Är mamman alltid viktigast, oavsett vad?

Jag har ett barn som är två år gammalt och sedan födseln har hans pappa tagit hand om honom, på grund av min psykiska ohälsa. Barnet förlöstes med planerat kejsarsnitt och har aldrig ammats. Pappan har flaskmatat från start och varit den som tagit hand om barnet från dag ett. Han är frisk och stabil och tar hand om barnet på ett bra sätt. Jag och pappan bor ihop men han sköter barnet som i stort sett ensamstående, jag "hoppar in" ibland när jag mår extra bra. Då menar jag med praktiskt ansvar, jag är ju där annars också i och med att jag bor där. Kanske kan jag liknas lite vid den stereotypa bilden av en pappa som ligger och glor på fotboll och leker lite med barnet ibland när han har lust medan mamman sköter allt praktiskt, fast byt ut fotbollen då.

Barnet är en väldigt lugn och glad individ som enligt BVC och förskola utvecklas som han ska. Många har noterat att han är så trygg, inte har den minsta separationsångest utan verkar hundra på att jag eller pappan kommer tillbaka. När pappan går bryr sig barnet knappt utan fortsätter bara att leka med mig. Dock blir han extra trygg och glad när pappa kommer hem igen men han verkar acceptera mig som "barnvakt".

Min teori är att barnet är trygg med sin situation just för att det alltid varit så. Han vet inget annat, och pappan är bra och stabil och har gjort allt en mamma normalt gör för barnet, inklusive all praktisk skötsel, föräldraledighet, nattningen etc. Precis som många barn står närmast mamma och inte direkt tar skada av att pappan är lite mer frånvarande, fast tvärtom.

Skulle vi gå isär är vi överens om att det blir varannan helg för mig, allt annat vore elakt mot barnet då jag 1) inte är tillräckligt stabil för att ensam sköta ett vardagsliv med barn och 2) barnet behöver sin pappa på samma sätt som andra småbarn behöver sin mamma.

Min oro är dock, många pratar om ett biologiskt band som ska vara starkare mellan mamman och barnet. Kan det vara så att barnet biologiskt bör ha mamman som anknytningsförälder? Jag har hela tiden tänkt att personen som är närmast barnet ska vara trygg och stabil, men alla tjatar om att han behöver sin mamma. Kan det verkligen vara så att han har det bättre med mig som är psykiskt labil bara för att han bodde i min livmoder? Att han på sikt tar skada av att jag och pappan har "bytt roller"? Några tankar kring detta?

nej, självklart är inte alltid mamman viktigast. det viktigaste för barnet är att det finns en förälder, eller vuxen, som tar sig tid för barnet, oavsett kön. i ert fall är det tydligt att pappan är den viktigaste för barnets välmående.

1) För barn upp till 4-5 år så spelar det ingen roll vem som är "mamma/pappa". Oavsett om det är biologiska föräldrar, mor/farföräldrar eller barnskötare.

De viktigaste är att barnet känner igen sina vårdtagare (vissa godtar fler, andra färre) samt att dessa är stabila och inte uttrycker oförklarliga humörsvängningar i barnets närhet. (T.ex. gråt, raseri, lycka etc)

Efter 4-5 års ålder får de fler tankar om deras egen relation till olika vuxna (och senare även vuxna gentemot varandra). Men jag ser inget problem i den situationen du beskriver, så länge inte barnet tror att du drar dig undan för att de gjort något fel.

2) Har inte sett något som tyder på att barn i unga år kan ta skada av ombytta roller (eller samkönade äktenskap).
Under tonåren kan familjehemmet de växt upp i, bli till en mall som de medvetet eller omedvetet, försöker styra sina relationer mot.

Där kan de som kommer från samkönade äktenskap ibland behöva diskutera de skillnader de upplevt i sitt eget hem, och hur de själva skulle vilja leva som heterosexuella. Detta kan bli svårt om PK-människor hävdar att inga ev. brister pga samkön får yttras.
(Adoptivbarn vill ibland väcka liknande frågor kring riktiga föräldrars relation mellan varandra och det bortadopterade barnet.)

Som vuxet kan barnet vilja återskapa (dras till) vissa detaljer i ert förhållande, och ibland vilja ändra några andra. Så länge inte familjelivet präglat dem med våld, missbruk och långvarig stress så brukar det inte vara några problem alls.

