Ni som är långtidsarbetslösa - Varför söker ni inte bara jobb?

Hela tiden hör man om dessa arbetslösa personer som bara "går" om dagarna och väntar på att bli erbjudna ett jobb. Syftar, så ni alla vet, enbart på nyutgångna från gymnasiet, alt från eftergymnasial utbildning. Vi bortser här från personer som har svårt att söka/få jobb pga. svårigheter, typ. depression, social fobi, etc.

Har många vänner, vissa av de har fått jobb, vissa inte. Men hos de senare kan man se exakt samma mönster hos de allihop - de söker helt enkelt inga jobb (och har så aldrig gjort).

Exempelvis, när vi gick ut gymnasiet ihop, skrev jag ut en hög CV:n, cyklade runt till olika butiker mm och bad att få tala med chefen, tog i hand och presenterade mig. Fick jobb, gjorde samma sak om och om igen och hade säkert 7-8 jobb inom loppet av bara två år. Alla mina polare som fick jobb hade gjort exakt samma sak, sökt jobb "heltid tills de fick jobb", dvs. 6-8 h per dag. Och då får man helt enkelt jobb.

Men ALLA som var/är arbetslösa sökte typ 4-5 jobb på AMS, och satt sen hemma och väntade på att bli uppringda. Helt seriöst, de sökte jobb max 10-15 min per vecka, trots att de gick "lediga" i 1-2 år. Alltså, vad är problemet? Hur svårt ska det vara liksom? Exakt samma tendens ser man hos så gott som alla arbetslösa/långtidsarbetslösa, de söker helt enkelt inga jobb. Till och med akademiker verkar gå ut en utbildning, surfa lite på AMS och söka ett par stycken, sen bara vänta? Många säger "åh, jag gick ju hela civilekonomprogrammet och har sökt 100 jobb sen examen för ett halvår sen, och är fortfarande utan jobb" - men vad är det de inte ser? 100 jobb på 6 månader är ca 16-17 jobb per månad, dvs. runt 4 jobb per vecka. Hur lång tid tar det, max en kvart att söka? Vad gör de av resten av tiden på veckan, slappar?

Kort och gott, vad är problemet?

Blir att tänka på denna. Det dyker kanske upp mellan 0 och ett dussin jobb som ens är i närheten av vad man kan jobba med per dag. Efter det kan man kolla typ gula sidorna och undersöka varje företag tills ögonen blöder men det behöver inte betyda att man hittar något man kan ansöka till. Var får du dina fantasier om att det finns jobb ifrån ?

Givetvis kan inte ALLA få jobb, det kommer såklart bli en del arbetslösa. Det inte det diskussionen handlar om, utan om individnivå. Det jag vill säga är att i princip vem som helst kan få ett jobb om man bara söker, vilket inte folk verkar göra.

Samt vadå "jobb i närheten av vad man kan jobba med"? Det är väl klart att man inte kan vara så kräsen? Är du ny från gymnasiet tar du de jobben du erbjuds, om det så är McDonalds etc. Och kommer man från högskolan direkt tar man de jobben som finns bara för att få erfarenhet. Man kan inte säga att "jag tänker minsann bara jobba med det och det" och därmed vara sysslolös? Men visst, jag har aldrig blivit curlad och vuxit upp med snack om att "jobba bara med sånt du verkligen vill" så jag kanske inte tänker så bortskämt.

Har man sökt 100 jobb och inte fått något, tror man inte man ska få det 101:a heller. Jag är inte arbetslös just nu, men vet att det kan vara påfrestande psykologiskt. Det är lätt att säga att det bara tar en kvart att söka ett jobb till, men har hjärnan redan bestämt sig för att chanserna är noll så är det väldigt tungt att lägga ner det arbetet det tar.

