Hur är det att vara ett djur eller insekt?

Min teori är följande:

Att vara ett djur, tex en hund, är ett varande ungefär som vi upplever världen i våra drömmar. Ingen idé om dåtid eller framtid, nutid är det enda som existerar. Inget begrepp om det större sammanhanget. Ständig jakt på det stimuli som presenteras framför en och processande av detsamma, tills det försvinner och är glömt varpå ett nytt ersätter. En flummig drömvärld tills man dör. Ett djur som dör har ingen aning hur länge det har levt, en dag eller 20 år är samma sak för en hund.

Att vara en insekt. Borde väl vara ungefär som att vara pac-man. En extremt förenklad värld där man rör sig i olika riktningar och reagerar automatiskt på olika stimuli utan att reflektera över det. Ett varande helt utan känslor och ingen idé alls om tidsperspektiv eller andra sammanhang. Man har EN uppgift och medvetandet är begränsat till att fylla detta. Saknar förmodligen helt självinsikt eller ens medvetenhet om sin egen existens.

Vad tror ni?

Det är nog inte alls otänkbart att din beskrivning är korrekt, givet att det inte krävs högre mentala (neuroarkitektoniska) funktioner för att generera "att det är något att vara"-heten hos en organism.

När jag läste rubriken så tänkte jag instinktivt gå in och skriva något drygt om att det troligen finns få insekter här som kan svara på den frågan, men din trådstart är välskriven och tankeväckande.

Det är ungefär så jag har föreställt mig insekter tillvaro. Som små förprogrammerade manicker som på grund av en bakomliggande kod vet exakt hur de ska bete sig och vad de ska göra. Ett exempel är ju alla insekter som äts upp av honan efter parning och bara villigt låter sig dödas. De verkar inte ha förmåga att bryta sin förprogrammerade roll.

Så ja, Pacman tycker jag är en väldigt bra jämförelse. Insekter är antingen Pacman eller de små spökena som bara väntar på att ätas och de har själva inget inflytande.

Samtidigt så är jag inte utbildad inom området. Det vore otroligt intressant om någon med större insikt inom biologi kunde ge sin syn på saken.

Insektsbeskrivningen låter rimlig.

Men varför skulle inte en hund ha en tidsuppfattning? Nu vet jag inte mycket om hundar men de har väl et någotsånär fungerande minne? Det borde vara det enda som krävs för en tidsuppfattning.

Någon form av tidsuppfattning lär de väl ha, annars skulle det bli kaoz i hjärnan. Min tes var kanske lite väl hård där. Däremot tror jag inte de upplever tid som vi gör. De har ett oerhört tålamod, en katt kan sitta i flera timmar på en trappa och vänta på sin ägare. En människa blir ju galen efter 30 minuter.

Vidare är de programmerade till att ha just tålamod, att sitta i gräset i flera timmar och vänta på att ett byte ska dyka upp. Kanske upplever de inte att det gått lika lång tid som vi upplever det.

Jag tror definitivt inte att en 20 år gammal hund känner "fan vad gammal jag är jämfört med den där valpen", den bara "är" oavsett fysisk ålder.

Jag minns att jag läste något om typ flugor, deras "refresh rate" är 100 gånger snabbare än hos människor, så de upplever allt i slowmotion (för oss, normalt för dem). Därav de blixtsnabba reaktionerna. De mätte detta genom att visa olika färger och mäta i hjärnan och jämförde olika djur.

Du har inte riktigt rätt där, skulle jag vilja säga ...
Vare sig angående ditt hund-exempel eller ditt insekts-exempel.

Men då trådens titel fokuserar på insekterna så kan vi väl börja där.

