Jag tror att vi har enorma förmågor.

Hej där!

Jag tror att samhället begränsar oss och våra egentliga förmågor och kunskap.
Väldigt snabbt i livet så får vi egentligen hela livet förklarat och fastställt, Vi får snabbt förklarat definitionen av lycka och framgång, rätt och fel och vi får förklarat vad orden rätt och fel innebär, Vi får våran syn på livet fastställt av samhället och median.

Väldigt tidigt i livet börjar vi på dagis och skola där vi blir inlärda det "staten" satt upp som lärosystem, Vi lär oss att anpassa vårat liv utefter kunskap och vetskap, och den kunskapen och vetskapen får vi förklarat för oss.

Ja jag kan verka som en idiot med konstiga tankar, men vem har fastställt att jag med dessa tankar är annorlunda? Jo samhället/världen. Mitt liv blir mer meningsfullt och kärleksfullt av dessa tankar, så därför kör jag på det.

Klart det är så.
Jag önskar dig all lycka.

Ja, samhällets tyngd är sannerligen begränsande för flertalet av oss "vanliga dödliga". Utan tvekan finns det mer i oss människor än att bara vara en kugge i samhällsmaskineriet.

Dock tror jag aldrig vi skulle kommit så långt i vårt yttre kunskapssökande (det vill säga de vetenskapliga landvinningar vi gjort) om vi inte haft detta samhällsbygge. Visserligen hade vi, om vi levt som för tiotusentals år sedan; i mindre grupper och med ytterst få "måsten" i vardagen, kunnat ägna oss åt andlig utveckling då vi haft all tid i världen för sådant. Men för att vi skall kunna nå långt utåt behövs ett samhällsmaskineri av den sort vi idag lever i.

Rätt eller fel? Jag tänker som så att en kombination av hur vi levde för tiotusentals år sedan och det sätt vi lever idag vore det allra bästa. (Framförallt vore det bra för den natur och miljö som vi ständigt nöter ner.)

Vi kan ta ett av mina favoritexempel:
En asteroid är på väg mot planeten Jorden och om den slår ner är det tack och adjö för mänskligheten och i stort sett allt liv på planeten. Nu finns två scenarior att välja på:

Scenario 1:
Mänskligheten är där dom var för tiotusentals år sedan. Antingen har vi inte kommit längre eller så har vi återgått till detta stadium. Mycket av det moderna har vi försakat, men vi lever i frid och harmoni med oss själva och med naturen. Vi är lyckligt omedvetna om den annalkande katastrofen. När asteroiden kommer ligger vi och jäser i en hängmatta under ett palmbladstak; lyckliga, fria. Men efter asteroiden slagit ner allting går under och mänskligheten är för alltid borta.

Scenario 2:
Vi lever precis som vi gör idag med allt vad det innebär. Vi har djupa, psykologiska revor inom oss som avspeglas i det samhälle vi byggt, ett samhälle som i sin tur formar oss. Vi är på sätt och vis ett skenande tåg på väg mot vår - mer eller mindre - självvalda undergång.
Hur som haver; när asteroiden upptäcks i ett nytt superteleskop, och vi med hjälp av extremt avancerade beräkningar i en superdator kan sluta oss till att asteroiden med mycket stor sannolikhet är på kollisionskurs med oss, kan vi flera år innan kollisionen utarbeta en plan för att avstyra katastrofen. Vi kan så att säga vara jordelivets beskyddare, samtidigt som vi också riskerar bli dess baneman.


Vilket är bäst? Att vi lever lyckliga, men sårbara? Eller (över lag) olyckliga men med möjligheten att låta livet gå vidare, kanske till och med på andra planeter den dagen vår stjärna slocknat?
Det ultimata vore förstås om vi både kunde vara bägge delar, men jag är lite tveksam till om det är möjligt.

Jag tycker att du har intressant ressonemang.

Men som jag ser det så har männskligheten hamnat för mycket mot scenario 2. De största hoten mot männskligheten är just de som vi har skapat själva. Om vi tittar bakåt i tiden så har våran planet frodats i många många år men risken att det ska gå åt helvete har aldrig varit så stor som just nu (enligt mig). Vi har globaluppvärmning, Artificiel intelligens, super virus, atom bomber m.m vi är minst lika sårbara som för 10 000 år sedan. Ju mer vi utvecklar maskiner och vetenskapen desto mer ansvar krävs det att vi tar.

