller. Därför jag i första hand frågar efter källor. Tyckandet finns det ju galet mkt av redan. Och sunt förnuft varierar mellan olika människor.

Absolut inte! I fallet du beskriver skulle deras föräldraskap inte alls vara barnet till skada.

Däremot tror jag inte alls att invändningen "det är bäst för barnen ifall man separerar" ens handlar om det fallet du beskriver. Det är givetvis bäst för barnen att föräldrarna separerar ifall föräldrarna grälar, hämmar varandra så att de mår dåligt och så vidare, jag anser därför att den invändningen är solklar. Det har ingenting att göra med den situation du beskriver.

Ändå är det alltid det svaret som ges när någon brottas med frågan på nått forum. Allt är bra mellan föräldrarna om det inte vore för den där detaljen att hon (oftast) inte är kär längre efter 10 år (trots att det är vedertaget att tillståndet kär biologiskt endast vara upp till ett år), och kanske med tillägget att de inte ligger längre. Då är alltid budet att så där kan man ju inte leva, det är misär, barnen kommer fara illa osv...

Jag säger att det absolut kan fungera att uppfostra barn som samboende vänner, men saken är ju den att alla inte vill eller klarar att göra det. Det behöver absolut inte vara så extremt att de skriker eller slåss. En del människor vill inte leva tillsammans när kärleksrelationen inte fungerar, en del människor vill göra annat med sina liv och finna kärleken någon annanstans. En del skulle bli olyckliga av att inte få göra det, trots att det finns en varm och fungerade vänskap till den andra föräldern. Om man tycker den olyckan är vad man vill uppleva för att fortfarande leva samman med sina barn så är det ju ens eget val, men är det en stor olycka, en stor sorg, som man "tvingas stå ut med", tror jag inte att det är en bra idé, eftersom jag tror att barn märker sådant.

Det finns inga standardsvar här, allt måste utgå ifrån hur de vuxna inblandade vill ha det. Det är mitt "bud", så det är alltså med andra ord inte "alltid" folk kommer med det. Anledningen till att separation är ett ofta förekommande råd är förmodligen att det inte är inom normen att två vuxna vill och klarar av att leva samman som goda föräldrar efter att kärleken tagit slut. Det är ovanligt och folk brukar tro att det som är vanligt är mer korrekt än det som är ovanligt, även om det till syvende och sist är de inblandade personerna som måste få utgå ifrån vad som känns bäst och mest rätt för dem.

Det du säger om att kärlek inte varar mer än ett år stämmer för övrigt inte, det är de olika förälskelsefaserna som som pågår i cirka 1,5 år som tar slut. Det finns forskning som visar på att de centra i hjärnan som stimuleras under kärlek fortfarande är aktivt efter flera år tillsammans med en och samma person. Eller om man så vill: vi har väl alla exempel i våra liv på kärlek som varat i 10 år och mer? Så helt omöjligt är det ju faktiskt inte att hålla kärlek vid liv.

Sammanfattningsvis: två personer som gått från älskande till vänner kan absolut leva tillsammans och vara utomordentliga föräldrar, förutsatt att det är vad som gör dem lyckliga och att de båda finner att detta är en fungerande lösning för alla inblandade. Om de upplever att det inte är en lösning som fungerar, om den tvärtom skulle göra dem olyckliga i det långa loppet, skulle deras vänskap förmodligen inte fortsätta vara "fungerande" och då blir ju situationen en annan.

Om du läser vad jag skrev igen ser du att vi pratar om samma sak. Har inte sagt att kärlek tar slut efter ett år. Det vore ju smått absurt.

Ahaaa, men hjälp, då missförstod jag ju dig, förlåt! Trodde du menade vad du ansåg, inte "folk". Jamen, blev ju litet ryggdunkar klubb mellan oss nu, så jag trippar väl vidare då... Snart kommer nog någon som är arg och tycker att du har fel, så frukta icke! Hehe.