Insekter har förvisso liten hjärna, men de har alltså ändå en hjärna.
Till den har de samma sinnesorgan som vi människor (plus ett antal vi ej har).
Men insekter har vissa beteende, vissa behov, och för att kunna uppfylla dem krävs det lite mer än att bara vara som Pac-Man, som en zombie.
Tänk dig tex bina.
Du kanske ser dem som just slumpmässigt kringsurrande varelser som bara tar första bästa blomma för att suga sitt nektar?
Men så är det inte.
De måste tex veta vilken blomma de är på jakt efter, vilken sort som har för dem mest lämpad bensin. Och det är alltså något de Lär sig. Och den kunskapen sätter sig i deras Minne. Det Minne de alltså använder sig av när de surrar omkring och spanar på de många olika blommorna.
Men det räcker inte bara med rätt blommor, utan de kan också manipuleras på olika sätt. De kan tex hänga upp reklamskyltar på den för att lättare kunna hitta tillbaka, för att visa vägen för sina släktingar, och för att stänga ute främlingar, etc.

De kan t.o.m. gnaga ett hål i botten av en blomma som har för djup ingång så att deras tunga inte räcker - och tänk då på att de olika blommornas djup är direkt relaterad till deras bästa kunder, som har precis lika lång tunga alltså. Från fåglar till insekter. De samexisterar alltså. Evolutionen har gjort dem till bästa kompisar. Och då kanske du förstår att den som går utanför evolutionen (som alltså tänker utanför boxen på riktigt), den gör mer än bara "surra blint" ...

Även deras hem - och deras väg till jobbet, är något de måste lära sig. Första gången bina lämnar sitt bo tex, då surrar de alltid ett slag utanför för att memorera utseendet. Sen flyger de en kort runda utanför för att se hur den närmaste omgivningen ser ut. Med tiden flyttar de fram gränserna. Ju mer de lär sig, ju större kunskaper de inhämtar alltså.

De Vet alltså vad det är de ser när de flyger omkring, och de är Medvetna om vart de är på väg och varför. De har förmågan att analysera allt de möter, och lära sig nya saker om de möter ngt okänt.
Det är inte så väldigt annorlunda från Dig Själv, eller hur?

Och att de kan lära sig t.o.m. förbluffande avancerade saker - som de dessutom kan fortsätta undervisa sina efterkommande om - i generationer efter generationer framåt, det är helt galet egentligen.
Som tex en sort av humlan. Det är ingen enskild art, utan det är samma humla som de andra. Bara det att de har lärt sig hur man gör för att ta över och förslava andra humlesamhällen. Så att de ska slippa anstränga sig för att bygga upp ett själv alltså ...
Den kunskapen lärde de sig för länge sedan, och fortsatte därefter beteendet genom att lära ut det till sina barn. Som sen fortsatte detta. Och lärde sina barn osv osv osv.
Det är alltså något man kan se i dna-analyser.
Det är bara dessa "familjer" som gör det. Inga andra.
Precis som humlornas egen maffia eller nåt ...


Jag tror att du har fastnat i det som så olyckligt kallas "instinkt".
Men det är bara ett slappt försök av biologer att hitta en snabb bortförklaring till djurens beteende, så att de ska slippa anstränga sig.
Dvs allt de inte förstod då, det blev kallat "instinkt."
Och tyvärr blev det så utspritt och accepterat att det idag är svårt att komma ifrån det.

Så glöm helst den dag du först hörde ordet instinkt.
Faktum är istället att djur både ser och upplever världen och sig själva på liknande sätt som vi människor gör.
För att du ska förstå mer hur djur påverkas av "sin kropp", så kan du tex jämföra med hur dina egna hormoner etc kan påverka dig.
Många djur har alltså en så mycket starkare hormonpåslag än vi har. Djur som kommer i brunst tex, som har sin löpperiod.
Som fylls av könshormoner som påverkar hela deras vakna liv, och gör dem superaggressiva och beskyddande samtidigt som överdrivet och ständigt kåta.

