Tiden går så fort så man vill gråta.

Tiden går så fort så man vill gråta.

Jag är sällan någon som gråter över något men är det något som knäcker mig så är det att tiden går så fort... Jag kommer ihåg saker som hände för 2-4 år sedan som att det vore igår... Vad har jag gjort under den tiden? INGET... Medans mina gamla klasskamrater pluggar till läkare, jurist, ekonomer, ingenjörer eller vad som helst så har jag inte gjort något alls.

Jag blev allt mer deprimerad sedan jag slutade skolan, jag tycker det är lite konstigt eftersom jag inte gillade skolan fullt ut men på något sätt är det så att man längtar tillbaka till skoltiden när man var yngre.

Vad ska man göra? Det finns ingen substans som gör att tiden går saktare.

Hur gammal är du nu?

Det enda som betyder något i livet är familjen. Skaffa en fru och ett, två barn. Låt det bli ditt mål med livet.
Tiden kommer bara att gå snabbare och snabbare, så passa på att göra din plikt och bilda familj - innan det är för sent och du för all framtid kommer ångra dig.


Edit:
Men snälla någon. Du är ju Brad Pitt, du har alla möjligheter i världen!

Edit2:
En thailändska kanske skulle passa dig?

Du kan väl också börja plugga?

Knarkar inte själv men visst får opiater tiden att stå stilla?

Någon duktigt knarkare får rätta mig.

Jag klassar mig inte som knarkare men rökte gräs varje dag i 2 år efter gått ut gymnasiet. Min räddning blev att flytta till Thailand och började jobba där. Du kanske bör växla miljö?

Hur kan du jobba i Thailand? Man får typ inget betalt där som en vanlig arbetare eller jobbar du på något annat ställe sedan tillbringar du resten av dagarna i Thailand?

Det där är vi många som aldrig kommer att få uppleva tyvärr. En hel del av oss killar är helt ointressanta i kvinnors ögon även fast vi är ganska normala med bra jobb, renlig, trevlig och allt det där men det räcker inte.

Har också detta problem, hatar att tiden går så fort, minns dagarna man var ung 15-16 och man vakna och gick bara ut hade det chill och hade inga bekymmer, nu vid 20 sträcket börjar det bli jobbigt och mycket att tänka på och mycket ångest kring saker, riktigt tråkigt.

Dessutom ett fenomen som jag märkt av, allt känns så tråkigt jämfört med förr, typ bedövat för känslor, vet inte hur jag ska förklara men kanske är det för man gör för mycket samma saker varje dag och kanske borde testa på göra nya saker,

fanns ju en teori förr: Ju mer man gör något samma sak varje dag ju snabbare verkar tiden gå, men gör man nytt lite oftare och nya saker osv känns det som tiden går saktare och man sätter på sig en del minnen på vägen givetvis.

Men detta är ett komplicerat ämne som jag inte vill fördjupa mig i just nu, tycker bara det är så tråkigt att tiden går så fort, har riktigt åldersnojja och alltid haft det, förvisso ser jag fram emot saker i 20-30års åldern radien där men känslan att inte längre vara den unge killen är lite jobbigt antar det släpper med åren haha

Då jag började min 2 åriga utbildning trodde jag att skulle vara bland det äldsta tills det visade sig att alla var fyra år äldre än mig och äldre. Så jag satt med många 40 åringar som ville byta karriär.

Det bästa jag har gjort var att börja plugga efter 30 då jag inte vill riska något dumt som 20 åring då man knappt vet om sig själv. När man menar det där att hitta sig själv menar man oftast en definition på vad man mår bra av eller inte. Jag trodde tex att om jag åkte utomlands två gånger om året skulle jag känna mig mer lycklig tills det visade sig att jag jobbade inte med mitt inre. Så man skulle kunna säga egentligen att ju äldre jag blir nu desto bättre mår jag. Skulle aldrig gå tillbaka som 20 åring igen mer än att man var 15 kg smalare men hade noll självkänsla då.

Detta är skitbra. Bara för att man inte fick till drömjobbet, utbildningen eller en familj i sina 20 så betyder det inte att det är kört för man är 30, 40 och uppåt. Man får börja med att bryta sej loss från flocken som gärna berättar varför man inte ska göra det eller det där.

Största problemet om man har fixat allt såsom utbildning och familj innan 30 är att risken finns för skilsmässa och karriärsbyte likt förbannat. Jag menar jag har en I min utbildning som är snart 50 år och jobbar som lärare i snart 20 år och blev sjuk less på den branschen.

Tiden går extremt snabbt men är inte det positivt.
Jag hade kunnat dö imorgon utan att bry mig särskilt. Man har ändå så kort tid kvar så det gör varken till eller från i evigheten.

Jag känner det som att jag har gjort allt.