2005-11-21, 03:13
#1
Kön: Kille
Längd: 176 cm
Vikt: omkr. 60 kg
Vad tog jag?: DXM i olika mängd under 2 dagar + cannabis
Mitt efterlängtade paket kommer på torsdagen(två veckor sedan) i ett Dvd-fodral. Jag hade tänkt trippa lite med några kompisar i en friggebod på fredagen. Jag beslutar mig dock för att testa lite själv när jag kommer hem. Frågar lite på Flashback om hur mycket man ska ta, löser 250mg i ett glas juice och dricker. Det smakar som en blandning av kinin och sura uppstötningar.
Efter ungefär 45 minuter kommer effekterna. Det känns skönt, lite som en fylla, men utan dess bieffekter och mer lugnande. Efter att ha frågat runt lite till beslutar mig för att ta en halv till, det enda som händer är att jag känner mig ännu mera full och börjar dessutom känna mig lite skum. Det känns bra. Jag den andra halvan också.
Efter en halvtimme känner jag ett tryck över pannan och är ännu mera skum. Går ut i köket för att ta en cigg, det känns lätt att gå, jag nästan flyger fram. Ringer en kompis och märker att jag stammar och sluddrar som fan. Jag har väldigt svårt att förstå vad han försöker säga och känner mig som en idiot.
Jag har inte fått hallisar än och det stör mig lite så jag frågar runt på Flashback men blir rådd till att inte ta nåt mer så jag beslutar mig för att sova. När ytterligare två timmar gått i mina ihopkorvade lakan beslutar jag mig ändå för att sätta i mig en till.
Klockan är runt 2:30. En timme senare känner jag mig helt slut och förvirrad. Trycket på pannan är starkare och jag har svårt att packa mina saker. Efter att ha försökt sova(utan vidare framgång) är jag på väg till bussen, det känns skönt att gå, luften är fuktig och det är dimma.
När busschauffören frågar vart jag ska åka kommer jag inte på det, tänker så det knakar men efter att ha läst på destinationsskylten sluddrar jag fram att jag ska till Stockholm. Busschauffören tittar lite underligt på mig, pekar på marken och säger att jag ska ställa väskan där. Jag fattar ingenting ”karl’n är tokig” tänker jag, men till slut tar busschauffören väskan ifrån mig och ställer den i lastutrymmet. Jag känner mig dum i huvudet och går in och sätter mig. Efter två timmar lyckas jag somna och sover nästan hela bussresan, när jag vaknar känner jag mig fortfarande lite påverkad och allt känns lite overkligt.
Jag stämmer möte med vännerna och vi åker till friggeboden. Eftersom jag inte känner mig totalt återställt tar jag 500 mg(två tabs), A och B tar omkring 375mg(en och en halv) och C tar drygt 675mg (två och en halv). Efter en kvart ringer A’s lillebror, kommer hem om 20 minuter. Det känns inte bra för någon av oss eftersom vi förväntat oss att brodern skulle vara hos sin flickvän.
19.30
Det kickar igång, men inte på samma sätt som tidigare. Bildintrycken blir skumma som fan och musiken vi lyssnar på verkar på något vis helt galen. Jag lutar mig tillbaka i sängen och skrattar som besatt, allt känns kul men ändå obehagligt på något vis. A:s brorsa tittar konstigt på mig och jag skrattar ännu mer. Sen lägger jag mig ner och sluter ögonen. Det känns hur mysigt som helst och jag vet inte riktigt vad jag tänker på.
20.00
Jag vaknar till och allt känns surrealistiskt, hela rummet är lite lilaaktigt och jag tycker att det ser avlångt ut som en korridor. Efter en enorm ansträngning lyckas jag fråga C om han vill med ut en sväng. Då märker jag att jag inte kan gå normalt, det känns obekvämt att gå som vanligt (och det går inte ens om jag försöker) så jag går med ryckiga steg på snedden hela vägen fram till dörren och ut. Nu känns det ännu värre och obehagligare men jag lyckas efter mycket möda få fram dasen och slå en drill. Synfältet känns skevt och konstigt och ingenting har normala proportioner, jag tittar ner på mina ben som ser missbildade och kantiga ut. Tar mig in igen och sätter mig i sängen. Försöker att inte börja noja men tankarna går i cirklar och vad jag än tänker på så blir det negativt.
