Har sagts flera gånger tidigare i tråden, men tål att upprepas. Det är en inkörningsperiod, helt klart. För mig tog det iallafall ett par veckor innan jag fick in en "acceptabel" vardag.
För mig var problemen mest att få in rutiner. Att ha barn är, enligt mig, det största ansvar du kan skaffa dig, och bör ses som det också, men hela ansvars- och översikts-biten tyckte jag föll på plats naturligt för mig. Är väl lite överbeskyddande kanske, så jag "ville" liksom ha ögonen på dem hela tiden, och kunde ändå inte riktigt slappna av förrän båda sov. Och ja, jag inser att jag kommer få ett helvete när de kommer upp i tonåren och stannar ute halva natten. Vet inte hur jag ska lösa det. Antingen sätter jag GPS-chip i grabbarna, eller så får någon läkare skriva ut betablockerare och valium till mig.
Men när väl rutinerna infann sig, klockslag och återkommande aktiviteter, så föll allt på plats och min föräldraledighet blev till något väldigt trevligt, och något jag kan se fram emot igen. Jobbar nu, men planerar en ny period om ett år eller så.
Dock trodde jag aldrig att det skulle bli enkelt, var inställd på att det skulle vara värre än vad det faktiskt var. Skulle kunna säga att de första veckorna var väldigt påfrestande, men det mynnade ut i en balans och idag är jag helt övertygad om att det har påverkat relationen till mina barn enbart i positiv riktning.
Till alla stenåldersgubbar som gnäller om att bara kvinnor ska vara hemma har jag inte mycket att säga, ni är en utdöende art och det ligger väl något slags kulturellt värde i att lyssna på ert gnäll. Samtidigt skulle jag också vilja ta chansen att rikta ett par ord till allt feminist-vänsterpack som ständigt predikar om hur det ska vara (såg ett par av er i tråden); det är helt ok för oss föräldralediga pappor att gnälla om att det är jobbigt, för det är det, och föräldralediga kvinnor gnäller också. Att vi ojar oss betyder inte att vi inte vill ha våra barn, eller att vi inte förstod att det skulle komma utmaningar med glädjen också. Så vänligen inställ er till fosilgubbarna nämnda ovan, och dö ut tillsammans med dem.
För mig var problemen mest att få in rutiner. Att ha barn är, enligt mig, det största ansvar du kan skaffa dig, och bör ses som det också, men hela ansvars- och översikts-biten tyckte jag föll på plats naturligt för mig. Är väl lite överbeskyddande kanske, så jag "ville" liksom ha ögonen på dem hela tiden, och kunde ändå inte riktigt slappna av förrän båda sov. Och ja, jag inser att jag kommer få ett helvete när de kommer upp i tonåren och stannar ute halva natten. Vet inte hur jag ska lösa det. Antingen sätter jag GPS-chip i grabbarna, eller så får någon läkare skriva ut betablockerare och valium till mig.
Men när väl rutinerna infann sig, klockslag och återkommande aktiviteter, så föll allt på plats och min föräldraledighet blev till något väldigt trevligt, och något jag kan se fram emot igen. Jobbar nu, men planerar en ny period om ett år eller så.
Dock trodde jag aldrig att det skulle bli enkelt, var inställd på att det skulle vara värre än vad det faktiskt var. Skulle kunna säga att de första veckorna var väldigt påfrestande, men det mynnade ut i en balans och idag är jag helt övertygad om att det har påverkat relationen till mina barn enbart i positiv riktning.
Till alla stenåldersgubbar som gnäller om att bara kvinnor ska vara hemma har jag inte mycket att säga, ni är en utdöende art och det ligger väl något slags kulturellt värde i att lyssna på ert gnäll. Samtidigt skulle jag också vilja ta chansen att rikta ett par ord till allt feminist-vänsterpack som ständigt predikar om hur det ska vara (såg ett par av er i tråden); det är helt ok för oss föräldralediga pappor att gnälla om att det är jobbigt, för det är det, och föräldralediga kvinnor gnäller också. Att vi ojar oss betyder inte att vi inte vill ha våra barn, eller att vi inte förstod att det skulle komma utmaningar med glädjen också. Så vänligen inställ er till fosilgubbarna nämnda ovan, och dö ut tillsammans med dem.
