Melvins pappa får all min empati.
Först och främst -redan då de separerade och det uppstod delad vårdnad måste han känt vånda eftersom barnen i ex.et:s hem ibland helt sonika uteblev från skolan utan att skolan blev meddelad.
Han tvingas alltså varannan vecka leva med en klump av oro i magen över vad som händer med hans son. Så är det många som har det. Man separerar från en partner som är/har blivit dysfunktionell och reglerna säger att barnen ska ha lika rätt till båda föräldrarna så det får man finna sig i.
När det sedan kommer fram tecken på att det inte står helt rätt till hemma hos mamman så får det ändå fortgå till dess att det framkommer solklart -svart på vitt att något är helt uppåt väggarna.
Inte ens då kan Melvins pappa få andas ut för då kommer en myndighet som ska arbeta för barns bästa in och leker med elden.
Att storebror får bo hos någon som i nutid misshandlat sin fru/sambo är också helt uppåt väggarna.
Jag vet att de flesta socionomer, pedagogoer, kuratorer et.c. som jobbar för kommunernas socialtjänst gör bra insatser och bedömningar men det finns ändå för många av socialtjänstmedarbetarna som istället för att jobba efter förutbestämda mallar använder sitt egna omdöme. Klart att ens omdöme alltid kommer att vara inblandat men först får man gå efter manualen och därefter får man utefter arbetslivserfarenhet blanda in sitt omdöme.
Är man osäker i sin yrkesroll då man arbetar med det viktigaste vi har, barnen, då får man bolla sina funderingar med erfarna kollegor och inte ta ett beslut och hålla tummarna för att det håller.
Mitt i det tråkiga så kan man ändå finna lite glädje i att nu kan det nog bara bli bättre för lille Melvin.
Hoppas att pappan får allt det stöd han behöver och får en kontaktperson inom socialen som han känner full tillit för.
Först och främst -redan då de separerade och det uppstod delad vårdnad måste han känt vånda eftersom barnen i ex.et:s hem ibland helt sonika uteblev från skolan utan att skolan blev meddelad.
Han tvingas alltså varannan vecka leva med en klump av oro i magen över vad som händer med hans son. Så är det många som har det. Man separerar från en partner som är/har blivit dysfunktionell och reglerna säger att barnen ska ha lika rätt till båda föräldrarna så det får man finna sig i.
När det sedan kommer fram tecken på att det inte står helt rätt till hemma hos mamman så får det ändå fortgå till dess att det framkommer solklart -svart på vitt att något är helt uppåt väggarna.
Inte ens då kan Melvins pappa få andas ut för då kommer en myndighet som ska arbeta för barns bästa in och leker med elden.
Att storebror får bo hos någon som i nutid misshandlat sin fru/sambo är också helt uppåt väggarna.
Jag vet att de flesta socionomer, pedagogoer, kuratorer et.c. som jobbar för kommunernas socialtjänst gör bra insatser och bedömningar men det finns ändå för många av socialtjänstmedarbetarna som istället för att jobba efter förutbestämda mallar använder sitt egna omdöme. Klart att ens omdöme alltid kommer att vara inblandat men först får man gå efter manualen och därefter får man utefter arbetslivserfarenhet blanda in sitt omdöme.
Är man osäker i sin yrkesroll då man arbetar med det viktigaste vi har, barnen, då får man bolla sina funderingar med erfarna kollegor och inte ta ett beslut och hålla tummarna för att det håller.
Mitt i det tråkiga så kan man ändå finna lite glädje i att nu kan det nog bara bli bättre för lille Melvin.
Hoppas att pappan får allt det stöd han behöver och får en kontaktperson inom socialen som han känner full tillit för.