Men i övrigt, så är de i allt annat som vi. De ser som vi, de hör som vi, etc. Och de behandlar sinnesintrycken så som vi gör.
Lika lite som vi människor är några Pac-Man, zombies, lika lite är djuren det.
Så om du tex ser din hund se förbryllad ut när den ställs inför ett klurigt problem - då vet du att den känner sig just så förbryllad som du själv känner dig när du själv är i en sådan situation ...
Det är inga blinda responser alltså.
Drar du din katt i svansen, så blir hon sur på dig.
Och då känner hon sig på samma sätt som du själv känner dig när du blir sur, när du känner surhet/irritation.

Eller se på hjärnan.
Se att vi människor har samma delar som andra djur. I många fall är det endast så att mäniskan har en lite större modell av samma sak.
Och då kanske du också inser att det bara är trams att tro att de som har den lite mindre modellen skulle vara zombies. Om vi har samma hjärna finns det ju faktiskt ingen skillnad, eller hur.

Och även dessa pyttesmå hjärnorna hos insekterna är förmögna till väldigt avancerade saker. Vi är samma hjärna som sagt - bara större. Vi kan alltså Också ställa oss framför dörren till vårt nyinflyttade hus och memorera utseendet, vi kan också gå vägen till skolan med våra föräldrar för att memorera vägen till skolan ...

Men vad är en tidsuppfattning för något då?

Om djuret verkligen inte hade haft något sådant, så hade det ju ganska snart svultit och törstat ihjäl. Det hade aldrig kunnat fostra barn etc.
Detta är ju iaf någon form av tidsuppfattning trots allt.

Självklart kan de inte klockan om det var det du tänkte på.

Men tänk dig tidsuppfattningar i stil med hos djur som går i ide.
De måste ju veta när det är dags att dels förbereda sig för sömnen (äta upp sig), och dels när det är dags att gå och lägga sig.
Dessutom när det är dags att vakna och börja det nya året.

Samma med de djur som migrerar på olika sätt.
Som flyttfåglar. De måste ju vet när det är dags att ge sig iväg söderut, och när det är dags att sen faktiskt vända tillbaka igen.

Det finns migrerande däggdjur också, valar migrerar i haven över stora avstånd, och det finns exempel där de lyckas tajma in exakt samma tid, och plats, som sillen har sin lekperiod. Då ser de till att vara på plats, så de kan frossa.

Bisonoxarna migrerade också som bekant. Och i Serengeti har vi den årliga gnu-vandringen.

Även människor migrerar.
Det finns många nomadfolk som företar årliga vandringar.

Ja, faktum är att det även finns insekter som migrerar. Den mest välkända är kanske den amerikanska fjärilen vars namn jag inte minns nu (Makaofjäril??). Som flaxar årligen mellan Västra USA och ner till varmare breddgrader.


Det är jätteproblematiskt att bara bortförklara det med det tomma begreppet "instinkt" eftersom det inte betyder något.Det är en lika idiotisk bortförklaring som "flogiston" var en gång i tiden.
Vad får dessa olika arter att veta när det är dags att företa sig något så dramatiskt och för dem avgörande, på samma tid år efter år - alltid.
I grupp - liksom som individer.

Temperaturväxlingar är ingen god förklaring alltid.
För inte alla arter flyttar samtidigt. Vissa går tex och lägger sig redan under sommaren.
Och i haven finns ju inga direkta temperaturväxlingar.

Och OM det nu hade varit en sån här "zombie-instinkt", då hade ju faktiskt Alla individer ur arten reagerat individuellt, samtidigt oh utan relation till andra.
Och så är det ju inte.
Utan det är ofta tal om flockar som ger sig iväg. Och då betyder det ju att det är varandra de följer, inte sig själva.
Och varför väljer de ens att samlas i flockar? Och som flockar flyga gemensamt?
De flyger ju och samlar föda etc alltid som individer annars. Dvs bara för att en ur flocken flyger, så flyger de andra inte direkt efter.
Inte förrän semesterresan är betald, så att säga.
Så vadå "instinkt" ... Det är en gemensam överenskommelse och då måste det finnas andra förklaringar.

