Hur, var, kan jag skapa en relation?

Några av er har väl sett mina härjningar. Jag skäms lika mycket varje gång, men jag har ingen impulskontroll eller konsekvenstänk.

Och jag ber er, snälla, var mjuka i tonen. Jag skriver detta med tårar i ögonen. Bespara mig tough Love.

Hur som helst. Jag vet att man inte är sin diagnos. Men jag är bipolär, adhd, borderline, ätstörning och någon form av social störning, samt ett jävla bagage.

Jag har väldigt svårt att skapa bestående relationer, främst förhållanden. När jag förklarar min problematik säger många "det är lugnt". Att dom visst kan hantera det. Att jag är fin och så vidare. Sedan går det några veckor och jag bli stormkär.

Men sedan går allt snett och jag blir lämnad. Jag har aldrig riktigt fått svar på varför. Jag antar att dom helt enkelt faktiskt inte klarar av det. Och jag klandrar ingen. Tvärt om.

Men jag tycker ändå att alla, inkl. jag själv, förtjänar någon att älska och bli älskad av. Frågan är hur jag ska göra? Jag vet inte hur jag ska agera. Jag kan ligga och grina i två dagar, okontrollerat. Ska jag trycka tillbaka känslorna? Ska jag lägga på ett smile och låtsas som allt är bra?

Kan ju skriva hur mycket som helst, men jag tror på att man resonerar fram en teori och tingar in problemen. Vill ni hjälpa mig?

Du har ett jobb att göra med dig själv först. Lär dig impuls-kontroll till att börja med.

Håller med dig.
Du (TS) borde fixa dig själv först, utvecklas positivt. Har träffat flera personer med "psykiska störningar" som blivit friska utan att ha behövt vara beroende av medicin. De bestämde sig för att förändras inombords till det bättre. Dessutom kommer ingen att älska dig, TS, förrän du lär dig att älska dig själv.
Lycka till

Du har många tunga diagnoser, så förstår att du har det svårt. Känner inte dig och är inte någon professionell eller så, men tänker att du nog skulle må bättre av att ta itu med ditt "jävla bagage". Men för att göra det behöver du vara någorlunda stabil. Medicinerar du för ADHD och bipolariteten och funkar det?

Har själv borderline med mera, men mindre biologisk sårbarhet, så EMDR och lite annat fungerar bra för mig. Kan inte "lova" något, men att avlastas från bagaget kan göra stor skillnad även vid stor samsjuklighet. Resten gäller väl att hitta bra medicinering för. Hopp finns.

Enkelt att säga, men visst ligger det något i det. Jag vet bara inte om det är prioritet. Känns som andra grejer åsamkar mig mer skada. Eller ja, skada i relation till andra.


Har gått i terapi och diverse samtal i fem år, både med och utan medicinering. Jag har själv märkt att jag mår bättre tillsammans med en partner, men det verkar inte som motparten mått särskilt bra, även fast jag vet att dom älskat mig. Är därför lite kluven till att älska sig själv först. Jag ser det som att det räcker med att någon annan älskar mig, så jag slipper. Vi kanske är nåt på spåret här.


Jag vet inte hur jag ska ta tag i det. Alla svek, alla glåpord, allt våld sitter kvar. Det är så sjukt inpräntat i mig. Släppa det kanske är möjligt i sig, men ärren kommer fan sitta där.

Medicinerar med några grejer, SNRI, stämningbalanserare, GABA, metylfenidat, z-analoger, LDN, testosteron och säkert något mer. Häver mest bara i mig det som ligger i koppen. Om dom hjälper eller inte har jag ingen aning om. Rädd att ta bort dom, tänk om dom hjälper och vilket helvete som sen följer (och sätta ut GABA och SNRI gör jag inte frivilligt igen).

Tack för era ord. Det är givande att diskutera saken med andra, inte bara nån psykolog.

Mm, sånt skapar konflikter i barn som är omöjliga att lösa; h*n som jag älskar skadar mig, det måste betyda att jag är dålig och förtjänar det vs det går inte att lita på människor osv. Det blir splittringar i en som behöver läka så att man kan se att idag inte är som då. Som du säger så kan man inte göra något åt det som varit, men man kan sy ihop splittringarna och bygga något helt nytt. Tror dock inte att det går att bara släppa utan det behöver mötas och omstruktureras. Tuff resa och kanske inte för alla.

Lycka till hur du än gör!

Som flera andra redan är inne på - du måste ordna till ditt eget innan du kan förvänta dig ett fungerande förhållande med någon. Hur du ska ordna ditt eget har jag såklart inget enkelt svar på, mitt sätt har varit medicin, terapi, hitta rutiner I vardagen, hitta kreativa intressen (I mitt fall musik), utöva fysisk aktivitet. Summa sumarum kan jag nu leva en "normal" vardag med fru och barn. Precis som dig är jag bipolär men är förskonad de övriga diagnoser du verkar ha.

Vad gäller förhållanden kan det se ut på två sett (grovt resonerat):
1. Du träffar någon som mår bra I sig själv och inte har erfareneheter av panikångest, depression etc. När du förklarar om dina problem sager personen I fråga "Det är ok, jag förstår, du är fin som du är, jag stöttar dig I vått och torrt". Problemet är att har man inte erfarenheten själv av hur det är att må piss kommer verkligheten ikapp en när ens partner börjar bete sig konstigt, det som man sa att man skulle klara av och kunna hjälpa att hantera kommer helt plötsligt som en jävla käftsmäll som man inte vet hur man ska hantera. Man backar.
2. Du träffar en person som vet precis hur det är, som själv mått mer eller mindre dåligt. Detta kommer att stärka er I perioder då ni mår förhållandevis bra, ni kan prata om era liknande erfarenheter - ni förstår varandra. Problemen kommer när ni när någon av er hamnar I en svacka ELLER när ni båda hamnar I en svacka, då går det ofta helt åt helvete. Jag har varit där ett par gånger.

Alltså, du måste trassla ut ditt eget först innan någon på riktigt "orkar" ta sig an dig (även om de från början säger att de kan det).

Så mitt i prick.

En annan sak m särskilt borderline är den fina förmågan att ta ansvar för allt själv som du TS gör, du förstår att de lämnar och klandrar ingen. Blir inte heller helt verklighetsförankrat, hur vet du att all skuld ligger på dig? Det blir svårt att se när man tittar från ett läge som är väldigt färgat av gammalt och det blir väldigt självdestruktivt.

Friheten med friheten är också att kunna se klarare och kunna lita på sin egen förmåga att tolka och känna. Då blir det andra sekundärt inbillar jag mig.