Straff och stryk under uppväxten? Det värsta/bästa med dina föräldrar och uppfostran?

(Skrev en kommentar som nämde detta i en annan tråd, men bestämde mig för att ämnet är värdigt en egen tråd)...
Frågor och diskussioner:

• Vilken typ av straff fick du av dina föräldrar eller andra när du växte upp?
• Är du arg över detta idag eller hyfsat nöjd med dina föräldrars insats under uppväxten?
• Borde de varit mindre stränga eller mer stränga?
• Hade du bara en förälder? Hur klarade de jobbet utan backning?

Tanken är att dela med dig av dina erfarenheter så att vi som är föräldrar idag kan höra hur olika typer av föräldraskap upplevs med facit i handen?

Jag fick faktiskt stryk hemma ett antal gånger och jag måste säga i efterhand att detta var inte det värsta med mina föräldrar. Det värsta var att för det mesta så brydde de sig helt enkelt inte alls. De blev bara arga om mina förehavanden inkräktade på deras. Stryk från pappas sida var helt godtyckligt och därför lite skrämmande eftersom det inte gick att förutspå vad som kunde göra honom riktigt arg. (för det mesta bara rapport från mamma). Mamma gormade och skrek i det oändliga när hon blev arg, och rätt som det var så vankades örfilar.
Det värsta med mina föräldrar var att de var så otroligt inkonsekventa. Ena dagen så var X okej, nästa dag var det totalt oacceptabelt.

Medan min morfar som jag bodde hos ett tag var sträng, men lugn och sansad och lät mig välja mellan stryk eller annat straff (valde självklart annat straff). Till skillnad från mina föräldrar så brydde sig mormor och morfar på ett mer påtagligt sätt. De var helt enkelt bättre föräldrar än mina ego-centrerade 40-talistföräldrar någonsin varit.

Min barndom slutade på en internatskola som hade en enkel ekonomi av bus = klara påföljder och inget tjafs möjligt. De vuxna man hade att göra med var inte känslomässigt inblandade, och det gjorde allt ganska kliniskt. Det gick inte att manipulera eller tigga sig undan påföljder.
Där fanns visserligen alla influenser av det moderna samhället 80-90 tal. Men med hjälp av klara och tydliga regler och påföljder för den som bröt dem, så klarade skolan av en uppgift som många föräldrar misslyckades med. Med minimal personalstyrka lyckades de få hundratals ungar att hålla sig i skinnet och sköta skolan. Många kom från problem-hem och hade en sjujäkla attityd. Eftersom det inte var ballt att få straff, så fungerade det avskräckande. Förutom att man missade allt kul så ville ingen ville bli retad eller skrattad åt för att den inte fick gå ut eller var tvungen att ha på sig en viss typ av kläder eller agera städerska och hembiträde varenda dag i en månad. (Obs! Internatskola är inte alls någon idealisk situation utan naturligtvis är det bättre att barn växer upp i sina egna hem, med två engagerade föräldrar som vågar och kan sätta gränser. Men det är exempel på en miljö i Sverige där det faktiskt fanns )[/i]

Det som har varit bra är att jag blivit curlad in i kaklet.

Det som har varit dåligt är att jag blivit helt beroende av mina föräldrar och än idag gör precis som mamma i vill i de flesta fall, eftersom jag inte har nån egen ide om vad jag vill med mitt liv egentligen.

Min far har ett jävla humör (han är typ bipolär) och han kunde lappa till en ibland. Detta gjorde att man tog det jävligt lungt för det mesta. Bus hände väl, men det var nog mindre än om man hade haft en "dialogfarsa".

Hade en väldigt bra uppväxt med föräldrar som talade om vad som var rätt och fel utan att ta till fysiska bestraffningar.

Det räckte med att de höjde rösten, då visste man att det var allvar, och skötte sig.
Som värst var väl ett stadigt grepp i armen någon gång och jag minns en (1) gång när min kära mor gav mig en lavett. Jag hade då troligtvis varit alldeles överjävlig mot någon av mina yngre syskon

Har i efterhand insett att mina föräldrar kompletterade varandra väldigt bra. Min mor hade ganska lösa tyglar och man fick mer eller mindre göra som man ville (inom rimliga gränser) medans far var lite mer strikt och höll hårt på att man skulle hjälpa till hemma. Städa sitt rum, kratta löv, klippa gräs etc.

Är väldigt glad att jag fick "arbetsmoralen" eller vad man ska kalla det från farsan när man ser hur många slapp-rövar det finns i arbetslivet och man inser att jag lika gärna kunde varit en av dem.

Tror absolut inte att det är fel att låta barn få ta ansvar, t.ex. städa sitt rum för att få veckopeng och är något jag kommer att föra vidare till mina egna barn.

Något jag kommer att försöka förbättra från mina föräldrars uppfostran är att ha mer av en dialog och motivera de besluten man tar och försöka få barnet att inse för och nackdelar med olika saker och odla fram ett kritiskt tänkande.