Varför kan inte folket i europa rösta på vilken president de vill ha?

B-lagspelare med A-lagsegon. Farlig kombination. Problemet är att vi har en kombination av dåliga EU-politiker och ett dysfunktionellt EU-system. Värst är nog att det finns få möjligheter till påtaglig förbättring, varför jag anser det bättre att avveckla och börja om från början, men i mycket mindre skala och där varje medlemsstats suveränitet sätts i högsätet.


Var inte det när Wallström tillsattes? Malmström är fil dr i statsvetenskap, flerårig EU-parlamentariker och tidigare EU-minister, så henne borde de väl gilla. Har också glömt detaljerna. Parlamentet borde definitivt göra mer, men nu har man en talman som inte kommer att flytta verksamheten en millimeter i rätt riktning.


Ja, jag tycker själv det är en intressant idé, både för EU och Riksdagen. Annars tror jag det varierar över världen. I USA, och i en del andra presidentalistiska system, så vilar initiativrätten helt i kongressen, medan presidenten får försöak övertyga sina partikamrater där att ta initiativet. Närmast omvänt mot EU alltså.


Du pekar snarast på just skälen till att inte försöka ha öppna gränser och en dysfunktionell organisation som ständigt misslyckas med den samordning som medlemsländerna inte vill ha.

Det är ett generellt EU-problem att medlemsländerna dumpar sina B-politiker på EU. Men troligtvis är det också oundvikligt eftersom EU, trots vad du insinuerar, är ett mellanstatligt samarbete och all makt i slutändan ligger på medlemsstaterna. Då är det egentligen värre att så många nationella politiker, de svenska icke undantagna, använder EU som tacksam syndabock för alla möjliga politiskt svåra beslut de måste fatta. Vilket är minst sagt hycklande med tanke på att samma politiker också brukar beklaga sig över det låga intresset och respekten för EU-institutioner.


Den anglosaxiska juridiska traditionen är helt annorlunda den europeiska. I USA är lagarna generellt luddigt skrivna och domstolarna har mycket frihet till lagtolkning och därmed politisk makt, vilket man har löst genom att ha demokratiskt tillsatta domare. I Europa är domarna opolitiska tjänstemän och istället är lagarna mycket precist formulerade och går genom en utdragen kvalitetskontroll innan de stadfästs. Det är alltså inte så lätt som att man bara kan ta den amerikanska initiativrätten och tro att den ska fungera i Europa. Men på EU-nivå, med sina stora och starka partigrupper, är det ändå möjligt att något fungerande system för att initiera lagstiftning skulle fungera. Jag är inte jurist så jag nöjer mig med att konstatera att det låter intressant, så får andra göra vidare med det.


Det finns alltid flera sätt att lösa ett problem. I fallet med EU och migrationen hade det säkert fungerat rent praktiskt med en central EU-migrationspolitik. Men det finns inget politiskt stöd i medlemsländerna för något sådant så sådana tankar är bara fagra drömmar. På samma sätt hade det antagligen "fungerat" med en avveckling av den fria rörligheten också, Sverige praktiserar ju redan något sådant och det gör det åtminstone svårare för migranterna. Men det är knappast värt att dumpa en av EUs större framgångar, fri rörlighet för människor och tjänster, för att några länder inte kan hantera sin invandring. Vilket leder oss till där vi nästan är nu, där verkligheten kommer i kapp Sverige och Tyskland och dessa anpassar sin politik till EU-normen. För även om hela EU drabbas av Sverige migrationspolitik så råder det inget tvivel om att Sverige drabbas värst. Så problemet läker ut av sig själv och EU kan snubbla vidare mot nya hjältedåd, som så ofta förut.

Det är inte riksdagen (Bundestag) som utser Förbundspresident utan det är Förbundsrådet. Förbundsrådets ledamöter utses av respektive delstatsregering.

Inte ens USA har direktval till presidentposten utan medborgarna röstar in ledamöter till elektorskollegiet som sedan röstar om presidenten.

EU har över huvud taget alldeles för många heliga kor som betar gräs i de tunga eurokraternas retorik men som ställer till problem på de enskilda medlemsstaternas nivå, eller som fördunklar hur de politiska processerna inom EU i realiteten går till. En EU-president med verklig makt vore bara möjlig ifall det fanns ett verkligt europeiskt "demos", en fungerande arena där Europas medborgare verkligen rör sig på samma torg och kan driva gemensamma debatter, men i de flesta frågor är den här tillgängligheten låg (pga språkklyftor, olika politiska traditioner m m).

Tyvärr är svensk gammelmedia skiträdda för att kalla en spade en spade, dvs att driva realistiskt förankrade debatter eller realistisk journalistik om EU och dess problem.

Hear, hear!


Var det inte till och med Anita Gradin som fick en avhyvling på det sättet, någon gång runt år 2000? Det var i varje fall ett bra tag sedan. Parlamentet har visat sig mer och mer maktlöst när det gäller att plocka bort dåligt meriterade kommissionärer vid tillsättningen av en ny kommission, eftersom principen i praktiken är "en för alla och alla för en"; att lyfta ut en enstaka kass kommissionär eller två är mycket svårt. I verkligheten är det alltså regeringarna och kommissionschefen i skön förening som utser sina kommissionärer. Demokrati? Nix.

För att EU styrs av två viktiga principer: Den ena är att styra det som om man sätter kommunpolitiker till att vara riksdagspolitiker. Den andra är att man skall turas om.

Den första principen är fel, för om det inte är någon motsättning mellan att komma från Sveriges tristaste kommun och vara svensk, ja då är det ingen motsättning mellan att komma från EUs tristaste länder och vara europé.

Den första principen har även ett implicit kompensatoriskt element. Dvs om du nu är en kommunpolitiker i en trist kommun, vore det inte bra om du ibland får komma ut lite och slå runt lite i Stockholm och bestämma lite och se till att du får med dig så mycket fördelar som möjligt hem? För Stockholm är ju där borta. Inte så att Sverige är något som är överallt.

Detta tröstpris kommer aldrig att jämna ut skillnaderna mellan "A"- och "B"-lagen. Snarare så skapas och förstärks de. T.ex. så skulle det vara otänkbart för mig att höra att riksdagsledamöter från storstäderna är nedlåtande från kollegorna från landet.

Den andra principen är fel, för den är inte maktdelning i praktiken. Det är bara turas om så att alla får glänsa. Re: Den första principen.

Det är nog för enkelt att bara skylla på massmedia att det nordiska samarbetet är rejält osexigt nuförtiden (och givet hur fisiga våra nordiska grannländer är så saknar jag det inte). Men har jag fattat saken rätt så kunde journalisterna inte nöja sig med att om någon fråga har dryftats i Växjö så är det i Växjö man håller presskonferens. Nej, de skulle hållas i respektive huvudstad samtidigt...

Förbundrådet (första kammaren) är helt urkopplat vid presidentvalen. Presidenten väljs av något som kallas Förbundsförsamlingen och som enbart förekommer vid presidentval. Det är Förbundsdagen tillsammans med representanter från delstatsparlamenten. Varje delstat väljer dit lika många representanter som de har platser i Förbundsdagen. Denna fördubblade Förbundsdag väljer således presidenten.

Tyskarna är flest så då blir det alltid en Tysk. Lika förutsägbart som dumt.