20.30
Nu händer det absolut värsta. A: s kära lillebror som inte vet hur viktigt det är med setting drar igång spellistan med AIK trubaduren. Texten är helt tok-galen: Tänder flyger, snuten, bängen, blablablabla… Jag försöker sluddra fram att han ska byta låt, jag börjar nästan låta panisk och mår fruktansvärt dåligt, men idioten bryr sig inte och han släcker den enda sista ljuskälla som finns och till slut är jag tvungen att lägga mig ner och försöka lugna mig. Musiken hackar och låter hotfull och jag kan inte fokusera tankarna på någonting. När jag blundar blir det svart, sen droppar synfältet fram och mitt jag svävar ut i världsrymden…
Jag får för mig att allt som händer är en hämnd från svampgudarna för att jag inte visat respekt för att jag tagit något kemiskt. Allt handlar om att de naturliga drogerna har en själ som inte släpper alla omkringsvävande jag utom synhåll utan de tar hand om dem. DXM däremot är ett människans påfund, där jaget släpps ut i världsrymden och får sväva fritt där i all evighet. Döden finns inte, eller döden är vad jag upplever nu och jag kommer aldrig komma tillbaka till den vanliga världen. Det känns inte roligt…
Jag öppnar ögonen och ser att allt är normalt, känner mig fruktansvärt lättad och sätter mig upp i sängen. Det känns som jag varit borta i världsrymden i miljontals år. Äntligen har jag kommit tillbaka! Då går allt igång igen. Proportionerna ändras, rummet blir längre, brädorna i taket får traktordäcksmönster och synfältet börjar ”rinna bort”. Musiken hackar och låter frasig och tempot och pitchen ändras. ”Jag blev lurad igen” tänker jag och försöker lägga mig och vila. Detta scenario upplever jag fler gånger.
Plötsligt ringer någons mobiltelefon, och det känns verkligt till en början. B stapplar fram till min del av rummet och säger att det är någon som vill prata med mig, bruden frågar en massa saker som jag inte fattar och hon låter praktiskt taget utvecklingsstörd. Jag lämnar över mobilen och blir illa till mods av att de andra befinner sig så nära mig, ”tänk om de också börjar noja och får för sig att slå ihjäl mig för att jag sprider dålig stämning” Jag lägger mig ner och försöker att vara så tyst som möjligt.
Jag vaknar till igen och känner att jag måste göra nåt för att få bort nojan, eftersom jag hört att man ska fråga folk vad de heter för att veta att man inte drömmer, börjar jag fråga A om för och efternamn han säger det och jag rycker åt mig en spik och en busstidtabell och försöker rista in hans namn men det blir bara rappakalja. C tänkte ”nu är det kört för honom, han håller på att skriva sitt testamente”
Förutom detta hände en massa sjuka saker, det var grymt att titta på video eftersom allt annat var skruvat och sjukt utom bilderna på skärmen som betedde sig normalt.
När jag äntligen klarar av att sätta mig upp utan att allt flippar ur känner jag mig nästan lycklig. Jag känner dock att jag måste lugna mig så jag och C går ut och röker en joint. Sen måste jag ha gått in och slocknat för jag minns inget mer. Nästa dag vaknar vi helmysiga i kroppen och känner oss utvilade. Jag röker lite hasch igen men det skulle jag inte ha gjort.
DXM ruset kommer galloperande igen och ångesten är total. Efter ett tag lyckas jag lugna mig och skrattar istället men då börjar jag noja för andningen istället flåsar som en dåre och C om han andas. Jag tror verkligen att vi kommer dö, springer och väcker de andra som till slut lyckas lugna mig.
Slutsats: Det kändes som att jag kommit in i en fjärde dimension, en som jag aldrig kunnat se i nyktert tillstånd. Jag började dessutom på fullt allvar ifrågasätta verkligheten, mådde inget vidare. En av de obehagligaste sakerna var rädslan över att de andra skulle bli galna och få för sig att mörda någon, så på ett sätt var det väl tur att A’s brorsa var där.
Jag borde kanske ha tagit det lungt dagen innan med tanke på att det tar tid innan DXM:et går ur kroppen. För övrigt hade jag lite sköna upplevelser i synnerhet när jag tog DXM:et i omgångar, det kändes lite som när man tagit Stilnoct och håller sig vaken. Nu sitter jag här med ca 37 tabs kvar. Det blir nog inget DXM för mig på ett tag och jag rekommenderar folk att ta det lungt med denna substans första gången.
