Citat:
Ursprungligen postat av namjorne
Fick beskedet att min far hade gått bort igår. Han blev 71 år gammal. Han dog vid 11-tiden sittandes vid sitt skrivbord sippandes på dagens första öl och troligtvis i färd med att lura skjortan av någon stackars sate. Han dog omedelbart enligt hans nya fru, troligtvis till följd av en massiv hjärnblödning. Det vet vi inte än och jag kunde inte bry mig mindre.
Den stora gåtan för mig är hur fanskapet kunde bli en dag över 40 med tanke på hur han levde. Han vägde nog närmare 200 kg och hans livs kärlek var inte morsan, det var den där förbannade flaskan. Han var inte snäll mot mig och inte mot min mor heller. Han slogs aldrig, men han utövade psykisk terror. De skiljde sig så småningom och jag bodde mest hos morsan.
Jag bröt i stort sett kontakten med honom när jag tog studenten för över 10 år sen. Har träffat honom en handfull gånger sedan dess och han har varit full och dum samtliga gånger.
Den enda jag tycker synd om är farmor som får vara med om att begrava sin egen son.
Ser snarare fram emot arvet som lär bli ganska saftigt.
Jag hatade honom. Jag är glad över att han är död. Kan man känna så?
Du kan, och får, känna så.
Men i ett vidare perspektiv är detta en lika tragisk som vanlig historia.
Missbrukare står bara sig själv nära.
