Pallar inte mer!

Jag är en nybliven väldigt ung pappa som verkligen älskar min dotter.

Men jag pallar inte mer, asså känslan att man måste ha allt ansvar. Att man inte bara kan sticka från hemmet när man känner för det.

Börjar bli orolig när hon skriker extremt att jag kommer göra något nån dag. 😥

Folk tror säkert att jag bara är egoistisk nu, men då får dom tycka det.

Jag pluggar fortfarande och är borta 8 timmar varje dag. Nu dom senaste dagarna känns det som att hon är "rädd" för mig. Nästan varje gång jag ska lägga henne eller mata henne så börjar hon skrika som om hon dog mer eller mindre.

Vet inte vad jag ska göra, livet känns bara så extremt tungt o jobbigt just nu. Går bara omkring och är deppremerad.

Är det vara jag??

Har inte barn själv, men kan verkligen förstå den enorma omställningen när man blir förälder. Ofta är detta ett så tabu belagt ämne än idag, det är mänskligt ich helt okej att känna sådana känslor ibland. Inte minst för mammorna, som ammar, just förlöst ett barn, etc. Det är fullt normalt! Försök att komma till ro och dt är inte farligt att barn gråter, sålänge man vet att de har det bra. Mat, kärlek, trygghet , ren blöja och goa kläder. Om hon skriker mest hela nätterna oavsett vem som passar henne i er relation, kan det kanske beror på allergi eller kolik. Det kan ni ju vända er till BVC om. Det enda som oroar mig i din text är "är rädd att jag en dag kommer göra något" vad fan menar du med det rent ut sagt?

Mvh

Var är modern då?

Lätta örfilar hjälper.

Det du upplever är helt normalt! Ta ett djupt andetag och försök landa lite i det just nu. Att det du upplever är helt normalt!

Jag skulle säga att det tog mig ca 4 mån innan jag verkligen kunde njuta av mitt barn. (Och då är jag kvinna och förväntas få ett direkt superstarkt band.)

Tiden innan dess var mest kaos, oro, enorm tyngd av ansvar, hålla koll på mattider och blöjbyten. För varm? För kall? Hungrig? Blöt? För trött? Behöver stimulans? (Lekte tittut säkert 2000 ggr.) För att inte nämna rädslan för att bebisen plötsligt bara ska sluta andas! Waaaaahhh! Panik i huvudet!

Ehrm, ja, just det. Rycktes tillbaka några år i tiden där. Sorry.

Nu är min son 3,5 år och även om han stundtals driver mig till vansinne så är han det bästa som någonsin hänt denna världen.

Det du upplever är helt normalt. Prata med din partner så kommer ni nog fram till en lösning. Du kanske behöver mer egentid både ensam och tillsammans med ditt barn?

Har du några frågor? Shoot.

Min som är alla mina skäl. Det kommer ditt barn bli för dig också.

Det är extremt vanligt med sådana tankar när ett barn skriker en längre period. Det triggar igång ett stressystem hos oss och vi börjar svettas, laktera (kvinnor) och får ökad puls. Efter någon timme i det tillståndet börjar hjärnan tänka ut alla möjliga sätt för att slippa. Det är dock väldigt sällsynt att någon gör sitt barn illa med flit. Då ligger det oftast en förlossningspsykos i grunden.

Ingen fara, TS , det du upplever är helt normalt. Djupa andetag hjälper kroppen.

Det är en enorm omställning att bli förälder men du fixar det här!

Som nybliven (ung) förälder bör du ha tillgång till kurator/psykolog. De borde vara vana vid den här typen av problematik och särskilt när det kommer till unga föräldrar.
Iaf är jag övertygad att det finns resurser inom barnavården eller dyl för att ge stöd för hur du kan hantera situationen.
Börja med att googla och se vad du kan hitta inom ditt landsting/region.

Konkret kan man minska ner skrikandet genom att ha framförhållning. Förutsatt att barnet är friskt. Man ser till att förbereda mat innan barnet börjar skrika. Det ska inte behöva vänta. Man ser till att byta blöja innan den är helt nerkissad. Se till att alla kläder sitter skönt och att ingenting skaver. Lagom varmt inomhus och att barrnet hela tiden kan höra er - även när det sover - det ger trygghet och avslappning.

Mentalt är det bra att komma ihåg att allt som är jobbigt - för det är jobbigt - kommer att gå över. Alla jobbiga saker pågår bara en kort tid för att sedan ersättas av någonting annat som är jobbigt. Variation i alla fall.

Känner du att det blir för mycket för dig - gå ut på en promenad. Tillåt dig aldrig reagera på ett sätt du inte kan stå för.

Två ypperligt bra råd!

Du fixar detta, TS.

Här har du en tråd som spårat jr pga att föräldrarna uttrycker sig som rövhål.
Men kolla ändå in den. För de har något som heter familjestöd. Detta får man genom soc o det innebär inte att barnen blir omhändertagna.
Jag själv hade det en period när barnens mamma var sjuk.

https://www.flashback.org/t2706360

För det första så är det bara så enkelt att det handlar inte om dig längre. Du har varit med och satt ett barn till världen. Du har därmed ansvar för barnet och dess välbefinnande.

När det är sagt så kan vi alla som är föräldrar konstatera att det inte alltid är en dans på rosor. Det är ibland riktigt jobbigt. Det blir med tiden något verkligt fantastiskt.

Ett litet barn (baby) har en något begränsad förmåga att uttrycka sina behov. Barnet kan i princip jollra glatt, sova och skrika...

Varför skriker barnet? [Hungrig | Trött | Dags att byta blöja | Rädd/Otrygg]

Det en bebis söker mer än något annat är värme och trygghet i famnen på mamma eller pappa.

Köp denna bok: http://vaxaochupptackavarlden.se/

Du är inte egoistisk, bara stressad just nu. Småbarn är krävande - det är högst troligt att många föräldrar känner på det viset.
Hoppas att det blir bättre så småningom.