Längd: 176 cm
Vikt: omkr. 60 kg
Vad tog jag?: DXM i olika mängd under 2 dagar + cannabis
Mitt efterlängtade paket kommer på torsdagen(två veckor sedan) i ett Dvd-fodral. Jag hade tänkt trippa lite med några kompisar i en friggebod på fredagen. Jag beslutar mig dock för att testa lite själv när jag kommer hem. Frågar lite på Flashback om hur mycket man ska ta, löser 250mg i ett glas juice och dricker. Det smakar som en blandning av kinin och sura uppstötningar.
Efter ungefär 45 minuter kommer effekterna. Det känns skönt, lite som en fylla, men utan dess bieffekter och mer lugnande. Efter att ha frågat runt lite till beslutar mig för att ta en halv till, det enda som händer är att jag känner mig ännu mera full och börjar dessutom känna mig lite skum. Det känns bra. Jag den andra halvan också.
Efter en halvtimme känner jag ett tryck över pannan och är ännu mera skum. Går ut i köket för att ta en cigg, det känns lätt att gå, jag nästan flyger fram. Ringer en kompis och märker att jag stammar och sluddrar som fan. Jag har väldigt svårt att förstå vad han försöker säga och känner mig som en idiot.
Jag har inte fått hallisar än och det stör mig lite så jag frågar runt på Flashback men blir rådd till att inte ta nåt mer så jag beslutar mig för att sova. När ytterligare två timmar gått i mina ihopkorvade lakan beslutar jag mig ändå för att sätta i mig en till.
Klockan är runt 2:30. En timme senare känner jag mig helt slut och förvirrad. Trycket på pannan är starkare och jag har svårt att packa mina saker. Efter att ha försökt sova(utan vidare framgång) är jag på väg till bussen, det känns skönt att gå, luften är fuktig och det är dimma.
När busschauffören frågar vart jag ska åka kommer jag inte på det, tänker så det knakar men efter att ha läst på destinationsskylten sluddrar jag fram att jag ska till Stockholm. Busschauffören tittar lite underligt på mig, pekar på marken och säger att jag ska ställa väskan där. Jag fattar ingenting ”karl’n är tokig” tänker jag, men till slut tar busschauffören väskan ifrån mig och ställer den i lastutrymmet. Jag känner mig dum i huvudet och går in och sätter mig. Efter två timmar lyckas jag somna och sover nästan hela bussresan, när jag vaknar känner jag mig fortfarande lite påverkad och allt känns lite overkligt.
Jag stämmer möte med vännerna och vi åker till friggeboden. Eftersom jag inte känner mig totalt återställt tar jag 500 mg(två tabs), A och B tar omkring 375mg(en och en halv) och C tar drygt 675mg (två och en halv). Efter en kvart ringer A’s lillebror, kommer hem om 20 minuter. Det känns inte bra för någon av oss eftersom vi förväntat oss att brodern skulle vara hos sin flickvän.
19.30
Det kickar igång, men inte på samma sätt som tidigare. Bildintrycken blir skumma som fan och musiken vi lyssnar på verkar på något vis helt galen. Jag lutar mig tillbaka i sängen och skrattar som besatt, allt känns kul men ändå obehagligt på något vis. A:s brorsa tittar konstigt på mig och jag skrattar ännu mer. Sen lägger jag mig ner och sluter ögonen. Det känns hur mysigt som helst och jag vet inte riktigt vad jag tänker på.
20.00
Jag vaknar till och allt känns surrealistiskt, hela rummet är lite lilaaktigt och jag tycker att det ser avlångt ut som en korridor. Efter en enorm ansträngning lyckas jag fråga C om han vill med ut en sväng. Då märker jag att jag inte kan gå normalt, det känns obekvämt att gå som vanligt (och det går inte ens om jag försöker) så jag går med ryckiga steg på snedden hela vägen fram till dörren och ut. Nu känns det ännu värre och obehagligare men jag lyckas efter mycket möda få fram dasen och slå en drill. Synfältet känns skevt och konstigt och ingenting har normala proportioner, jag tittar ner på mina ben som ser missbildade och kantiga ut. Tar mig in igen och sätter mig i sängen. Försöker att inte börja noja men tankarna går i cirklar och vad jag än tänker på så blir det negativt.
