Filosofi - existentialismen

Jag har lite frågor angående existentialismen. 1) Hur resonerade de olika filosoferna Sarte, Nietzsche och Kierkegaard angående vad som är rätt eller fel och vems i så fall ansvaret är? [2) Hur resonerar man ur ett existentialistiskt perspektiv om man gör något ont, som att bryta mot lagen men om man bara gör som alla andra? som i en revolution?

1) Där tänkte jag lite att Sarte och Nietzsche resonerade lite på samma sätt. skillnaden var ju att Nietzsche ansåg att idealet var ju att vara en glad övermänniska som ser det positiva i det dåliga. Inga av dom ansåg ju att ansvaret låg hos gud, utan att alla hade ett eget val och på något sätt kunde styra sitt liv. De ansåg väl inte at det fanns något rätt eller fel utan att en subjektiv sanning var det viktigaste, speciellt Nietzcshe med sin nihilism. Vad kan jag mer säga?

2) Kierkegaard kommer ju hata det här eftersom han ses som en dussinmänniska. Mer än så vet jag inte. Generellt tycker jag alla dessa filosofer är väldigt snarlika och har svårt att skilja mellan dom.

Ser lite ut som en uppgift i skolan, och sånt skall man ju inte fuska med att lägga ut på forum, och mej skall du inte lyssna på - i så fall! Jag är en fet amatör.

Men lite kul fråga är det ju.
Vad Sartre och Nietzsche väl säger är att du kan inte springa till gud och få sanningen, du får skapa din egen sanning. Du har ansvaret själv. Framför allt om du är en tysk överklassmänniska som skickats på universitet, i Nietzsches fall.
Kierkegaard sa väl att det är just då man tar besluten som man också visar sitt människovärde, typ. Har inte heller läst Kierkegaard så mycket, men han var ju religiös också. Hur han fick ihop det här beslutandet och den kristna tron är säkert fundamentalt.
Vad "ont" är ställer sig nog existentialisterna sig frågande till. Världen är världen och skall hanteras. Sartre var ju tämligen revolutionär själv, hejade på Sovjet rätt friskt. Vad som var ont och gott där var nog lite relativt.