Varför har svenska kvinnor så högt förtroende för Gustav Fridolin?

Nja, det finns många kvinnor som har lågt eller obefintligt förtroende för Lill-Frippe. Känner personligen till rätt många som inte går på modersinstinkt, eller faller för "bokmärkeskinder" när det gäller viktiga saker som politik och Sveriges framtid.

För, för mig, och dom allra flesta jag har koll på, kom det som en shock att vi enligt lag har mångkultur, uppdagades för mig och dom jag informerade efter senaste valet.
Det måste ha mörkats in, annars hade det aldrig gått igenom.

Införandet av mångkultur ser jag som ett oerhört stort ingrepp, vet inte vad man kan jämföra med.

Jag gillar honom inte. Ingen jag känner gör det heller.
En tönt som är en idiot iglar vi inte

Tillägg till mitt föregående inlägg:
De folk som förlorade i Första världskriget överlevde.
Det kommer inte vi göra.

Har tänkt på det här.
Det är som med han Westerberg, i kubik.

Första gången vi möts är på Västerlånggatan.
På långt håll ser jag, men herregud, där är ju Allan, och jag blir glad.
Allan var min högstadie-kompis pappa.
Han var den pappa det ringdes till när en kille i klassen, vi gick i nian, plötsligt var så full att man inte visste vad som skulle göras. Man gissade att killen inte ville att det ringdes till hans pappa.

Så jag skiner upp som en sol och går Allan till mötes, och Allan strålar som en sol också han.
Westerberg tror såklart att jag är en beundrarinna, politiker som ser bra ut växer ju inte på träd.
--Men förlåt, jag trodde du var nån jag kände, gamla minnen kom tillbaka, kan jag säga om jag falskeligen varit så bejakande mot en man på stan.
Men nu när det är en politiker, då går ju inte det, det är inte ens en kändis, det är en politiker.
Att politiker vill allas vårt bästa, det är man liksom införstådd med.
Man vill inte störa.
Och inte såra.
Man vill inte att han ska bli ledsen, känna sig lurad, han är ju så ny också.

Så när jag sen passerar Rosenbad "vet" jag att om det skulle bli nödvändigt så kan jag ringa på där
--Jag skulle vilja träffa Westerberg lite snabbt, det är privat.
Och det bara för att vi utbytt ett ömsesidigt glatt hej.

I alla lägen när det sedan pratas politik kan jag bidra
--Westerberg känns som en väldigt bra kille, och det behövs ju nåt nytt.

--Kan inte du också gå med i Bortsprungna Katten, sa en kompis när vi var typ 30.
--Det kan väl inte finnas så många män där, trodde inte dom var så pass intresserade av katter.
--Du fattar ju inte, det är en singelklubb.
Så jag var med, en gång.
Det var fler kvinnor än män, eller, det var liksom fler kvinnor som märktes.
Dom flockades alla kring en man, det blev en "alla gillar vi Tuppen"-grej.

Läckö slott, barockkonsert på slottsgården.
In kliver ett veritabelt hov, ett hov av kvinnor med Westerberg som kung, dom går till och med sådär långsamt som man tänker sig att hov gör.
Det bör ju ha funnits nån manlig medarbetare också men det var liksom kvinnorna man såg.

Förra hösten möttes vi igen i snålblåsten, norra delen av Renstiernas gata.
Han söker min uppskattning, den drygpluffsige, självgode djäveln.
Jag funderar på att slänga en snorloska på honom, men det är helt enkelt inte jag, inte än.
Så jag nöjer mig med att föraktfullt värdera honom uppifrån och ner.
Det skulle aldrig falla mig in att säga hej.