Tänkvärda och intressanta ord Ambelain även om inläggen har en viss cannabis-rant över sig, men så skrevs de ju också närmare 5 på morgonen

Hur som helst, det där med tidsuppfattningen är bara en liten del av det jag ville diskutera. Instinkter och intelligens är inte alls vad jag ville diskutera. Jag kunde ha varit tydligare i trådstarten.

Det jag försökte beskriva i mina teorier och vad som är min frågeställning är hur det är att vara ett djur/insekt. Hur känns det? Vad upplever de?

Givetvis behövs en baslinje och något att jämföra med och då passar ju vårt varande bäst. Därav tänkte jag mig att tex hundar upplever livet såsom vi upplever verkligheten i en dröm. Insekter är enkelspåriga, jaga eller jagas, göra sitt jobb, inget mer med det.

Alternativt har djur en betydligt mer komplex begreppsvärld än vad vi tror. Exempelvis känner de för oss välbekanta känslor. Kanske är de snarare som 3-åriga människobarn än flummiga drömvarelser? Edit: insåg nu att vara ett 3-årigt människobarn är förmodligen EXAKT som att leva i en dröm, här och nu, surrealistisk miljö med ett fåtal fasta punkter man känner igen och orienterar sig kring.

Du är hund för en dag - beskriv vad du upplever!

Känner hundar (som sällskapsdjur) att dom har ett syfte med sitt liv? Eller någon strävan efter något speciellt? Eller är det bara världens slappaste resa med att bli matad och bajsa?

Edit.
Om man då jämför med rovdjur i det vilda som ständigt letar föda och allt vad dom gör.

Du måste tänka dig så här - att du och de andra djuren i stort sett delar biologi.
Och de känslor du talar om, de är i mångt och mycket en konsekvens av biologiska, fysiologiska impulser.
Såsom tex hormoner.

Och om du vet hur du "känner dig", när du själv blir påverkad av dina egna hormoner, då vet du också hur det andra djuret känner sig då.
Som din hund tex.

Tänk dig alltså en hund som löper, som har sin brunst-period.
Vi människor har ju inte riktigt några brunst-perioder eller hur.
Däremot blir vi också "kåta". Och om du vet hur det känns, så har du också en inblick i hur hunden känner sig då.

Men tänk dig mer tydliga brunst-relaterade arter, såsom kronhjortar tex.
Deras brunstperiod präglas av inte bara parning, kåthet, utan även av kamp, slagsmål..
Deras hanar får sig en rejäl injektion testosteron bla och blir därför påtagligt aggressiva och lättretliga.
Jämför med en som går på anabola tex..
För kronhjorten blir varje hane de möter en konkurrent, och de fylls av en tvingande känsla av att betvinga den, få den att underordna sig den och dess vilja.
När han ser de andra så bröstar den upp sig, spelar så macho den bara kan - jämför tex med de killar som brukar slita av sig sin tröja när de muckar gräl ... Ett typiskt sådant beteende.

Vi människor får, så vitt jag vet, inte lika starkt hormonpåslag som andra djur.
Men vi får det ändå.
Fight-/Flight-responsen tex. Hamnar du i en situation som innebär sammandrabbning kan du uppfyllas av den, och ditt beteende blir lika "styrt" som för andra djur.
Du har tex hört talas om folk som säger att "det bara svartnar" när de hamnar i aggressiva situationer. De slåss besinningslöst men utan kontroll.
Samma för folk som flyr, de lägger benen på ryggen utan egen medveten kontroll..


Ditt exempel med 3-åringen är bra.
För de har mindre hjärna. Och är mer lika djuren på det sättet.
Men dels har de mindre hjärna, men de har även omogen hjärna. Dvs den har inte vuxit färdigt än.
Så ett fullvuxet djur, med mindre hjärna än 3-åringen, är ju bättre rustad för livet än 3-åringen är.

