Sonen började på dagis när han var ~1 år 8 månader. Det tyckte vi var rätt lagom, då hade han börjat prata en del och kunde ta sig fram för egen maskin. Det var det viktigaste kriteriet för oss, att han kunde uttrycka vad han ville och att man kunde fråga sonen hur det gått och vad dom gjort när han kommit hem.
Dessutom valde vi under första året ett privat dagis. Kostade satan men det var mindre grupper och betydligt lugnare tempo än på kommunala sidan. Nu har han gått på kommunalt dagis under det senaste året och det märks (tyvärr) stora skillnader mellan dessa två.
Att lägga t.ex. en 1 åring i dagis är nog (enligt mig) något man bara bör göra om man absolut inte har något alternativ. På det privata dagiset han var på fanns det t.ex. ett barn som var 10-11 månader när hon började. Det resulterade i att en av dagistanterna var komplett upptagen med det barnet (grät i massor och kunde vid det tillfället inte gå själv så någon fick hålla henne i famnen mer eller mindre hela dagen, eller sätta henne att sitta någonstans). När jag dessutom träffade på en av föräldrarna till barnet som nämde att hon sällan hämtade/lämnade barnet vid dagis (det skötte
barnflickan om) så undrade jag lite i mitt stilla sinne varför de ens hade skaffat barn. De hade alltså en barnflicka som skötte om på morgon och kväll och sedan resten av dagen var barnet i dagis. Umgängestiden med barnet torde i deras fall ha varit mer eller mindre 0 med andra ord. Men så var det också en hel del personer som var högt uppsatta i näringslivet som hade sina barn där, de prioriterade tydligen karriären över barnen helt och hållet