20.30
Nu händer det absolut värsta. A: s kära lillebror som inte vet hur viktigt det är med setting drar igång spellistan med AIK trubaduren. Texten är helt tok-galen: Tänder flyger, snuten, bängen, blablablabla… Jag försöker sluddra fram att han ska byta låt, jag börjar nästan låta panisk och mår fruktansvärt dåligt, men idioten bryr sig inte och han släcker den enda sista ljuskälla som finns och till slut är jag tvungen att lägga mig ner och försöka lugna mig. Musiken hackar och låter hotfull och jag kan inte fokusera tankarna på någonting. När jag blundar blir det svart, sen droppar synfältet fram och mitt jag svävar ut i världsrymden…
Jag får för mig att allt som händer är en hämnd från svampgudarna för att jag inte visat respekt för att jag tagit något kemiskt. Allt handlar om att de naturliga drogerna har en själ som inte släpper alla omkringsvävande jag utom synhåll utan de tar hand om dem. DXM däremot är ett människans påfund, där jaget släpps ut i världsrymden och får sväva fritt där i all evighet. Döden finns inte, eller döden är vad jag upplever nu och jag kommer aldrig komma tillbaka till den vanliga världen. Det känns inte roligt…
Jag öppnar ögonen och ser att allt är normalt, känner mig fruktansvärt lättad och sätter mig upp i sängen. Det känns som jag varit borta i världsrymden i miljontals år. Äntligen har jag kommit tillbaka! Då går allt igång igen. Proportionerna ändras, rummet blir längre, brädorna i taket får traktordäcksmönster och synfältet börjar ”rinna bort”. Musiken hackar och låter frasig och tempot och pitchen ändras. ”Jag blev lurad igen” tänker jag och försöker lägga mig och vila. Detta scenario upplever jag fler gånger.
Plötsligt ringer någons mobiltelefon, och det känns verkligt till en början. B stapplar fram till min del av rummet och säger att det är någon som vill prata med mig, bruden frågar en massa saker som jag inte fattar och hon låter praktiskt taget utvecklingsstörd. Jag lämnar över mobilen och blir illa till mods av att de andra befinner sig så nära mig, ”tänk om de också börjar noja och får för sig att slå ihjäl mig för att jag sprider dålig stämning” Jag lägger mig ner och försöker att vara så tyst som möjligt.
Jag vaknar till igen och känner att jag måste göra nåt för att få bort nojan, eftersom jag hört att man ska fråga folk vad de heter för att veta att man inte drömmer, börjar jag fråga A om för och efternamn han säger det och jag rycker åt mig en spik och en busstidtabell och försöker rista in hans namn men det blir bara rappakalja. C tänkte ”nu är det kört för honom, han håller på att skriva sitt testamente”
Förutom detta hände en massa sjuka saker, det var grymt att titta på video eftersom allt annat var skruvat och sjukt utom bilderna på skärmen som betedde sig normalt.
När jag äntligen klarar av att sätta mig upp utan att allt flippar ur känner jag mig nästan lycklig. Jag känner dock att jag måste lugna mig så jag och C går ut och röker en joint. Sen måste jag ha gått in och slocknat för jag minns inget mer. Nästa dag vaknar vi helmysiga i kroppen och känner oss utvilade. Jag röker lite hasch igen men det skulle jag inte ha gjort.
DXM ruset kommer galloperande igen och ångesten är total. Efter ett tag lyckas jag lugna mig och skrattar istället men då börjar jag noja för andningen istället flåsar som en dåre och C om han andas. Jag tror verkligen att vi kommer dö, springer och väcker de andra som till slut lyckas lugna mig.
Slutsats: Det kändes som att jag kommit in i en fjärde dimension, en som jag aldrig kunnat se i nyktert tillstånd. Jag började dessutom på fullt allvar ifrågasätta verkligheten, mådde inget vidare. En av de obehagligaste sakerna var rädslan över att de andra skulle bli galna och få för sig att mörda någon, så på ett sätt var det väl tur att A’s brorsa var där.
Jag borde kanske ha tagit det lungt dagen innan med tanke på att det tar tid innan DXM:et går ur kroppen. För övrigt hade jag lite sköna upplevelser i synnerhet när jag tog DXM:et i omgångar, det kändes lite som när man tagit Stilnoct och håller sig vaken. Nu sitter jag här med ca 37 tabs kvar. Det blir nog inget DXM för mig på ett tag och jag rekommenderar folk att ta det lungt med denna substans första gången.
Härligt att du kommer ihåg så mkt och orkar skirva ner det här, underbart.
Ungefär så väck var jag också i lördags... Dock utan nojjor.
