Orkar inte med barnen anledning till skilsmässor?

Detta har jag gått och funderat på ett tag nu. Vi vet att 50.000 barn blir skilsmässobarn varje år, att knappt hälften av alla äktenskap spricker inom 10 år. Och att första året efter barn kom in i bilden ger en topp bland separationerna.

Var man än läser så ges bilden av att kärleken mellan de vuxna dog. Småbarnslivet sög all must, kvar fanns inget man orkade jobba på. Söker jag på nätet och forum upplever jag att det mest är kvinnor som tycker och tänker... Varför är det relevant? Jo för jag har en teori:

Jag funderar på om det inte är så att många familjer spricker för att den ena eller båda parter helt enkelt inte orkar med det intensiva liv det innebär att ha flera personer inpå sig som dagarna i ända sliter och drar i en, pockar på uppmärksamhet och kräver interaktion på olika sätt.

Jag har två små barn. Och sedan barn #2 har det gått utför. Jag har stort behov av egentid. Och med två barn finns i princip ingen sådan tid alls. Och när jag inte får möjlighet till återhämtning så blir jag bara tröttare och tröttare, tills jag bara är arg, stressad och känslomässigt avstängd. Nu sedan nått år drygt så har vi vuxna bara glidit isär och pratar separation. Jag vill ha tillgång till barnen jämt, men längtar så det gör ont efter att få vara ensam. Finns väldigt litet intresse kvar att föröska lappa ihop nåt med barnens mamma.

Min teori är att framförallt män kan känna så här, men att det är starkt tabu. Så därför hörs inte mäns röst i forum, och väldigt få erkänner att det är skitjobbigt. Så följdaktigen väljer många att separera, egentligen för att de inte orkar leva i en familj, men man säger att kärleken dog.

Vad tror ni?

ja det är klart det är tabu att klaga som pappa och man. Män är privilegierade i alla scenarion och män kommer aldrig att förstå hur jobbigt det är att vara mamma.

Nu så säger jag inte att fallet inte är så. Men det betyder inte att rollen som pappa kan vara utmattande, enligt mig.

Jag tror alla vill ha en familj. Tror dock att det är som riggat för failure om båda jobbar. Dels för att det kan sluka enorm energi att vilja bli accepterad på arbetsplatsen och på det sedan återknyta till den flock man har hemma och gå in i den rollen igen. Du måste i många fall lämna bort en del av dig själv för att synka med arbetskamraterna vilket innebär tror jag, att man iom detta indirekt överger sin roll som förälder och partner. Utan att lägga någon värdering i det så kan man ju sådan fall konstatera att det är ett svek mot den egna administrationen, det man kallar familjen.
Det har väl fungerat förut att båda jobbar. Samtidigt är normerna helt annorlunda nu jämfört med tidigare.
Idag så vet man ju inte hur länge man får vara kvar på sitt arbete utan det är konstant in med nytt folk, nya arbetskamrater vilket leder till ny gruppdynamik man står inför nya spelregler. Detta gör även att man heller inte vill komma varandra särskilt nära eftersom man lär vara beredd på att hela tiden ställa om och anpassa sig, inte såras eller såra andra. Detta leder säkerligen till att vi blir mer flyktiga och inte riktigt står för vilka vi är fullt ut.
Så, jag tror absolut det ligger något i det.

Det är ju en fördel om man är klar med "egen tid" innan man skaffar barn. Sen går ju småbarns åren över och då kan man återuppta gamla vanor.

Ah, du är extrovert! Då begär jag inte att du ska förstå behovet av egentid.

Behovet av egentid för att fungera som människa är för mig lika viktigt som att andas. Det är lite svårt att bli klar med det där att andas...

När vi ändå snackar om tabu..
Jag tror det är vanligare att tjejer adaptar ett flyktigt beteende och därmed har större chans för att charmas av andra män på arbetsplatser och dylikt och i synnerhet för ledande killar. Enligt min erfarenhet blir det även mer märkbart påtagligt för varje generation tyvärr. Gäller för killar där med såklart, svaga för flirtande från det kvinnliga könet.

För att återknyta till det jag talade om tidigare..
Som ett resultat av att föräldrarna ej har ork att navigera barnen (kalla det vara närvarande eller vad man vill) så hittar barnen sin föräldragestalt eller flockledare externt i skolan, på arbetsplatsen och så vidare. Barnen som då omger sig kring sina nya flockledare är inte nödväntigtvis förstahandsvalet för dessa barn, hur dessa "vänner" väljs ut sker ju inte selektivt utifrån önskvärda preferenser utan endast på bekostnad av att överleva eller accepteras i den nya miljön. Håll din fiende närmast, brukar det heta. Det är här problemet ligger. Bland jämlikar sker alltid diskriminering, vare sig det går under kategorin "skämt" eller "mobbing". Det mest naturliga hade varit att underordna sig en äldre person, enligt den naturliga hierarkiska ordningen. Istället faller det idag på barnens lott att administrera den hierarkiska ordningen och är helt åt helvete.

Kolla upp Gordon Neufeld, riktigt bra inom detta område.

Jag menade nog snarare att man skaffar barn när man är redo för det.

En god tanke. Tror dock att de allra flesta inte känner efter så värst noga om man är redo eller verkligen vill. Det hör till normen att "man ska ju bilda familj". Då gör man bara. Särskilt om ens partner väldigt gärna vill.

Man vet ju sällan vilka frågor man borde ställt sig själv förren man är vi av erfarenheten, dvs när det är försent. :/

Föräldrar vill gärna ha egen tid men glömmer bort att prioritera tvåsamheten dvs ostörd tid med varandra. Om allt roligt sker utanför familjen då är det inte lätt att få ihop ett stabilt förhållande. Det är för sorgligt med alla skilsmässor som drabbar barn och jag tror inte att någon planerade sitt familjeliv så. Prata med varandra för Guds skull! Stäng av allt brus och kommunicera med den du lever ihop med .... Alla vinner på det!

Exakt
Låt säga att ni skiljer er och du börjar att sakna dina barn och inser att din egen tid och dina intressen kanske är rätt ovesäntliga och du vill gå tillbaka till din tjej, men hon har då träffat en ny snubbe och är inte alls intresserad utav att flytta ihop med dig igen, då kan du ju fråga dig om det var värt det..


Låt din tjej ta ungarna ett par h varje vecka så att du kan göra det du vill och gör samma för henne. Fixa även en barnvakt en kväll varje vecka så ni kan gå ut och käka, ta en bio eller vad ni nu vill göra.
Snacka med mormor och farmor om de kanske kan ta ungarna en dag varannan helg, så helt plötsligt så har jag fixat hur mycket tid som helst till er.
Varsågod

Haha, man tackar

Nu har vi redan löst det där med egentid, men tack ändå. Jag är mer intresserad av att höra vad folk tror om mina tankar om att man inte orkar med familjelivet som orsak till att man går isär.

Intressant tråd, hoppas fler ger sina åsikter kring ämnet.
Min teori är väl att vikten bör ligga på vad man byggt upp innan man skaffar barn. Har man ett stark förhållande fylld med kärlek där man planerat ett barn och allt är stabilt kan ett par nog hålla ihop det.
Visst att förhållandet får en törn här o där, men funka kommer det att göra.

Är allt dock ett misstag där det sker utan planering, samt utan att parets förhållande är stabilt sen innan där man blir ihop enbart för barnets uppfostran kan det bli knackigt, vilket resulterar i skilsmässor/avslut.
Vad tror ni?