Jag hoppas att männskligheten inser att det inte är hållbart att bara driva på den "ekonomiska" utvecklingen utan att utvecklas spirituellt.

Att byta riktning är dock inte lätt, hela systemet som vi har byggt upp är till för att gynna de som spelar enligt spelets regler. Men om vi ska klara av framtidens prövningar så tror jag att vi måste börja titta mer innåt och utvecklas moraliskt, filosofiskt och spirituellt. det måste vi göra innan den "ekonomiska" karrusellen snurrar så fort att vi inte klarar av att kliva av och vi kraschar så hårt att det inte blir någonting kvar.

Kul att du tycker det!

Det håller jag helt med om.

Det måste finnas en allvarlig brist i vårt tänkande när vi exempelvis inte bryr oss om att miljön omkring oss förfaller. Vi skulle förmodligen inte själva dumpa kemikalier rätt ut i vår närmsta flod, eftersom vi vet att det är skadligt för miljön. Men vi bryr oss inte om att elektroniken vi köper har stor miljöpåverkan. Kanske inte just precis här, men någon annan stans; i Kina eller kanske något land i Afrika. I dessa länder har förmodligen den genomsnittlige arbetare lika stor kunskap om hur deras arbete påverkar miljön som vi hade här i Sverige för 100 år sedan (det vill säga ingen alls). Så även om vi har kunskap om att något är skadligt struntar vi i det tills den dagen de negativa effekterna drabbar oss personligen - likt rökaren som inte slutar förrän den dagen denne får lungcancer, KOL eller någon annan otrevlig åkomma.

Och ja, det är kanske troligare att vi lyckas framkalla vår egen undergång de närmsta århundradena, långt innan vi hotas av en asteroid.


Det hoppas jag med. Om något är det just här vi bör lägga större delen av krutet. Alla kan förstås inte bli heltidsfilosofer, religiösa mystiker eller asketer. Men vi skulle kunna viga någon timmer eller två om dagen till detta ändamål - det hade nog hjälpt en hel del.

För vad spelar det för roll att vi kan skicka människor till månen när vi inte ens kan sluta kriga här på jorden? Det förtar liksom lite av glädjen över våra landvinningar som art när större delen av dess representanter beter sig lika tanklöst som en myra vilken viljelöst följer ett feromonspår. Nej, vi måste, om vi skall överleva som art, ta ytterligare ett steg framåt och lämna det destruktiva stadium vi nu befinner oss i. Att skicka människor till månen är uppenbarligen ett väldigt enkelt problem att lösa för oss människor med tanke på hur snabbt vi faktiskt löste det. 1903 flög bröderna Wright för första gången med ett motordrivet flygplan, blott 66 år senare satte Armstrong sin fot på månen. Det är helt sjukt vilken kapacitet vi egentligen har.

Men uppenbarligen finns det problem som är oändligt mycket svårare än att flyga flygplan och skicka raketer till månen. Nämligen hur vi över huvud taget skall komma överens, eller hur vi inte skall förstöra miljön för oss och allt annat levande på planeten. Kort och gott: om vi inte utforskar vårt inre själsliv har vi inte en aning om vilka krafter som verkar inom oss, och knappt något vi gör i den objektiva verkligheten spelar egentligen någon roll.


Jag är lite pessimistisk här och tror nog karusellen stannar först i och med att allting går fullständigt åt h-vete. Jag är i dagsläget ~ 75% säker att jag, under min livstid, kommer få uppleva vårt samhälles slutgiltiga kollaps, med massdöd och lidande för miljarder människor som resultat.
Saker och ting har redan nu spårat ur och det räcker med att surfa in på nätet en kvart för att inse att ingenting kommer ändra sig förrän den dagen allting går under.

Men ur askan kommer förhoppningsvis någonting mycket bättre resa sig! Först efter att vår civilisation gått under kan våra efterträdare börja på ny kula, med facit i hand. Då kommer vi nog förstå att den eviga tillväxtens religion - ja, hela det kapitalistiska luftslottet - var en villfarelse som till stor del endast lett till ont.

Tyvärr blir det väl så att många av de som överlever katastrofen kommer vara just de människor som spelat det kapitalistiska monopol-spelet bäst (eller ättlingar till dessa människor). Det finns förstås en fara i att de tankar som dessa människor kultiverar lever vidare och förpestar även nästa iteration av mänsklig kultur, men låt oss hoppas att vi inte låter oss luras igen