Citat:
Ursprungligen postat av
ninj4h
Människan ställer sig på en plats i skogen och tittar på en myrstack och registrerar ett mönster, ett universalt mönster som återrepeterar sig när människan tar ett plan över en stad. Skickar människan iväg en satelit i universum blir jorden liten som en pixel. En pixel i universum där det bor några miljarder egon.
Muslimerna hävdar att gud är så stor att man inte kan säga hans namn, inom hermetiken så pratar man i termer om uppfattningshorisont.
Antagligen är det så att det finns ett liv så stort där ute så att vi inte kan uppfatta det.
Är det inte människans yttersta hybris att tro att hon är ensam i Universum?
Vad är astronomifrågan i detta?
Nej, det är inte hybris att tro att vi är ensamma. Kan ju t ex också ses som en teori som faktiskt ännu inte har falsifierats. Är det *möjligt* att vi är ensamma? Enligt Drakes ekvation handlar svaret på den frågan om en rad sannolikheter. Som dock är väldigt svårbedömda, eftersom vi ju faktiskt bara känner till EN planet med liv på. Hur sannolikt är det egentligen att en reproducerande urcell skapas spontant på en ny planet med SAMMA förutsättningar som jorden hade? 100%? 1% 0.01%? 10^(-50)%? Man vet sedan länge att aminosyror skapas ganska lätt men det är ju fortfarande ett väldigt långt steg från liv.
Kanske är sannolikheten extremt låg, det är bara det att just vår planet råkade ha en extrem tur? Då är vi nog ensamma i iaf vårt observerbara universum. Dock är det nog ganska rimligt att anta en ganska hög sannolikhet för urceller. På jorden uppstod livet nästan så fort som det öht var möjligt. Vilket talar för att det var lätt.
I ca hälften av jordens historia var allt liv encelligt och utan cellkärna. Vilket talar för att det steget var relativt svårt. Ett annat svårt steg verkar ha varit att sedan börja bilda flercelligt liv. Sammanlagt tog det ca 4 miljarder år innan det uppstod sånt som vi normalt skulle kalla för växter och djur. Sånt har bara funnits på jorden i några hundra miljoner år. Och redan om ca fem hundra miljoner år så kommer livet att dö ut för att solen har blivit för varm. (Detta sker alltså redan långt innan solen blir en röd jätte.) Dvs under nästan 90% av livets totala historia på jorden så var det bara encelligt! Hur stor tur hade vi om det? Möjligt att vi tvärtom har haft en extrem otur och är väldigt sena, och i så fall kryllar kosmos av intressanta flercelliga organismer. Det är också möjligt att vi har haft en rätt stor tur. I så fall har finns det mest encelligt liv därute.
Hur sannolikt är det att flercelligt liv utvecklar någon intelligent art som bygger rymdraketer? Ett sätt att iaf försöka bedöma den sannolikheten är att jämföra antalet grenar på evolutionsträdet som har lett fram till en teknologisk intelligens, med alla dessa som INTE har gjort det. Och DÅ är det verkligen lätt att bli pessimistisk. Speciellt om man jämför med många andra av evolutionens mirakler. T ex syn och flygförmåga har utvecklats många gånger om, oberoende av varandra. Men vår sorts intelligens har bara utvecklats EN gång. Kanske faktiskt är så att den evolutionära fördelen med stor hjärna trots allt inte är så stor som vi vill tro? NU IDAG behärskar vi visserligen planeten, men under den absolut större delen av vår arts existens så har vi varit relativt obetydliga. Var t o m nära att dö ut för ca 70 000 år sen, då det sammanlagt kan ha funnits bara något tusental individer.
Lägg till att om vi inte hade haft turen att träffas av en ganska stor rymdsten för ca 65 miljoner år sen, så hade planeten fortfarande behärskats av dinosaurier. Visst, det är väl iaf tänkbart att någon intelligent sådan art hade kunnat utvecklas. Men på de 165 miljoner år eller så som det fanns dinosaurier så hände det iaf INTE.
Till detta tillkommer att vi kan ha haft en mer eller mindre stor tur med hur själva vårt solsystem ser ut och jordens plats i det. T ex har man upptäckt många jupiterstora planeter runt andra stjärnor som är väldigt nära sin sol. Hade det varit så i vårt solsystem så hade jordbanan kunnat bli instabil och t ex plötsligt ha kastats ut till ett mycket större och kallare avstånd. Inte bra om utvecklingen av intelligent liv kräver flera miljarder år med ett hyfsat stabilt klimat. Å andra sidan ligger nog Jupiter väldigt bra där det ligger för att t ex fånga upp stora rymdstenar som annars skulle kunna vara ett hot mot jordlivet. En annan sak som kan ha spelat roll är jordens ovanligt stora måne. T ex var månen mycket närmare jorden när det första livet bildades, vilket betyder väldigt mycket större tidvatteneffekt, och därmed stora mängder vatten som regelbundet spolade över land. Det finns idéer om att det första livet kan ha uppkommit i just sådana pölar. En anan sak är att månen hjälper till med att stabilisera jordens rotationsaxels riktning, vilket har betydelse för ett någorlunda stabilt klimat. Så hur sannolikt är det med en så här stor måne?
Så summa summarum, är det verkligen BARA hybris att tro att det är ganska tomt därute på andra arter som bygger raketer och studerar universum mm? Nej, det tycker jag inte. Det är nog t o m ganska rimligt att det är så.
