Var går gränsen inför vad man publicerar om andra?

http://www.svd.se/jag-kanner-igen-en...r-en/om/kultur

Läste nyss den här artikeln och tycker den berör ett ganska viktigt ämne.

Jag själv har en 500 boksidor om mig själv och vill skriva mer, problemet är att den första boken inte är färdig iom att den lika lite som den är nådig mot mig själv, definitivt inte är det mot min mamma och min ena brors pappa. Dessutom har jag påbörjat ny och vill skriva ytterligare en bok.

Jag ser det sociala självmordet som mycket konstnärligt och känner som så att jag hellre är ensam utan att uppnå status för att finna lämplig partner. Mina syskon har jag varken lust att skada, eller deras barn och kanske eventuella framtida. Men min livshistoria är ful liksom jag redan valt att bara öppen med den. Däremot har min mamma varit instabil under min uppväxt och är långt ifrån död. Jag har inte fått till en rättvis bild men hur det än blir så är inte återberättelse vacker.

Såg nyligen serien om Kerstin Thorvall och det är uppenbart att hon är narcissist. Hon framstår som en klyvning mellan mig och min mamma. Den egoistiska "konstnär" jag försöker utvecklas till och det sociala självmord jag begår med en axelryckning. Som moder och mycket mer är hon en kopia av min egen mors melodramatiska och egocentriska läggning.

I serien säger hon att hon inte kan ljuga och därför skriver biografiskt antar jag. Grejen är att det krävs mindre talang att återberätta som att bygga nya världar och jag t.ex har en destruktiv kraft av att vilja skapa något som även berör som stör människor. Allt är sant men man kan fokusera på så många olika sidor av myntet. Det är det som är konsten. Läsarens känslor blir därmed inte sanningen , inte nödvändigtvis heller deras tolkning.

Allt som är fult och bryter mot vad vi anser rätt, kan jag skriva öppet om. Enda gränsen jag har är vissa privata tankar och känslor människor berättat och extremt förödmjukande situationer för dem. Gällande mig själv är jag inte pigg på att skriva ner och delge detaljerade återberättelser om mitt sexliv. Ytligt är ok att beröra ämnet men sedan känner jag att det är privata sfärer.

Men hur långt får man gå egentligen? För oavsett vad så är det skitstöveln inom en som tittar fram när man delger världen sina relationer. Däremot anser jag inte mig skyldig att behandla människor som gjort kränkande saker mot mig, med lojalitet. Ändå, konsekvenser får människor av att ändra får insyn i deras privatliv. Jag är skamlös då jag vägrar bära skam för sådant som skett mot mig, men rätten att utsätta andra, den har man ju inte heller. Så var sätter man gränserna och måste man verkligen ha dem?

Vet inte om jag placerat tråden helt rätt, mod får flytta den om den ligger fel.

Gränserna går vid tryckfrihetsbrott samt dess "motsvarigheter" i brottsbalken (tex förtal). Socialt självmord har du ju inga problem med, så varför ska det finnas gränser där? Skriv vad du vill och skit i gränserna.

Jag tänkte lite på att man inte vill att människor ska må psykiskt dåligt för resten av deras liv, även om de gjort grova felaktigheter. Där är den svåra konsten att balansera upp dem och göra dem rättvisa genom att som minst ha hälften av deras bästa sidor framhållna.

Vad räknas som förtal? Jag har agerat ut genom att t.ex publicera chatthistoriker på Facebook o.d när jag känt mig kränkt och på så vis kommit extremt långt med mig själv på ett par månader efter att många år gått i limbo. Antagligen är det olagligt iaf men att skriva om sitt liv och bara ha bytt namn på människor (har plockat bort t.ex ursprung) är det ok eller måste man skriva mer fiktivt?

Förstår balansproblemet. Har ingen åsikt där. Vad gäller problemet med att få andra att må dåligt över dina texter torde det vara säkrast att inte skriva något alls (inte det svar du vill ha så klart). Folk tar illa upp över alla möjliga saker. Det finns säkert någon därute som fortfarande grubblar över den där oseriösa kommentaren man fällde för 10 år sedan.


Tryckfrihetsförordningen resp. brottsbalken om förtal:


Ovanstående väcker väl fler frågor än svar. Besitter tyvärr ingen djupare kunskap om brottet. Även brottet förolämpning kanske kan komma på fråga. Du hittar det i 5:3 brottsbalken och 7:4 punkten 15 i tryckfrihetsförordningen.


Det blir troligtvis en bedömningsfråga. Hans-Gunnar Axberger, Jur.kand. 1978. Jur.dr 1984. Docent i straffrätt 1985, har skrivit följande:

Tack så mycket men är som om man likväl då skulle skriva fiktiva böcker för att klara sig 😮 Nåväl det jag inte skrivit kan jag ju göra annorlunda. Återigen, tack!

Äsch. Skriv på bara. Rätt säker på att du kommer klara dig även om du inte skriver helt fiktivt. Men namnge ingen. Om Ebba Witt-Brattström kan skriva "Århundradets kärlekskrig" utan rättsliga påföljder (hittills) så kan man fan skriva vad som helst. Dock riskerar författarna till "Den motvillige monarken" rättsliga påföljder. Vet inte hur det gick där. I den boken är i och för sig kungen tillsammans med nära och kära inte bara namngivna, utan figurerar också på omslaget. Kan tänka mig att din frihet att skriva vad du vill (med vissa modifieringar som namnangivelse) väger tyngre än förtal och förolämpning. Skönlitterärt också antar jag.

Ingen orsak, och lycka till. Hoppas dock att du inte fullföljer. Socialt självmord är inget att leka med. Det konstnärliga höga värdet upplevs förmodligen bara av dig själv, vilket jag i och för sig antar är i sin ordning, men jag är övertygad om att värdet efter en tid kommer vara lika betydelsefullt för dig som en Trustor-aktie.

Ja du har nog helt rätt. Jag ändrade mig iaf gällande ena projektet och har påbörjat en fiktiv berättelse istället utan att den kommer beröra mig personligen.

Den som är skriven kan jag inte göra mer med än att renskriva och putsa på och spara för mig själv. Men man är bra sugen på att finslipa den och försöka få den publicerad. Det sociala självmordet är redan påbörjat sedan åratal då jag varit helt öppen med de saker jag upplevt. Svårare är ångesten över att jag inte levt ett annat liv än att folk vet mer än de nödvändigtvis hade behövt. Att ta livet av andra socialt däremot, jag tror att jag väntar med publicering då det är svårt att beräkna sociala konsekvenser.

Konstnärligt värde. Även när jag som jag gjort länge, mest skapar rappakalja överlag så ligger det något i det perspektivet. Jag hade inte något innan att förlora ändå så.

Men jag tror många i dagens samhälle inte förstår vidden av det värde det innebär att vara socialt intakt först när det är försent. De ser kändisskap, bekräftelse, uppmärksamhet och betydelse där jag istället ser det sociala självmordet och en mindre förmåga att inneha eller kunna uppnå bättre status. Man måste veta innan vad man värderar och hur man vill leva, inte bara kasta sig ut i intet och skrika för full hals. Naturligt att de flesta kändisar (särskilt dem av mindre betydelse) lider av ångest.