Man kan se det psykologiskt, som att personen är på väg in i en depression och därför inte orkar. Man kan också se det som en överlevnadsinstinkt: Om man vet av erfarenhet (de hundra första jobben man sökte) att ett visst agerande inte fungerar (söka jobb) så är det irrationellt att fortsätta med det, åtminstone så länge läget inte förändras (arbetslösheten ligger på samma nivå).

Om någon är passiv kan en annan säga sarkastiskt: "Väntar du på bättre tider?" När en arbetslös inte söker jobb tror jag det ofta kan förklaras med att personen bokstavligen, fast undermedvetet, väntar på bättre tider. Vissas psyke är helt enkelt inte gjort för den konkurrensen vi har haft på arbetsmarknaden sedan ca 2008. Kanske är det något bättre nu.

Misstolka mig fel. Jag menar inte att man lika gärna kan ge upp. Saker blir mycket bättre om man bara får det där första jobbet. Kanske kan man avancera inom företaget, eller om inte, så har man åtminstone arbetslivserfarenhet och kan enklare ta sig vidare.

På sätt och vis har du helt rätt, men hur lätt hade det varit att fixa jobb på det här sättet om alla gjorde så? Då hade konkurrensen varit jävligt mycket högre.

Nu vet jag inte vad du har för utbildning och arbete i dagsläget, men när det gäller lite mer kvalificerade tjänster krävs det att du lägger ner betydligt mer tid på dina ansökningar. När man bara ska ha ett simpelt butiksjobb fungerar det fint med ett generiskt CV, men för mer kvalificerade tjänster bör du modifiera CV:t baserat på det företag du söker hos. Det kan även vara ett smärre helvete att få komma till intervju om du inte är duktig på att skriva CV, eftersom det sitter folk med låg kompetens och grovgallrar. Du kan vara hur kvalificerad som helst, och ändå kommer du inte igenom för att du åkte dit på någon detalj i grovgallringen.

Bra skrivet!



När man är en person med mycket driv är det lätt att säga att det bara är att sticka ut och leta, men för alla är inte det så bara, och tydligen är det enbart om man har blivit diagnosticerad hos farbror doktor som man har problem på riktigt.

Att söka jobb på jobb och aldrig få mer respons än "vi hör av oss" (vilket naturligtvis aldrig sker) blir det rätt tärande.

problemet är att folk får pengar även utan jobb.

Vad Sverige behöver är en arbetslinje-mer piska och mindre morot.

Jag tror dessvärre inte vi får ordning på lata långtidsarbetslösa förrän vi får en borgerlig regering (jag röstar själv borgerligt).

Man behöver bara gå till Danmark som i princip saknar långtidsarbetslöshet eftersom slackare tvingas gå på soc och där kollas tillgångar och erbjuds tuffa städjobb som man inte kan tacka nej till eftersom bidragen då rycks. Något Sverige måste börja titta närmare på tycker jag.

Det är ganska märkligt att skulden för arbetslösheten, av er helt läggs på individen.
Först har man gått i skolan, jobbat med det. Sedan har man skrivit in sig på AF som villig att ta arbete.

Är det då individens fel att ingen vill ha detta erbjudande om arbetskraft?

Ett problem är att du inte använder sök, och fortsätter på någon av de 5235 st trådar som handlar om precis det du undrar. Ett annat problem är att det är meningslöst att förklara något för någon som inget begriper. Gammalt ordspråk.

Fick ett jobb efter gymnasiet. Men under perioden hamnade jag i en svår depression och har varit suicidal sedan dess. Har försökt hitta jobb. Städjobb kräver erfarenhet, jobb på olika livsmedelsbutiker kräver en handelsexamen verkar det som. Har försökt ta kontakt med chefer/arbetsledare genom att ringa, eller gå till butiker, men får fingret. De säger att jag helt enkelt ska avvakta.

Många fler som pendlar från Sverige till Danmark än tvärtom. Många fler som pendlar från Sverige till Norge än tvärtom. Det är nästan så att man kan få intrycket att det finns fler arbetstillfällen i Danmark och Norge än i Sverige.