Afrikanska pygméer tex, de blir fullvuxna redan tidigare än 10-årsåldern.
Fysiskt och mentalt. Deras 12 - 14-åringar får plats i ledningsgruppen.
De dör förvisso dubbelt så fort som vi andra, men samtidigt växer de upp dubbelt så fort också.

När du skriver "uppleva livet som i en dröm" så missar du faktorer såsom "arbetsminnet".
Och även andra djur än vi är i behov av ett arbetsminne, liksom långtidsminne - och en förmåga att kombinera dessa två.
Jag beskrev ju honungsbinas liv för dig innan, hur de memorerar miljön de lever på (ingången till bikupan, vägen till arbetsplatsen, de bästa blomsorterna, farliga fiender, etc) genom att flyga framför det de vill memorera.
Det lägger de i långtidsminnet, och varje gång de möter något sådant, så kan de plocka fram den bilden från minnet och jämföra med det de ser.
Men de kan inte gå utanför, dvs tänka mer abstrakt - för om man tex sätter en stol eller en fågelskrämma etc framför bikupan, så blir de omedelbart förvirrade. Det stämmer ju inte överens med den memorerade bilden.
De måste alltså börja om från början, genom att analysera allt med alla sina sinnen (lukt, känsel, igenkänning av kompisar etc).
Deras upplevelse av världen kan väl därför mest sägas vara i stil med en "orientering". Där de följer en snitslad bana. De kan inte gå utanför den, eftersom det innehåller allt för mycket som inte får plats i det lilla minnet. Deras liv är som en bussfärd till jobb ... Dvs det du ser på bussfärden i fönstret, det bara susar förbi. Det enda du känner till är busshållplatsen där du stiger på, och sen där du stiger av. Allt det andra bara susar förbi.

Hundar har större hjärna, alltså får deras minne plats med mer.
Men vi människor vi Tänker ju det mesta i "kommunikations-form."
Dvs vi "talar med oss själva" i våra tankar.
Djur kan inte prata, har inget "språk."
Men de kommunicerar, på andra sätt. Genom beteende och lukter ljud etc.
Så kan du föreställa dig att du tänker med dig själv - Utan ord ... Bara med gester, ljud, lukter etc. Då kommer du nog väldigt nära hundens inre värld.
Tänk dig att du vill söka kontakt med din partner tex, utan ord, bara genom att visa tillgivenhet, göra tillgivna, kontaktsökande gester och läten.
Förstår du?

Jag förstår, tack för att du tog dig tiden att utveckla dina tankar!

Vad är dina tankar kring självinsikt? Är det vad som skiljer oss från djuren? Det sägs att delfiner och bläckfiskar är oerhört intelligenta. Är de medvetna om sin egen existens? Detta är så klart abstrakta koncept men jag är nyfiken på vad du har att säga om detta.

Jag vet inte.
Men det finns flera djur som iaf kan känna igen sig själv i en spegel.
Elefanter och chimpanser och hundar och katter etc.

Andra djur kan alltså inte känna igen sig själv på det sättet, utan de tror att det ett annat djur i spegeln. De kan bli arga eller rädda etc.

Fast jag vet inte om "spegeltestet" egentligen betyder något.

Och vad betyder "medveten om sin egen existens" för djuren?
Elefanter kan tex sörja en flockmedlems död, de kan agera rituellt i samband med sådant. Tex lägga kvistar över kroppen på den döda.

Hur ska vi se det, tex i relation till flockdjur i stil med tex gaseller. Som inte verkar bry sig nämnvärt om en flockmedlem dödas framför dem för det mesta.

Och hur ska vi se på vårt eget "fria medvetande"? Hur hade det tex uppfattas av en utomstående betraktare, som kanske hade sett hur vi alla gör samma sak. Tänk sådant som vägen till arbetet på morgonen och vägen hem på kvällen. Hur hade den utomstående uppfattat det?