En förälder som "alltid var trött" och som stängde sin dörr för att vila för sig själv, blir helt normalt och påverkar inte barnet negativt, så länge inte barnet jagas bort och därefter känner sig bortstött.

Nej, mamman är inte alltid viktigast, jag måste säga att dina vänner har en underlig uppfattning i detta. Kan det vara så att de (på ett oerhört klumpigt sätt) försöker uppmuntra dig att ta större del i ert barns liv, ev för att de själva upplever det som främmande att en mamma inte önskar vara den viktigaste för barnet? Bara tanken på detta kan få folk att bli rätt vettskrämda, speciellt om man är relativt ung och tror att det finns absoluta sanningar som gäller varenda individ.



Det bör finnas någon som tar hand om barnet och övriga i barnets liv bör (självklart) vara så pass vettiga att de inte stöter bort/skadar barnet. Om denna människa är kvinna eller man/biologisk förälder, far-morförälder eller så är inte speciellt relevant. Det viktiga är att den/de finns kvar hos barnet.

Relationsakuten --> Barn och familj

/mod

Nä, tror inte ett dugg på det. Det beror helt på vilka i barnets liv som stått för trygghet, mat, och allt annat. En del har att pappan är viktigast, en del mamman och en del har båda. Dessutom är det sådant som gärna går i faser, dvs mammiga eller pappiga perioder.

Nej, jag tror inte att det alltid är mamman som är viktigast för barnet. Det viktiga är att det finns en trygg och närvarande vuxen i barnets liv, oavsett vilket kön den personen har. Det pratas mycket om att mamman är så viktig och att det är hon som ska ha den centrala rollen i barnets liv. Men jag tror inte riktigt på det. Bara för att det är mamman som varit gravid och fött barnet så är inte hon automatiskt mer lämpad som förälder än vad pappan är. När jag fick mitt fjärde barn mådde jag väldigt dåligt psykiskt och klarade då inte av att vara en närvarande mamma för mina barn utan det blev deras pappa som fick ta största ansvaret och som blev deras trygghet. Idag har jag en väldigt bra och nära relation till alla mina barn men visst har jag funderat mycket på hur barnet har påverkats av mitt mående. Försök att inte ta åt dig av vad alla andra tycker, det viktigaste är ju att ni hittar ett sätt som funkar för just er familj.

De första åren ter de sig till den som de umgås mest med, givetvis, oftast mamman.

Jag växte upp i en familj där min mor inte mådde så bra, många olika kroniska fysiska sjukdomar som givetvis ledde till depressivitet och sådant, och oftast var det ju med farsan som man följde med och hittade på grejer då morsan mådde väldigt dåligt eller var sjuk (utöver de kroniska åkommorna).

Till skillnad från tidigare skribenter i tråden vill jag dock påpeka att både jag och min bror är "mammas pojkar".

Visst var farsgubben aktiv, deltagande, hyperaktiv, planerande, fixade och donade och förberedde allt sånt där lek/skoj/jakt/utflykter/barnarbete( )... men det var morsan som hade hjärtat på ett bättre ställe än farsan.... hon är en betydligt mer innerlig känsloperson som man kan diskutera *allt* med.

Farsan hade kroppen, knoppen och plånboken... men det var ju till morsan man gick om man hade något på hjärtat menar jag, något själsligt.

Så jag tror inte du ska bli för deppad över din (nuvarande) situation.

Jag tycker du ska överlåta allt ansvar på din man helt klart då ert barn kommer må bäst utav detta. Du kommer tacka din man när barnet blir vuxet en vacker dag. Sen förstår jag inte varför du redan pratar om separera då 2 föräldrar är bättre än ett då barnet mår faktiskt bäst med två vuxna "friska" föräldrar. Finns bevis på detta

Ta dig i samman kvinna

Pappan låter som en bra lösning på er situation. Mamman är inte viktigast.

Den här pappan är ingen barnvakt. Han är grabbens första känslomässiga förebild.

Var glad att du har en man som vet vad ansvar är.
Och eftersom han fortfarande är kvar hos dig så behandla han som en guldklimp.
Och jobba på att få din hälsa ok.